Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Skräckkabinettet Viruz

Skräckkabinettet Viruz, av Roger Skagerlund

Roger är en ny bekantskap för mig. Han har bland annat skrivit bokserien Mare Balticum (har del ett sparad i bokhyllan). Här bjuds på dystopi.

Om boken

“Ett okänt virus sprider sig över världen.

Geologen Miranda Heiss lockas att ta ett uppdrag i Antarktis. En expedition har hittat en enorm, okänd meteorit som tros vara nyckeln till universums uppkomst. Fylld av förväntan anländer Miranda och hennes båda assistenter till den svenska Antarktiska stationen, men ganska snart inser hon att något inte är vad det ser ut att vara.

När en av assistenterna skadas under undersökningen av meteoriten står det snart klart att det inte bara är en vanlig rymdsten som de har att göra med, utan något långt mycket värre. När assistenten och ännu en medlem av expeditionen avlider tvingas Miranda ta några svåra beslut som för henne och stationens läkare, Rasmus, tillbaka till Stockholm där utvecklingen snart leder till en förödande förveckling när viruset sprider sig och förvandlar människor till blodtörstiga monster.”

 

Karlsson, Karlsson, inläsare Karlsson

Sebastian Karlsson är en inläsare jag känner till ganska väl sen innan. Jag tycker att han gör ett bra jobb här. Volymen är ganska låg, så jag behöver köra på högsta volym för att det ska bli riktigt bra.

 

Friskt lånat, hälften vunnet?

Viruz är alltså en dystopi. Därav många beröringspunkter med min egen debut Europa Pandemus. Det är väldigt mycket referenser till film, såväl zombiefilmer som annat. The thing, en av mina personliga favoritfilmer, nämns också halvvägs in. Det är också den filmen man lånar inspiration från till inledningen på Antarktis. Fungerar finfint för mig som av någon jäkla anledning är så sjukt svag för temat “skräck på Antarktis”. Kanske skulle en gnälligare person säga att det är lite väl likt just upptrappningen till nämnd klassiker, men på den punkten är jag faktiskt snäll. Det är snyggt, och det funkar. Men det är också delarna på Antarktis som funkar bäst.

 

Något nytt, något lånat, något rött, något gammalt

Det är som sagt upptrappningen och delarna som utspelar sig i kylan som funkar bäst. När smittan sprids och zombiehorderna börjar ta över Sverige (min barndoms Upplands Väsby invaderas och faller, till ingens förvåning, ganska snabbt) fallerar mitt intresse tyvärr lite. Det blir lite stappligt och jag får ganska ofta flashbacks till när jag lyssnat på min egen debut såhär några år senare och återkommande tänker “Varför skrev jag sådär?”. Tjatigast blir precis som med Pandemus alla beskrivningar av blodiga attacker som tenderar att bli snudd på löjliga. Att intresset fallerar beror nog till stor del på att genren är ganska urvattnad och Viruz tar liksom samma vägar som merparten av de böcker och filmer som beskriver samma skeende. Karaktärerna funkar men väcker kanske inget större intresse. Sen slutar det hela ganska snörpligt, kanske tänkt som en öppning för uppföljare? Mycket ovan låter väldigt hårt, jag vet, och även mina egna tidiga författarbedrifter får ta del av smällen. Det här är inte dåligt, det vill jag poängtera. Älskar man dystopier och INTE känner sig mätt på zombiehorder som slafsar människor så blir man absolut inte besviken. Det finns delar som är mer intressanta än andra, det händer saker hela tiden och spänningen håller. Faktum är att om jag hade lyssnat på den här boken för 4-5 år sedan så hade jag troligen varit stormförtjust, för då suktade jag efter varenda liknande berättelse som gick att komma över. Nu funkar det som underhållning och verklighetsflykt.

 

Skräckkabinettet Viruz landar på 3 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan