Selektiva Selma, av Josefine Sandblom

Sandblom har skrivit en bok om en missnöjd pensionär. Nä, riktigt så enkelt är det inte!

Om boken

“Selma är inte nöjd med speciellt mycket i sin pensionärstillvaro i Motala. Ingenting alls, för att vara exakt. Hennes få vänner har dött i cancer och annan jävelskap, och hon önskar allt oftare att hennes trista karl ska gå samma väg till mötes.
För att behålla någon form av livslust och uppleva spänning i livet rör hon sig lite utanför lagen.

I Borensberg två mil därifrån saknar Eva-Lisa sitt sociala nätverk. Hon lämnade Stockholm för kärlekens skull, men mannen i fråga har nu lämnat henne för grannens artonåriga dotter.
Kvar blev hon med deras tolvåriga son, skammen, huslånet och ett underbetalt jobb på Motala Lasarett.

När Selma tvingas åka in till sjukhuset med akuta magsmärtor möts de två kvinnorna. En trevande vänskap växer fram och efter det blir ingenting någonsin sig likt igen.”

 

Lyckat med Lyckow

Maria Lyckow är uppläsare. Tidigare har jag bara hört hennes inläsningar av diverse krim/spänning. Jag tycker till en början att hon känns lite malplacerad, men jag vänjer mig snabbt och inser att hon passar jäkligt bra till Selmas äventyr. Och hon gör det förbaskat bra!

 

Missnöjd i Motala

Det finns många böcker och filmer om buttra, missnöjda människor. Såväl äldre som yngre. Och jag älskar det. Det funkar alltid (nästan). Det här är välskrivet, underhållande, bitvis jäkligt roligt och även lite känslosamt. Selma är en förbaskat älskvärd karaktär. Detsamma gäller Fridolf, Eva-Lisa och alla andra vi får lära känna. Karaktärerna är intressanta, deras resor likaså. Det är en klassisk feelgood med alla tänkbara och nödvändiga ingredienser – och skulle passa förbaskat bra som film. Jag gillar även att Sandblom på ett snyggt och effektivt sätt blandar in allvarligare ämnen som skänker en extra dimension till en i grund och botten väldigt enkel och välbeprövad intrig. Det är smart och vackert. Naturligtvis kan jag dra likheter mellan Selma och min egen kommande bok (eller snarare böcker!) om Edda. Edda är långt ifrån lika missnöjd med tillvaron som Selma till en början är, men de två hade garanterat blivit bästa vänner om de mötts.

Avslutningsvis vill jag påtala, om ni på något sätt lyckats missa det i ovan text, att jag tycker väldigt mycket om Selektiva Selma (av någon jävla anledning tänker jag direkt på Ledin-låten Sensuella Isabella när jag läser titeln – vilket blev ytterligare lite roligare när Ledin nämns som hastigast någonstans i bokens början). En riktigt trevlig feelgood med trevligt djup och bra budskap. Och som alltid är det lite trevligt att bryta av mörker och våldsamheter för lite pensiofeelgood.

Selektiva Selma landar på 4,5 av 5 pannkakor. Utan kladdig sylt.

Nära gränsen – Domen, av Daniel Åberg

Den fantastiskt produktiva författaren Daniel Åberg är tillbaka med del tre i spänningsserien om Lisa Korhonen.

Om boken

“Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När hon kontaktas av gangsterledaren Rikard Vildros för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.”

 

Kauppi och dialekterna

Lo Kauppi, som även läst in de tidigare delarna, gör ett suveränt jobb. Hon får till så gott som alla förekommande dialekter utan att det blir för mycket. Riktigt bra, som alltid.

 

Full fart mot gränsen

Åberg är en förbaskat skicklig författare. Jag älskade hans “Dannyboy och kärleken” och de två tidigare böckerna i den här serien är riktigt bra de också. Lisa Korhonen måste ha ett gigantiskt blödande magsår med tanke på allt hon får utstå. Hon är en intressant, trasig karaktär som går från nödsituation till nödsituation. Ibland tycker jag synd om henne, oftast hejar jag på henne och ibland blir jag lite sur när hon lyckas förvärra situationer. Farten i den tredje delen är lika hög som i de första två. Det tar avstamp direkt och, precis som det ska vara i en tät ljudbok lämnas vi inte många chanser att hämta andan.

Jag tycker att “Domen” är om möjligt ännu tätare och snyggare skriven än de två första. Jag vill minnas att jag tyckte något skavde intrigmässigt precis i början av del två, men här är jag fastnaglad direkt. Det är spännande och underhållande rakt igenom. Karaktärerna intressanta och mejslas ut snyggt under de nästan 15 timmar vi får följa med. Dialogen är rapp och snygg.

Daniel Åberg är en högintressant författare och, baserat på ett kort möte intill Storytel-montern på Bokmässan, jäkligt trevlig. Hans böcker åker oftast automatiskt ett snäpp högre i den oändliga lista med ljudböcker i bokhyllan och jag ser fram emot att få se vad han bjuder på härnäst. Över gränsen?

 

Nära gränsen – Domen landar på 4,5 av 5 pannkakor

Jag har haft min trötta väska nu väldigt länge och är ute efter en ny väska.

Man kan ha sina böcker i den och även sin mobil på plats. Enkel att använda och med mycket bra kvalité kan det bli bättre?

Den nya väska som jag har hittat kommer från Trendhim där du kan hitta massor av olika väskor i olika tyger och färger. Här finns massor av olika väskor dessutom och många är i skinn precis vad man söker just nu.

Enligt mig som driver en blogg så ska en väska kunna rymma min sminkväska, systemkamera, flaska vatten, mobil, pennor, visitkort (ca 100 stycken åt gången) och extra kläder om så behövs. Jag reser mycket i min tjänst när jag driver en blogg och behöver därför en mycket rymlig väska. När jag får tex goodiebags så ska jag kunna lätt få plats med allt i min väska för att slipp bära på ytterligare förvaringspåsar mm.

Jag älskar all mode tex väska med djurmotiv och speciellt djur som finns i en ladugård tex katt, höna, gris, får eller häst. Jag har lite svårt för djur som är exotiska för mig är de så overkliga och jag är den som har båda fötterna på marken. En väska måste representera verklighet för mig dvs min verklighet.

Blodregn, av Leffe Grimwalker

Alex Storm är tillbaka för sjätte gången. Detta är “sista delen av första delen” i Alex resa och följs upp med bland annat spinoff-serier skrivna av andra författare. Grimverse på riktigt!

Om boken

“Mörka hemligheter måste avlöjas när Alex Storm, bildhandlaren från Stockholm som blev triadledare i Hongkong, försöker karva ut ett nytt liv fjärran från ond bråd död.

Alex Storm har sökt en fristad i de norrländska skogarna efter att ha vänt Hongkongtriaderna ryggen. Nu måste han hitta sin försvunna dotter, som kidnappats av Alex halvbror, triadledaren Peter Bao. Det är det enda som betyder något efter att hans gamla Svenssonliv slagits i spillror. På andra sidan jordklotet letar lönnmördaren Lily Rose efter sin biologiska mamma. För att få svar tvingas hon söka upp en mystisk japansk sekt, som även påstår sig veta var Alex dotter är gömd. Spåren leder till Ryssland.”

 

Malmsjö

Jonas Malmsjö är som känt synonymt med Alex Storms universum, på samma sätt som han är ett med Jeridis Ghetto-serie. Han gör i vanlig ordning ett fantastiskt jobb, na? Men jag måste ju påtala, herr Malmsjö, att en viss karaktär framåt slutet beskrivs som att tala med len röst. Det jag hör låter mer som Siv, 57, som snittar fem pack Marlboro och två BiB om dagen än en len mansröst. Just sayin’!

 

Den sjätte stormen

Jag har sagt det förr och står fast vid det även här: Grimwalker skriver spänning som få andra. Jag knarkar ljudböcker (betydligt billigare och mer hälsosamt än att snorta, har jag hört!), men det är faktiskt ytterst få författare som lyckas fånga mig på samma sätt. Det går liksom inte att tappa fokus när Leffe-karusellen börjar snurra. Det är välskrivet med återkommande fantastiska liknelser och underbar humor. Dialogen är vass och även den jävligt underhållande. Det dröjer inte många sekunder innan gaspedalen pressas ned i mattan och i närmre 11 timmar befinner vi oss ute på ljudboks-Autobahn. I sjätte boken får vi besöka en massa olika platser, i vanlig ordning, och det trevligaste tillskottet är helt klart delarna som utspelar sig uppe hos samerna, där det vankas både hembränt, renskötsel och lite good ol’ turf war. Det förekommer även en hel del trevliga vändningar som ökar spänningen. Och nämnde jag att det är våldsamt? Jeez. Ni kräsmagade mesar som mådde illa av Gourmand torde ju vältra er i egna uppkastningar för här sparas det verkligen inte på blod och ond bråd död. Och jag älskar det. Jag tänker åter på hur jäkla bra det här skulle bli som film/tv-serie. Grimwalker lyckas även avsluta med lite trevliga cliffhangers som verkligen öppnar upp snyggt för kommande delar.

Blodregn kammar fullpott. 5 av 5 pannkakor. 

Irrvägar, av Cecilia Sahlström

Sahlström, med bakgrund inom polisyrket, är tillbaka med en ny bok om högaktuella ämnen.

Om boken

“På sin femtionde födelsedag hamnar Malmöpolisen Rakel Vrede i en situation som hon aldrig kunnat föreställa sig. Just som hon själv befinner sig i området inträffar en explosion vid stadens största kyrka, Sankt Petri. Målet för attentatet är ett möte mellan judar, muslimer och medlemmar ur Svenska kyrkan, och dådet skördar många offer.

Att utredningen kommer ske långt över Rakels huvud förstår hon direkt, men det dröjer inte länge förrän ett mordfall landar på hennes skrivbord. En ung syrisk man har skjutits till döds i en park – och han visar sig snart ha en koppling till den imam som dödats i sprängningen. Kan mordet rentav ha något med explosionen att göra?

Att behöva arbeta tillsammans med andra människor är en utmaning för Rakel. Att tvingas göra det med Säpo i hasorna är ännu värre. Och ju djupare in i utredningen hon kommer, desto säkrare blir hon på att det är något med de två fallen som inte stämmer. Kan Rakel verkligen lita på kollegorna vid säkerhetspolisen? Och kommer någon att tro henne om hon ger sina tvivel till känna?”

 

Kauppi

Lo Kauppi är en veteran bland inläsarna. Med stadig röst och bra inlevelse passar hon suveränt för att sätta röst på Rakels intensiva äventyr.

 

Obehagligt aktuell

Sahlström bygger upp sin intrig snabbt och effektivt och har mig fast från start. Det är obehagligt, spännande och bitvis underfundigt inderhållande. Vi bjuds en intrig som hanterar högaktuella ämnen som terror från extremhöger och ett svårförståeligt hat. Det märks att Sahlström har bakgrund inom rättsväsendet även om jag förstår att hon tar sig en hel del artistisk frihet, vilket alla författare bör (och till viss del gör).

Intrigen bjuder på full fart från början till slut och allt känns genomtänkt och väl avvägt. Förbaskat välskrivet är det också.

 

Autist, javisst

Våra krim- och deckarförfattare kan tyckas tävla om att ladda sina karaktärer med egenheter för att sticka ut. Oftast funkar det, oftast tillför det friska fläktar och sällan känns det krystat. Rakel Vrede kan vara en av de absolut härligaste karaktärer jag fått hänga med på väldigt länge. Måhända känner jag igen delar av hennes tankar, känslor och agerande även om jag inte är lika fyrkantig (lite mer rundade kanter, perhaps). Det leder till både dråpliga situationer och känslosamma stycken när intrigen får henne att konfronteras med sig själv och omvärdera de egna känslorna inför diverse händelser och intryck. Karaktärerna är överlag väldigt intressanta och välmejslade, men ingen slår Rakels bror Jakob. Han bjuder på en hel del smarta vinklingar och får mig vid tillfällen att skratta rakt ut med sina klipska kommentarer. Främst när han för omväxling skull svär efter att Rakel varit onödigt våghalsig. Samspelet mellan bror och syster tillhör bokens absolut starkaste och mest underhållande inslag. Jag ser fram emot att få följa med dem två på nya äventyr.

 

Irrvägar landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Den sista marionetten, av Andreas Ek

Mannen som liksom jag inledde karriären med dystopiska berättelser är tillbaka med en helt ny spänningsserie om muskelberget Joel Adler.

Om boken

“Joel Adler, före detta operatör vid Sveriges hemligaste specialförband, lever ett ensamt och kringflackande liv efter en förödande insats i Somalia. Krig har varit hans arbetsplats och åren som elitsoldat har format både hans starka psyke och imponerande fysik.

Efter ett slumpmässigt möte på ett hotellrum vaknar Joel med den vackra Tess mördad bredvid sig i sängen. Innan Joel hinner göra något åt situationen ringer telefonen samtidigt som polisen bankar på dörren. Rösten i andra änden ger honom ett ultimatum – antingen straffas för mordet eller följa instruktionerna och bli en marionett. Joel fattar ett snabbt beslut. Ett beslut han för evigt kommer att ångra.

När Joel inser vilka som ligger bakom och vad deras mål är, så har han inget annat val än att ta lagen i sina egna händer. Han är den enda som kan stoppa en snabbt annalkande katastrof.

Den sista marionetten är en intensiv spänningsroman som utspelar sig i hjärtat av Stockholm, där ingenting är som det verkar.”

 

Diesel i rösten

Björn Bengtsson gjorde sitt livs rolltolkning som ADHD-deluxe-fightern Diesel i suveräna serien “Lust”. Här gör han en väldigt bra inläsning – Ingen surprise, Bengtsson är en av mina favoritinläsare. Men är det bara ja eller har han fått en testospruta i benet, för visst låter han betydligt mer mörk och macho än tidigare?

 

Joel Reacher

Ek har tidigare skrivit dystopi (älskade Raseri och gillade Törst även om jag vidhåller att första var bäst) och serien om Jannica Brandt som hittills består av två förbaskat bra böcker. Den nya serien om Joel Adler är något helt annat. Och det luktar Jack Reacher lång väg – även omslaget får mig att tänka på’n. Jag har själv bara sett filmerna och den nya serien men inte hunnit ta mig an bokserien (första delen, Dollar, ligger i bokhyllan). Adler är precis densamme. Ex-militär, stor som ett hus och hård som fan. En svensk Jack Reacher, helt enkelt. Och inget fel i det, inte alls! I den här första boken förblir han dock hård yta – Vi hinner inte lära känna honom på djupet mer än en förklaring kring varför han inte gillar trånga utrymmen. Och vet ni vad? Jag förstår varför, för Joel upplever i Den sista marionetten ett extremt intensivt dygn där fokus är solklart.

 

Högoktanig spänning

Jag avskyr egentligen uttrycket, snott från flertalet filmrecensioner jag läst genom åren, men Joel Adler den första kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än med orden högoktanig spänning. Det är full fart från början till slut. Det är våldsamt, det är underhållande och pendlar mellan högaktuella ämnen och en intrig som lutar mer åt lite överdriven action. Och jag älskar det. Det känns som en riktigt bra actionrulle, helt enkelt. Språket flyter på finfint. Karaktärerna förblir ganska ytliga men det passar innehållet rätt bra. Jag gillar även hur Ek bygger upp saker i inledningen som får förklaring senare. Jag tänkte skriva nåt mer vitsigt om det där och hans inledande flirt, men ordföljden lämnade hjärnan innan den nådde tangenterna. Nåväl. Den sista marionetten är förbaskat bra, lovar gott inför kommande böcker och är i min mening Andreas Eks hittills bästa bok. Jag har inte tråkigt en enda sekund och när gaspedalen pressas ned blir det verkligen intensivt. Snyggt!

Den sista marionetten landar på 5 av 5 pannkakor.

Ingen ska skonas, av Johan Brännström

Brännström är tillbaka med tredje boken om Mikaela Sköld. De första två var riktigt bra, så förväntningar är såklart högt ställda.

Om boken

“Ett bostadshus fullt av döda hyresgäster.

Det blir den chockerande starten för Mikaela Sköld på sitt nya jobb som handläggare på polisens underrättelsetjänst efter att hon sagt upp sig från sin tjänst som reporter på Nyhetsbyrån.

Först tyder spåren på att det är ett brutalt gängrelaterat dåd och polisen tar upp jakten på en kriminell tonåring som setts lämna huset. Men när vittnen säger sig ha sett mördaren bära oxmask och mystiska tecken skrivna i blod upptäcks i bostadshuset för det utredningen in i en annan riktning.

Samtidigt känner sig Mikaela vilsen och ifrågasätter sin identitet när hennes nya arbete visar sig vara en plats med dubbelspel där ingen går att lita på. Men även privat dras hon in i en självdestruktiv spiral med dåliga relationer.

Det gör även dottern Vanja som nu är femton år och går sista veckorna i nian. Hon har träffat en pojkvän, men han behandlar henne dåligt. Och när hennes kompis Sofie börjar köpa droger från ett kriminellt gäng dras de snabbt ini ett allt farligare spel.”

 

Leining skonar

Gunilla Leining står för inläsning och gör i vanlig ordning ett väldigt bra jobb. Nog sagt om den saken!

 

Brännström upphöjt i tre

Detta är som sagt tredje boken av Brännström. Är det den bästa hittills? Jo. Det ska jag väl inte hemlighålla i onödan. Brännström går från klarhet till klarhet och visar sig här vara en av våra mest kompetenta och spännande krimförfattare. Karaktärerna är intressanta och känns trovärdiga. Dialogen flyter på finfint. Intrigen är obehaglig, intressant och full av aktuella ämnen. Spänningsnivån på topp så gott som rakt igenom. Vändningarna är skickliga, och skicklig är ett ord som beskriver boken som helhet. Skicklig och oerhört välskriven. Mikaela har utvecklats till att blir en riktigt intressant karaktär att följa och detsamma gäller de andra i återkommande persongalleri. Jag stannar ofta upp och tänker att det här skulle bli en jäkligt bra tv-serie, eller filmer.

Jag ser verkligen fram emot mer av Brännström.

 

Ingen ska skonas landar på 4,5 av 5 pannkakor.