Recension: Blodregn

Blodregn, av Leffe Grimwalker

Alex Storm är tillbaka för sjätte gången. Detta är “sista delen av första delen” i Alex resa och följs upp med bland annat spinoff-serier skrivna av andra författare. Grimverse på riktigt!

Om boken

“Mörka hemligheter måste avlöjas när Alex Storm, bildhandlaren från Stockholm som blev triadledare i Hongkong, försöker karva ut ett nytt liv fjärran från ond bråd död.

Alex Storm har sökt en fristad i de norrländska skogarna efter att ha vänt Hongkongtriaderna ryggen. Nu måste han hitta sin försvunna dotter, som kidnappats av Alex halvbror, triadledaren Peter Bao. Det är det enda som betyder något efter att hans gamla Svenssonliv slagits i spillror. På andra sidan jordklotet letar lönnmördaren Lily Rose efter sin biologiska mamma. För att få svar tvingas hon söka upp en mystisk japansk sekt, som även påstår sig veta var Alex dotter är gömd. Spåren leder till Ryssland.”

 

Malmsjö

Jonas Malmsjö är som känt synonymt med Alex Storms universum, på samma sätt som han är ett med Jeridis Ghetto-serie. Han gör i vanlig ordning ett fantastiskt jobb, na? Men jag måste ju påtala, herr Malmsjö, att en viss karaktär framåt slutet beskrivs som att tala med len röst. Det jag hör låter mer som Siv, 57, som snittar fem pack Marlboro och två BiB om dagen än en len mansröst. Just sayin’!

 

Den sjätte stormen

Jag har sagt det förr och står fast vid det även här: Grimwalker skriver spänning som få andra. Jag knarkar ljudböcker (betydligt billigare och mer hälsosamt än att snorta, har jag hört!), men det är faktiskt ytterst få författare som lyckas fånga mig på samma sätt. Det går liksom inte att tappa fokus när Leffe-karusellen börjar snurra. Det är välskrivet med återkommande fantastiska liknelser och underbar humor. Dialogen är vass och även den jävligt underhållande. Det dröjer inte många sekunder innan gaspedalen pressas ned i mattan och i närmre 11 timmar befinner vi oss ute på ljudboks-Autobahn. I sjätte boken får vi besöka en massa olika platser, i vanlig ordning, och det trevligaste tillskottet är helt klart delarna som utspelar sig uppe hos samerna, där det vankas både hembränt, renskötsel och lite good ol’ turf war. Det förekommer även en hel del trevliga vändningar som ökar spänningen. Och nämnde jag att det är våldsamt? Jeez. Ni kräsmagade mesar som mådde illa av Gourmand torde ju vältra er i egna uppkastningar för här sparas det verkligen inte på blod och ond bråd död. Och jag älskar det. Jag tänker åter på hur jäkla bra det här skulle bli som film/tv-serie. Grimwalker lyckas även avsluta med lite trevliga cliffhangers som verkligen öppnar upp snyggt för kommande delar.

En författarbild som aldrig blir uttjatad.

Blodregn kammar fullpott. 5 av 5 pannkakor. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *