Blodregn, av Leffe Grimwalker

Alex Storm är tillbaka för sjätte gången. Detta är “sista delen av första delen” i Alex resa och följs upp med bland annat spinoff-serier skrivna av andra författare. Grimverse på riktigt!

Om boken

“Mörka hemligheter måste avlöjas när Alex Storm, bildhandlaren från Stockholm som blev triadledare i Hongkong, försöker karva ut ett nytt liv fjärran från ond bråd död.

Alex Storm har sökt en fristad i de norrländska skogarna efter att ha vänt Hongkongtriaderna ryggen. Nu måste han hitta sin försvunna dotter, som kidnappats av Alex halvbror, triadledaren Peter Bao. Det är det enda som betyder något efter att hans gamla Svenssonliv slagits i spillror. På andra sidan jordklotet letar lönnmördaren Lily Rose efter sin biologiska mamma. För att få svar tvingas hon söka upp en mystisk japansk sekt, som även påstår sig veta var Alex dotter är gömd. Spåren leder till Ryssland.”

 

Malmsjö

Jonas Malmsjö är som känt synonymt med Alex Storms universum, på samma sätt som han är ett med Jeridis Ghetto-serie. Han gör i vanlig ordning ett fantastiskt jobb, na? Men jag måste ju påtala, herr Malmsjö, att en viss karaktär framåt slutet beskrivs som att tala med len röst. Det jag hör låter mer som Siv, 57, som snittar fem pack Marlboro och två BiB om dagen än en len mansröst. Just sayin’!

 

Den sjätte stormen

Jag har sagt det förr och står fast vid det även här: Grimwalker skriver spänning som få andra. Jag knarkar ljudböcker (betydligt billigare och mer hälsosamt än att snorta, har jag hört!), men det är faktiskt ytterst få författare som lyckas fånga mig på samma sätt. Det går liksom inte att tappa fokus när Leffe-karusellen börjar snurra. Det är välskrivet med återkommande fantastiska liknelser och underbar humor. Dialogen är vass och även den jävligt underhållande. Det dröjer inte många sekunder innan gaspedalen pressas ned i mattan och i närmre 11 timmar befinner vi oss ute på ljudboks-Autobahn. I sjätte boken får vi besöka en massa olika platser, i vanlig ordning, och det trevligaste tillskottet är helt klart delarna som utspelar sig uppe hos samerna, där det vankas både hembränt, renskötsel och lite good ol’ turf war. Det förekommer även en hel del trevliga vändningar som ökar spänningen. Och nämnde jag att det är våldsamt? Jeez. Ni kräsmagade mesar som mådde illa av Gourmand torde ju vältra er i egna uppkastningar för här sparas det verkligen inte på blod och ond bråd död. Och jag älskar det. Jag tänker åter på hur jäkla bra det här skulle bli som film/tv-serie. Grimwalker lyckas även avsluta med lite trevliga cliffhangers som verkligen öppnar upp snyggt för kommande delar.

Blodregn kammar fullpott. 5 av 5 pannkakor. 

Irrvägar, av Cecilia Sahlström

Sahlström, med bakgrund inom polisyrket, är tillbaka med en ny bok om högaktuella ämnen.

Om boken

“På sin femtionde födelsedag hamnar Malmöpolisen Rakel Vrede i en situation som hon aldrig kunnat föreställa sig. Just som hon själv befinner sig i området inträffar en explosion vid stadens största kyrka, Sankt Petri. Målet för attentatet är ett möte mellan judar, muslimer och medlemmar ur Svenska kyrkan, och dådet skördar många offer.

Att utredningen kommer ske långt över Rakels huvud förstår hon direkt, men det dröjer inte länge förrän ett mordfall landar på hennes skrivbord. En ung syrisk man har skjutits till döds i en park – och han visar sig snart ha en koppling till den imam som dödats i sprängningen. Kan mordet rentav ha något med explosionen att göra?

Att behöva arbeta tillsammans med andra människor är en utmaning för Rakel. Att tvingas göra det med Säpo i hasorna är ännu värre. Och ju djupare in i utredningen hon kommer, desto säkrare blir hon på att det är något med de två fallen som inte stämmer. Kan Rakel verkligen lita på kollegorna vid säkerhetspolisen? Och kommer någon att tro henne om hon ger sina tvivel till känna?”

 

Kauppi

Lo Kauppi är en veteran bland inläsarna. Med stadig röst och bra inlevelse passar hon suveränt för att sätta röst på Rakels intensiva äventyr.

 

Obehagligt aktuell

Sahlström bygger upp sin intrig snabbt och effektivt och har mig fast från start. Det är obehagligt, spännande och bitvis underfundigt inderhållande. Vi bjuds en intrig som hanterar högaktuella ämnen som terror från extremhöger och ett svårförståeligt hat. Det märks att Sahlström har bakgrund inom rättsväsendet även om jag förstår att hon tar sig en hel del artistisk frihet, vilket alla författare bör (och till viss del gör).

Intrigen bjuder på full fart från början till slut och allt känns genomtänkt och väl avvägt. Förbaskat välskrivet är det också.

 

Autist, javisst

Våra krim- och deckarförfattare kan tyckas tävla om att ladda sina karaktärer med egenheter för att sticka ut. Oftast funkar det, oftast tillför det friska fläktar och sällan känns det krystat. Rakel Vrede kan vara en av de absolut härligaste karaktärer jag fått hänga med på väldigt länge. Måhända känner jag igen delar av hennes tankar, känslor och agerande även om jag inte är lika fyrkantig (lite mer rundade kanter, perhaps). Det leder till både dråpliga situationer och känslosamma stycken när intrigen får henne att konfronteras med sig själv och omvärdera de egna känslorna inför diverse händelser och intryck. Karaktärerna är överlag väldigt intressanta och välmejslade, men ingen slår Rakels bror Jakob. Han bjuder på en hel del smarta vinklingar och får mig vid tillfällen att skratta rakt ut med sina klipska kommentarer. Främst när han för omväxling skull svär efter att Rakel varit onödigt våghalsig. Samspelet mellan bror och syster tillhör bokens absolut starkaste och mest underhållande inslag. Jag ser fram emot att få följa med dem två på nya äventyr.

 

Irrvägar landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Den sista marionetten, av Andreas Ek

Mannen som liksom jag inledde karriären med dystopiska berättelser är tillbaka med en helt ny spänningsserie om muskelberget Joel Adler.

Om boken

“Joel Adler, före detta operatör vid Sveriges hemligaste specialförband, lever ett ensamt och kringflackande liv efter en förödande insats i Somalia. Krig har varit hans arbetsplats och åren som elitsoldat har format både hans starka psyke och imponerande fysik.

Efter ett slumpmässigt möte på ett hotellrum vaknar Joel med den vackra Tess mördad bredvid sig i sängen. Innan Joel hinner göra något åt situationen ringer telefonen samtidigt som polisen bankar på dörren. Rösten i andra änden ger honom ett ultimatum – antingen straffas för mordet eller följa instruktionerna och bli en marionett. Joel fattar ett snabbt beslut. Ett beslut han för evigt kommer att ångra.

När Joel inser vilka som ligger bakom och vad deras mål är, så har han inget annat val än att ta lagen i sina egna händer. Han är den enda som kan stoppa en snabbt annalkande katastrof.

Den sista marionetten är en intensiv spänningsroman som utspelar sig i hjärtat av Stockholm, där ingenting är som det verkar.”

 

Diesel i rösten

Björn Bengtsson gjorde sitt livs rolltolkning som ADHD-deluxe-fightern Diesel i suveräna serien “Lust”. Här gör han en väldigt bra inläsning – Ingen surprise, Bengtsson är en av mina favoritinläsare. Men är det bara ja eller har han fått en testospruta i benet, för visst låter han betydligt mer mörk och macho än tidigare?

 

Joel Reacher

Ek har tidigare skrivit dystopi (älskade Raseri och gillade Törst även om jag vidhåller att första var bäst) och serien om Jannica Brandt som hittills består av två förbaskat bra böcker. Den nya serien om Joel Adler är något helt annat. Och det luktar Jack Reacher lång väg – även omslaget får mig att tänka på’n. Jag har själv bara sett filmerna och den nya serien men inte hunnit ta mig an bokserien (första delen, Dollar, ligger i bokhyllan). Adler är precis densamme. Ex-militär, stor som ett hus och hård som fan. En svensk Jack Reacher, helt enkelt. Och inget fel i det, inte alls! I den här första boken förblir han dock hård yta – Vi hinner inte lära känna honom på djupet mer än en förklaring kring varför han inte gillar trånga utrymmen. Och vet ni vad? Jag förstår varför, för Joel upplever i Den sista marionetten ett extremt intensivt dygn där fokus är solklart.

 

Högoktanig spänning

Jag avskyr egentligen uttrycket, snott från flertalet filmrecensioner jag läst genom åren, men Joel Adler den första kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än med orden högoktanig spänning. Det är full fart från början till slut. Det är våldsamt, det är underhållande och pendlar mellan högaktuella ämnen och en intrig som lutar mer åt lite överdriven action. Och jag älskar det. Det känns som en riktigt bra actionrulle, helt enkelt. Språket flyter på finfint. Karaktärerna förblir ganska ytliga men det passar innehållet rätt bra. Jag gillar även hur Ek bygger upp saker i inledningen som får förklaring senare. Jag tänkte skriva nåt mer vitsigt om det där och hans inledande flirt, men ordföljden lämnade hjärnan innan den nådde tangenterna. Nåväl. Den sista marionetten är förbaskat bra, lovar gott inför kommande böcker och är i min mening Andreas Eks hittills bästa bok. Jag har inte tråkigt en enda sekund och när gaspedalen pressas ned blir det verkligen intensivt. Snyggt!

Den sista marionetten landar på 5 av 5 pannkakor.

Ingen ska skonas, av Johan Brännström

Brännström är tillbaka med tredje boken om Mikaela Sköld. De första två var riktigt bra, så förväntningar är såklart högt ställda.

Om boken

“Ett bostadshus fullt av döda hyresgäster.

Det blir den chockerande starten för Mikaela Sköld på sitt nya jobb som handläggare på polisens underrättelsetjänst efter att hon sagt upp sig från sin tjänst som reporter på Nyhetsbyrån.

Först tyder spåren på att det är ett brutalt gängrelaterat dåd och polisen tar upp jakten på en kriminell tonåring som setts lämna huset. Men när vittnen säger sig ha sett mördaren bära oxmask och mystiska tecken skrivna i blod upptäcks i bostadshuset för det utredningen in i en annan riktning.

Samtidigt känner sig Mikaela vilsen och ifrågasätter sin identitet när hennes nya arbete visar sig vara en plats med dubbelspel där ingen går att lita på. Men även privat dras hon in i en självdestruktiv spiral med dåliga relationer.

Det gör även dottern Vanja som nu är femton år och går sista veckorna i nian. Hon har träffat en pojkvän, men han behandlar henne dåligt. Och när hennes kompis Sofie börjar köpa droger från ett kriminellt gäng dras de snabbt ini ett allt farligare spel.”

 

Leining skonar

Gunilla Leining står för inläsning och gör i vanlig ordning ett väldigt bra jobb. Nog sagt om den saken!

 

Brännström upphöjt i tre

Detta är som sagt tredje boken av Brännström. Är det den bästa hittills? Jo. Det ska jag väl inte hemlighålla i onödan. Brännström går från klarhet till klarhet och visar sig här vara en av våra mest kompetenta och spännande krimförfattare. Karaktärerna är intressanta och känns trovärdiga. Dialogen flyter på finfint. Intrigen är obehaglig, intressant och full av aktuella ämnen. Spänningsnivån på topp så gott som rakt igenom. Vändningarna är skickliga, och skicklig är ett ord som beskriver boken som helhet. Skicklig och oerhört välskriven. Mikaela har utvecklats till att blir en riktigt intressant karaktär att följa och detsamma gäller de andra i återkommande persongalleri. Jag stannar ofta upp och tänker att det här skulle bli en jäkligt bra tv-serie, eller filmer.

Jag ser verkligen fram emot mer av Brännström.

 

Ingen ska skonas landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Tills döden skiljer oss åt, av Ingrid Elfberg

Första delen i en serie om fyra böcker, första boken av Elfberg jag lyssnar på. Alltid kul med nya bekantskaper!

Om boken

“Erika står utanför Annas dörr en vecka tidigare än de bestämt. Hon berättar inte varför hon hals över huvud flytt från Stockholm. Lämnat sin man Göran och sin älskade hund Boss på nyårsafton, med bara en väska i handen. Anna tar henne till sjukhuset med spräckta revbenen, ett brutet finger och en blåslagen kropp.

Ett jobb vid polisen i Göteborg är en tillfällig lösning, men Erika måste komma bort från hemmet. Hennes anmälningar mot Göran om misshandel har flera gånger försvunnit. En polis slår inte sin fru, och absolut inte om hon också är polis.

Det dröjer inte länge innan Göran kommer till Göteborg för att hälsa på sina gamla kollegor, och lyckas skapa misstro mot Erika på hennes nya arbetsplats. Men Erika har bestämt sig, han ska inte vinna, även om han håller hennes Boss som gisslan.”

 

Källkritik

Anna Maria Käll står för inläsning. Jag har lyssnat på många av hennes inläsningar och har emellanåt av någon anledning tyckt att hon kan bli lite monoton. Den här inläsningen sköter hon dock galant!

 

I Göteborg kan alla höra dig skrika

Jag dras snabbt in i Elfbergs mörka, smarta intrig. Filmreferenserna haglar (det hela inleds med ett citat från Alien) så inte undra på att det faller mig i smaken. Det hela är väldigt snyggt uppbyggt och hela det här växande misstroendet gnager liksom i en som läsare (eller lyssnare). Karaktärerna är trovärdiga, dialogen knivskarp. Främst Görans återkommande raseriutbrott är så välskrivna att man liksom sitter och både njuter och vill vrida skallen av honom på samma gång. Riktigt bra! Det är spännande, obehagligt, underhållande och medryckande från början till slut. Lovar gott för övriga delar i serien gör det också, men jag tror att jag ska ta mig an Dagbrottet, första delen i hennes nya serie, innan.

Tills döden skiljer oss åt landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

Skräckkabinettet Viruz, av Roger Skagerlund

Roger är en ny bekantskap för mig. Han har bland annat skrivit bokserien Mare Balticum (har del ett sparad i bokhyllan). Här bjuds på dystopi.

Om boken

“Ett okänt virus sprider sig över världen.

Geologen Miranda Heiss lockas att ta ett uppdrag i Antarktis. En expedition har hittat en enorm, okänd meteorit som tros vara nyckeln till universums uppkomst. Fylld av förväntan anländer Miranda och hennes båda assistenter till den svenska Antarktiska stationen, men ganska snart inser hon att något inte är vad det ser ut att vara.

När en av assistenterna skadas under undersökningen av meteoriten står det snart klart att det inte bara är en vanlig rymdsten som de har att göra med, utan något långt mycket värre. När assistenten och ännu en medlem av expeditionen avlider tvingas Miranda ta några svåra beslut som för henne och stationens läkare, Rasmus, tillbaka till Stockholm där utvecklingen snart leder till en förödande förveckling när viruset sprider sig och förvandlar människor till blodtörstiga monster.”

 

Karlsson, Karlsson, inläsare Karlsson

Sebastian Karlsson är en inläsare jag känner till ganska väl sen innan. Jag tycker att han gör ett bra jobb här. Volymen är ganska låg, så jag behöver köra på högsta volym för att det ska bli riktigt bra.

 

Friskt lånat, hälften vunnet?

Viruz är alltså en dystopi. Därav många beröringspunkter med min egen debut Europa Pandemus. Det är väldigt mycket referenser till film, såväl zombiefilmer som annat. The thing, en av mina personliga favoritfilmer, nämns också halvvägs in. Det är också den filmen man lånar inspiration från till inledningen på Antarktis. Fungerar finfint för mig som av någon jäkla anledning är så sjukt svag för temat “skräck på Antarktis”. Kanske skulle en gnälligare person säga att det är lite väl likt just upptrappningen till nämnd klassiker, men på den punkten är jag faktiskt snäll. Det är snyggt, och det funkar. Men det är också delarna på Antarktis som funkar bäst.

 

Något nytt, något lånat, något rött, något gammalt

Det är som sagt upptrappningen och delarna som utspelar sig i kylan som funkar bäst. När smittan sprids och zombiehorderna börjar ta över Sverige (min barndoms Upplands Väsby invaderas och faller, till ingens förvåning, ganska snabbt) fallerar mitt intresse tyvärr lite. Det blir lite stappligt och jag får ganska ofta flashbacks till när jag lyssnat på min egen debut såhär några år senare och återkommande tänker “Varför skrev jag sådär?”. Tjatigast blir precis som med Pandemus alla beskrivningar av blodiga attacker som tenderar att bli snudd på löjliga. Att intresset fallerar beror nog till stor del på att genren är ganska urvattnad och Viruz tar liksom samma vägar som merparten av de böcker och filmer som beskriver samma skeende. Karaktärerna funkar men väcker kanske inget större intresse. Sen slutar det hela ganska snörpligt, kanske tänkt som en öppning för uppföljare? Mycket ovan låter väldigt hårt, jag vet, och även mina egna tidiga författarbedrifter får ta del av smällen. Det här är inte dåligt, det vill jag poängtera. Älskar man dystopier och INTE känner sig mätt på zombiehorder som slafsar människor så blir man absolut inte besviken. Det finns delar som är mer intressanta än andra, det händer saker hela tiden och spänningen håller. Faktum är att om jag hade lyssnat på den här boken för 4-5 år sedan så hade jag troligen varit stormförtjust, för då suktade jag efter varenda liknande berättelse som gick att komma över. Nu funkar det som underhållning och verklighetsflykt.

 

Skräckkabinettet Viruz landar på 3 av 5 pannkakor.

De vackraste mord hon känner, av Sofia Rutbäck Eriksson

Tangentninjan Rutbäck Eriksson är tillbaka med sin hundrade bok på 1,5 år. Nä, inte riktigt, men det är ett faktum att Rutbäck nog är den mest produktiva författare jag vet.

 

Om boken

“Sommaren har kommit till den lilla byn Arvidsträsk i Norrbotten och äntligen är det dags för den årliga fisketävlingen. När en av de erfarna fiskarna hittas död i vassen dras återigen den pensionerade polisen Rolf Ström in i ett mordmysterium där vem som helst i det idylliska samhället kan vara skyldig. Som tur är finns hjälp att få av deckarförfattaren Riita Niemi. Men när spåren pekar mot en av deras käraste vänner sätts både etik och lojalitet på spel, samtidigt som de frågar sig om en del saker skulle ha lämnats i det förflutna.”

 

Granberg i sitt esse

Vad ska man säga? I Mordnatt råder… , första delen av serien om Arvidsträsk, gjorde Granberg i min mening sin hittills mest fulländade insats som inläsare. Uppföljaren gör han minst lika bra. Framförallt Knut.

 

Mysigt med mord

Arvidsträsk-serien är måhända inte lika mycket mysdeckare som serien om Katarina Zapp, men det finns likheter. Det färgstarka persongalleriet är naturligtvis en sådan. Och är det något jag fastnar för fort så är det just karaktärerna. Rutbäck har en säregen förmåga att ge liv åt alla de människor som befolkar hennes bladvändare. Allt känns genomtänkt och gjort med vördnad, för varenda karaktär som rusar förbi känns verkligen levande. Och framför allt gäller det Knut. Älskade Knut. Av alla karaktärer Rutbäck Eriksson låtit mig lära känna så är denna gamla krutgubbe den mest älskvärda. Det kan bero på att han alltid får mig att tänka på min egen stålfarfar som dessvärre aldrig han uppnå den aktningsfulla åldern 105 även om hela familjen var övertygad om att han skulle överleva oss alla likt en kackerlacka i kärnvapenkrig.

 

Känsla för detaljer

Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Sofias böcker. Mordnatt råder…  är fortfarande en av de vackraste böcker jag lyssnat till på väldigt länge och jag tror att det delvis hänger ihop med att den på något sätt kändes lite… magisk. Att lyssna på den kändes som att förflyttas till barndomen då man gick varenda dag och såg fram emot kvällens avsnitt av julkalendern. Med det sagt – Nej. De vackraste mord… har kanske inte samma effekt på mig som mordnatten hade, men den är å andra sidan svårslagen. Intrigen är snyggt konstruerad och underhållande, även om spänningen (likt i alla “mysdeckare” jag lyssnat på) inte är så påtaglig. Men det gör ingenting, för det är språket, det vackra språket, och alla fantastiska karaktärer som verkligen träffar mig i hjärtat. Det finns så mycket att tycka om här och alla borde ha en egen Knut i sitt liv. Lite extra roligt är det här med Knuts påstådda Greklands-resa, där garvade jag högt – Och var det inte lite av mina krossade drömmar som flimrade förbi i skämtbruset?

De vackraste mord hon känner landar på 4,5 av 5 pannkakor.