De vackraste mord hon känner, av Sofia Rutbäck Eriksson
Tangentninjan Rutbäck Eriksson är tillbaka med sin hundrade bok på 1,5 år. Nä, inte riktigt, men det är ett faktum att Rutbäck nog är den mest produktiva författare jag vet.
Om boken
“Sommaren har kommit till den lilla byn Arvidsträsk i Norrbotten och äntligen är det dags för den årliga fisketävlingen. När en av de erfarna fiskarna hittas död i vassen dras återigen den pensionerade polisen Rolf Ström in i ett mordmysterium där vem som helst i det idylliska samhället kan vara skyldig. Som tur är finns hjälp att få av deckarförfattaren Riita Niemi. Men när spåren pekar mot en av deras käraste vänner sätts både etik och lojalitet på spel, samtidigt som de frågar sig om en del saker skulle ha lämnats i det förflutna.”
Granberg i sitt esse
Vad ska man säga? I Mordnatt råder… , första delen av serien om Arvidsträsk, gjorde Granberg i min mening sin hittills mest fulländade insats som inläsare. Uppföljaren gör han minst lika bra. Framförallt Knut.
Mysigt med mord
Arvidsträsk-serien är måhända inte lika mycket mysdeckare som serien om Katarina Zapp, men det finns likheter. Det färgstarka persongalleriet är naturligtvis en sådan. Och är det något jag fastnar för fort så är det just karaktärerna. Rutbäck har en säregen förmåga att ge liv åt alla de människor som befolkar hennes bladvändare. Allt känns genomtänkt och gjort med vördnad, för varenda karaktär som rusar förbi känns verkligen levande. Och framför allt gäller det Knut. Älskade Knut. Av alla karaktärer Rutbäck Eriksson låtit mig lära känna så är denna gamla krutgubbe den mest älskvärda. Det kan bero på att han alltid får mig att tänka på min egen stålfarfar som dessvärre aldrig han uppnå den aktningsfulla åldern 105 även om hela familjen var övertygad om att han skulle överleva oss alla likt en kackerlacka i kärnvapenkrig.
Känsla för detaljer
Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Sofias böcker. Mordnatt råder… är fortfarande en av de vackraste böcker jag lyssnat till på väldigt länge och jag tror att det delvis hänger ihop med att den på något sätt kändes lite… magisk. Att lyssna på den kändes som att förflyttas till barndomen då man gick varenda dag och såg fram emot kvällens avsnitt av julkalendern. Med det sagt – Nej. De vackraste mord… har kanske inte samma effekt på mig som mordnatten hade, men den är å andra sidan svårslagen. Intrigen är snyggt konstruerad och underhållande, även om spänningen (likt i alla “mysdeckare” jag lyssnat på) inte är så påtaglig. Men det gör ingenting, för det är språket, det vackra språket, och alla fantastiska karaktärer som verkligen träffar mig i hjärtat. Det finns så mycket att tycka om här och alla borde ha en egen Knut i sitt liv. Lite extra roligt är det här med Knuts påstådda Greklands-resa, där garvade jag högt – Och var det inte lite av mina krossade drömmar som flimrade förbi i skämtbruset?