Där korparna skriker, av Dag Öhrlund
Öhrlund är tillbaka med den åttonde boken i serien om den buttre kommissarie Truut.
Om boken
“Hela Sveriges favoritkommissarie är äntligen tillbaka!
Den buttre men varmhjärtade kommissarie Ewert Truut får ännu ett knivigt fall på halsen.
Dottern till en rik affärsman försvinner spårlöst från Stockholm, kidnapparna kommer snart med orimligt höga krav och Ewert har inga spår att gå efter.
Tillsammans med medarbetarna Carolina Herrera och Richard Kahn inleder Truut en ny, till synes hopplös, kamp mot oförstående chefer som inte vill hjälpa honom att få fram lösensumman samtidigt som tiden går.
Parallellt ska han sköta om sina husdjur, inklusive den nytillkomna papegojan Per Albin, och odla kärleksförhållandet med den gifta hjärtläkaren Rebecca.
När Truut får en kartong med ett fasansfullt innehåll, strax innan ännu en rikemansdotter kidnappas, ökar trycket på hans grupp maximalt.
Ewerts vassa hjärna i kombination med en portion tur leder honom på rätt spår, till ett actionladdat och dödligt farligt fritagningsförsök av den kidnappade flickan.”
Författarinläsning
Enligt utsago ska Sauk, som läst in föregående sju böcker (och merparten av Öhrlunds böcker) varit uppbokad så pass långt fram i tiden att man tog beslutet att låta Öhrlund själv läsa in del åtta. Kollar man kommentarerna på Storytel så är det MÅNGA som verkligen avskyr detta val. Jag kan förstå det, till viss del, när man är van vid en viss uppläsare (och även om Sauk inte är någon favorit så ÄR han någonstans ändå Truut, eh?), men jag kan tycka det är väl jävla gnälligt ändå. För faktum är att Öhrlund sköter sig bra. Så det så. Desto roligare blir det när vi efter bokens slut får ta del av en frågestund med författaren – Med 2,2 x hastighet som jag kör på låter intervjuaren misstänkt likt någon ur Alvin & Gänget. Pröva!
Truut den åttonde
Truut har varit ute på många äventyr. Likaså hans kompanjoner Richard och Carro. Truut har genom årens lopp tömt otaliga flaskor alkohol, tuggat i sig oerhörda mängder Emser och lyckats förföra ett antal kvinnor. Jag gillar att följa surgubben Truut, även om vissa delar kan te sig väl löjliga, men serien har samtidigt en allvarlig, känslosam ton kring jag gillar. Det handlar främst om hur hans relation till sonen, barnbarnet och likväl kollegorna utvecklas. Jag gillar konceptet med motsträvare/dinosaurie som får sina fördomar testade och, i vissa fall, omprövade. Däremot har intrigerna i ett par av böckerna känts lite sparsmakade. Intrigen i Där korparna skriker bjuder på en del spänning utan att för den sakens skull bli överdrivet intressant – mest intressant är faktiskt, vilket jag tidigare konstaterat, att följa Truut & Co i deras privata förehavanden. Och sen, tillåt mig nu att själv agera tjurgubbe, men jag är ganska less på det här återkommande våldtäktstemat i deckare – det är inte så utstuderat och onödigt återkommande som i Silfverbjelke-böckerna, inte alls, men ändå.
Medryckande
Jag har sagt det förr: Öhrlund är en förbaskat skicklig författare som med rappt språk och humor får läsaren/lyssnaren med sig. Det visar sig inte minst på senaste boken i serien om Susanne Eriks som enligt min åsikt var fullkomligt menlös intrigmässigt men likförbaskat svår att sluta lyssna på. Och att lyckas fast man på sätt och viss misslyckas måste ändå vara tecken på duktigt författarskap. Kan det vara så att jag är lite mätt på Truut efter åtta böcker? Alltså. Nja. Även om intrigen inte tar mig med storm (och det förekommer en hel del repetitioner som redaktören borde bannat) så hålls mitt intresse uppe i vanlig ordning. Jag älskar Truuts huvudbry kring miljöpartister, cykelbanor, ickebinära och allt annat han stöter på. Det leder till en hel del småskratt. Och det kan man fan behöva i dessa tider.