Irrvägar, av Cecilia Sahlström
Sahlström, med bakgrund inom polisyrket, är tillbaka med en ny bok om högaktuella ämnen.
Om boken
“På sin femtionde födelsedag hamnar Malmöpolisen Rakel Vrede i en situation som hon aldrig kunnat föreställa sig. Just som hon själv befinner sig i området inträffar en explosion vid stadens största kyrka, Sankt Petri. Målet för attentatet är ett möte mellan judar, muslimer och medlemmar ur Svenska kyrkan, och dådet skördar många offer.
Att utredningen kommer ske långt över Rakels huvud förstår hon direkt, men det dröjer inte länge förrän ett mordfall landar på hennes skrivbord. En ung syrisk man har skjutits till döds i en park – och han visar sig snart ha en koppling till den imam som dödats i sprängningen. Kan mordet rentav ha något med explosionen att göra?
Att behöva arbeta tillsammans med andra människor är en utmaning för Rakel. Att tvingas göra det med Säpo i hasorna är ännu värre. Och ju djupare in i utredningen hon kommer, desto säkrare blir hon på att det är något med de två fallen som inte stämmer. Kan Rakel verkligen lita på kollegorna vid säkerhetspolisen? Och kommer någon att tro henne om hon ger sina tvivel till känna?”
Kauppi
Lo Kauppi är en veteran bland inläsarna. Med stadig röst och bra inlevelse passar hon suveränt för att sätta röst på Rakels intensiva äventyr.
Obehagligt aktuell
Sahlström bygger upp sin intrig snabbt och effektivt och har mig fast från start. Det är obehagligt, spännande och bitvis underfundigt inderhållande. Vi bjuds en intrig som hanterar högaktuella ämnen som terror från extremhöger och ett svårförståeligt hat. Det märks att Sahlström har bakgrund inom rättsväsendet även om jag förstår att hon tar sig en hel del artistisk frihet, vilket alla författare bör (och till viss del gör).
Intrigen bjuder på full fart från början till slut och allt känns genomtänkt och väl avvägt. Förbaskat välskrivet är det också.
Autist, javisst
Våra krim- och deckarförfattare kan tyckas tävla om att ladda sina karaktärer med egenheter för att sticka ut. Oftast funkar det, oftast tillför det friska fläktar och sällan känns det krystat. Rakel Vrede kan vara en av de absolut härligaste karaktärer jag fått hänga med på väldigt länge. Måhända känner jag igen delar av hennes tankar, känslor och agerande även om jag inte är lika fyrkantig (lite mer rundade kanter, perhaps). Det leder till både dråpliga situationer och känslosamma stycken när intrigen får henne att konfronteras med sig själv och omvärdera de egna känslorna inför diverse händelser och intryck. Karaktärerna är överlag väldigt intressanta och välmejslade, men ingen slår Rakels bror Jakob. Han bjuder på en hel del smarta vinklingar och får mig vid tillfällen att skratta rakt ut med sina klipska kommentarer. Främst när han för omväxling skull svär efter att Rakel varit onödigt våghalsig. Samspelet mellan bror och syster tillhör bokens absolut starkaste och mest underhållande inslag. Jag ser fram emot att få följa med dem två på nya äventyr.
