Månad: september 2022

Tills döden skiljer oss åt, av Ingrid Elfberg

Första delen i en serie om fyra böcker, första boken av Elfberg jag lyssnar på. Alltid kul med nya bekantskaper!

Om boken

“Erika står utanför Annas dörr en vecka tidigare än de bestämt. Hon berättar inte varför hon hals över huvud flytt från Stockholm. Lämnat sin man Göran och sin älskade hund Boss på nyårsafton, med bara en väska i handen. Anna tar henne till sjukhuset med spräckta revbenen, ett brutet finger och en blåslagen kropp.

Ett jobb vid polisen i Göteborg är en tillfällig lösning, men Erika måste komma bort från hemmet. Hennes anmälningar mot Göran om misshandel har flera gånger försvunnit. En polis slår inte sin fru, och absolut inte om hon också är polis.

Det dröjer inte länge innan Göran kommer till Göteborg för att hälsa på sina gamla kollegor, och lyckas skapa misstro mot Erika på hennes nya arbetsplats. Men Erika har bestämt sig, han ska inte vinna, även om han håller hennes Boss som gisslan.”

 

Källkritik

Anna Maria Käll står för inläsning. Jag har lyssnat på många av hennes inläsningar och har emellanåt av någon anledning tyckt att hon kan bli lite monoton. Den här inläsningen sköter hon dock galant!

 

I Göteborg kan alla höra dig skrika

Jag dras snabbt in i Elfbergs mörka, smarta intrig. Filmreferenserna haglar (det hela inleds med ett citat från Alien) så inte undra på att det faller mig i smaken. Det hela är väldigt snyggt uppbyggt och hela det här växande misstroendet gnager liksom i en som läsare (eller lyssnare). Karaktärerna är trovärdiga, dialogen knivskarp. Främst Görans återkommande raseriutbrott är så välskrivna att man liksom sitter och både njuter och vill vrida skallen av honom på samma gång. Riktigt bra! Det är spännande, obehagligt, underhållande och medryckande från början till slut. Lovar gott för övriga delar i serien gör det också, men jag tror att jag ska ta mig an Dagbrottet, första delen i hennes nya serie, innan.

Tills döden skiljer oss åt landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

Skräckkabinettet Viruz, av Roger Skagerlund

Roger är en ny bekantskap för mig. Han har bland annat skrivit bokserien Mare Balticum (har del ett sparad i bokhyllan). Här bjuds på dystopi.

Om boken

“Ett okänt virus sprider sig över världen.

Geologen Miranda Heiss lockas att ta ett uppdrag i Antarktis. En expedition har hittat en enorm, okänd meteorit som tros vara nyckeln till universums uppkomst. Fylld av förväntan anländer Miranda och hennes båda assistenter till den svenska Antarktiska stationen, men ganska snart inser hon att något inte är vad det ser ut att vara.

När en av assistenterna skadas under undersökningen av meteoriten står det snart klart att det inte bara är en vanlig rymdsten som de har att göra med, utan något långt mycket värre. När assistenten och ännu en medlem av expeditionen avlider tvingas Miranda ta några svåra beslut som för henne och stationens läkare, Rasmus, tillbaka till Stockholm där utvecklingen snart leder till en förödande förveckling när viruset sprider sig och förvandlar människor till blodtörstiga monster.”

 

Karlsson, Karlsson, inläsare Karlsson

Sebastian Karlsson är en inläsare jag känner till ganska väl sen innan. Jag tycker att han gör ett bra jobb här. Volymen är ganska låg, så jag behöver köra på högsta volym för att det ska bli riktigt bra.

 

Friskt lånat, hälften vunnet?

Viruz är alltså en dystopi. Därav många beröringspunkter med min egen debut Europa Pandemus. Det är väldigt mycket referenser till film, såväl zombiefilmer som annat. The thing, en av mina personliga favoritfilmer, nämns också halvvägs in. Det är också den filmen man lånar inspiration från till inledningen på Antarktis. Fungerar finfint för mig som av någon jäkla anledning är så sjukt svag för temat “skräck på Antarktis”. Kanske skulle en gnälligare person säga att det är lite väl likt just upptrappningen till nämnd klassiker, men på den punkten är jag faktiskt snäll. Det är snyggt, och det funkar. Men det är också delarna på Antarktis som funkar bäst.

 

Något nytt, något lånat, något rött, något gammalt

Det är som sagt upptrappningen och delarna som utspelar sig i kylan som funkar bäst. När smittan sprids och zombiehorderna börjar ta över Sverige (min barndoms Upplands Väsby invaderas och faller, till ingens förvåning, ganska snabbt) fallerar mitt intresse tyvärr lite. Det blir lite stappligt och jag får ganska ofta flashbacks till när jag lyssnat på min egen debut såhär några år senare och återkommande tänker “Varför skrev jag sådär?”. Tjatigast blir precis som med Pandemus alla beskrivningar av blodiga attacker som tenderar att bli snudd på löjliga. Att intresset fallerar beror nog till stor del på att genren är ganska urvattnad och Viruz tar liksom samma vägar som merparten av de böcker och filmer som beskriver samma skeende. Karaktärerna funkar men väcker kanske inget större intresse. Sen slutar det hela ganska snörpligt, kanske tänkt som en öppning för uppföljare? Mycket ovan låter väldigt hårt, jag vet, och även mina egna tidiga författarbedrifter får ta del av smällen. Det här är inte dåligt, det vill jag poängtera. Älskar man dystopier och INTE känner sig mätt på zombiehorder som slafsar människor så blir man absolut inte besviken. Det finns delar som är mer intressanta än andra, det händer saker hela tiden och spänningen håller. Faktum är att om jag hade lyssnat på den här boken för 4-5 år sedan så hade jag troligen varit stormförtjust, för då suktade jag efter varenda liknande berättelse som gick att komma över. Nu funkar det som underhållning och verklighetsflykt.

 

Skräckkabinettet Viruz landar på 3 av 5 pannkakor.

De vackraste mord hon känner, av Sofia Rutbäck Eriksson

Tangentninjan Rutbäck Eriksson är tillbaka med sin hundrade bok på 1,5 år. Nä, inte riktigt, men det är ett faktum att Rutbäck nog är den mest produktiva författare jag vet.

 

Om boken

“Sommaren har kommit till den lilla byn Arvidsträsk i Norrbotten och äntligen är det dags för den årliga fisketävlingen. När en av de erfarna fiskarna hittas död i vassen dras återigen den pensionerade polisen Rolf Ström in i ett mordmysterium där vem som helst i det idylliska samhället kan vara skyldig. Som tur är finns hjälp att få av deckarförfattaren Riita Niemi. Men när spåren pekar mot en av deras käraste vänner sätts både etik och lojalitet på spel, samtidigt som de frågar sig om en del saker skulle ha lämnats i det förflutna.”

 

Granberg i sitt esse

Vad ska man säga? I Mordnatt råder… , första delen av serien om Arvidsträsk, gjorde Granberg i min mening sin hittills mest fulländade insats som inläsare. Uppföljaren gör han minst lika bra. Framförallt Knut.

 

Mysigt med mord

Arvidsträsk-serien är måhända inte lika mycket mysdeckare som serien om Katarina Zapp, men det finns likheter. Det färgstarka persongalleriet är naturligtvis en sådan. Och är det något jag fastnar för fort så är det just karaktärerna. Rutbäck har en säregen förmåga att ge liv åt alla de människor som befolkar hennes bladvändare. Allt känns genomtänkt och gjort med vördnad, för varenda karaktär som rusar förbi känns verkligen levande. Och framför allt gäller det Knut. Älskade Knut. Av alla karaktärer Rutbäck Eriksson låtit mig lära känna så är denna gamla krutgubbe den mest älskvärda. Det kan bero på att han alltid får mig att tänka på min egen stålfarfar som dessvärre aldrig han uppnå den aktningsfulla åldern 105 även om hela familjen var övertygad om att han skulle överleva oss alla likt en kackerlacka i kärnvapenkrig.

 

Känsla för detaljer

Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Sofias böcker. Mordnatt råder…  är fortfarande en av de vackraste böcker jag lyssnat till på väldigt länge och jag tror att det delvis hänger ihop med att den på något sätt kändes lite… magisk. Att lyssna på den kändes som att förflyttas till barndomen då man gick varenda dag och såg fram emot kvällens avsnitt av julkalendern. Med det sagt – Nej. De vackraste mord… har kanske inte samma effekt på mig som mordnatten hade, men den är å andra sidan svårslagen. Intrigen är snyggt konstruerad och underhållande, även om spänningen (likt i alla “mysdeckare” jag lyssnat på) inte är så påtaglig. Men det gör ingenting, för det är språket, det vackra språket, och alla fantastiska karaktärer som verkligen träffar mig i hjärtat. Det finns så mycket att tycka om här och alla borde ha en egen Knut i sitt liv. Lite extra roligt är det här med Knuts påstådda Greklands-resa, där garvade jag högt – Och var det inte lite av mina krossade drömmar som flimrade förbi i skämtbruset?

De vackraste mord hon känner landar på 4,5 av 5 pannkakor.