Den sista marionetten, av Andreas Ek
Mannen som liksom jag inledde karriären med dystopiska berättelser är tillbaka med en helt ny spänningsserie om muskelberget Joel Adler.
Om boken
“Joel Adler, före detta operatör vid Sveriges hemligaste specialförband, lever ett ensamt och kringflackande liv efter en förödande insats i Somalia. Krig har varit hans arbetsplats och åren som elitsoldat har format både hans starka psyke och imponerande fysik.
Efter ett slumpmässigt möte på ett hotellrum vaknar Joel med den vackra Tess mördad bredvid sig i sängen. Innan Joel hinner göra något åt situationen ringer telefonen samtidigt som polisen bankar på dörren. Rösten i andra änden ger honom ett ultimatum – antingen straffas för mordet eller följa instruktionerna och bli en marionett. Joel fattar ett snabbt beslut. Ett beslut han för evigt kommer att ångra.
När Joel inser vilka som ligger bakom och vad deras mål är, så har han inget annat val än att ta lagen i sina egna händer. Han är den enda som kan stoppa en snabbt annalkande katastrof.
Den sista marionetten är en intensiv spänningsroman som utspelar sig i hjärtat av Stockholm, där ingenting är som det verkar.”
Diesel i rösten
Björn Bengtsson gjorde sitt livs rolltolkning som ADHD-deluxe-fightern Diesel i suveräna serien “Lust”. Här gör han en väldigt bra inläsning – Ingen surprise, Bengtsson är en av mina favoritinläsare. Men är det bara ja eller har han fått en testospruta i benet, för visst låter han betydligt mer mörk och macho än tidigare?
Joel Reacher
Ek har tidigare skrivit dystopi (älskade Raseri och gillade Törst även om jag vidhåller att första var bäst) och serien om Jannica Brandt som hittills består av två förbaskat bra böcker. Den nya serien om Joel Adler är något helt annat. Och det luktar Jack Reacher lång väg – även omslaget får mig att tänka på’n. Jag har själv bara sett filmerna och den nya serien men inte hunnit ta mig an bokserien (första delen, Dollar, ligger i bokhyllan). Adler är precis densamme. Ex-militär, stor som ett hus och hård som fan. En svensk Jack Reacher, helt enkelt. Och inget fel i det, inte alls! I den här första boken förblir han dock hård yta – Vi hinner inte lära känna honom på djupet mer än en förklaring kring varför han inte gillar trånga utrymmen. Och vet ni vad? Jag förstår varför, för Joel upplever i Den sista marionetten ett extremt intensivt dygn där fokus är solklart.
Högoktanig spänning
Jag avskyr egentligen uttrycket, snott från flertalet filmrecensioner jag läst genom åren, men Joel Adler den första kan inte sammanfattas på ett bättre sätt än med orden högoktanig spänning. Det är full fart från början till slut. Det är våldsamt, det är underhållande och pendlar mellan högaktuella ämnen och en intrig som lutar mer åt lite överdriven action. Och jag älskar det. Det känns som en riktigt bra actionrulle, helt enkelt. Språket flyter på finfint. Karaktärerna förblir ganska ytliga men det passar innehållet rätt bra. Jag gillar även hur Ek bygger upp saker i inledningen som får förklaring senare. Jag tänkte skriva nåt mer vitsigt om det där och hans inledande flirt, men ordföljden lämnade hjärnan innan den nådde tangenterna. Nåväl. Den sista marionetten är förbaskat bra, lovar gott inför kommande böcker och är i min mening Andreas Eks hittills bästa bok. Jag har inte tråkigt en enda sekund och när gaspedalen pressas ned blir det verkligen intensivt. Snyggt!
