Urskog, av Oscar Lind Alexandersson
Oscar Lind Alexandersson debturerar med en ryslig berättelse. Och såna gillar väl jag?
Om boken
“Hösten, år 1931. Den ekonomiska krisen som råder i landet har drivit föräldrarna Knut och Elise till ruinens brant. Snart står de hemlösa och till råga på allt har de precis fått sitt andra barn. Med stort vemod ser Knut inget annat alternativ än att ta med sig familjen till sitt barndomshem i Åkersberga: platsen han svurit på att aldrig återvända till.
Där, på en enslig gård vid skogens rand, lever Knuts pappa ensam och brukar jorden efter bästa förmåga. Den stillsamma gården bär emellertid på ett tragiskt förflutet med mörka hemligheter. Det dröjer inte länge innan märkliga, för att inte säga obehagliga saker börjar äga rum. Kulmen nås en morgon när deras nyfödde son är försvunnen. Men något otäckt har lämnats i utbyte. Knuts pappa, Nils, vet mer än de andra: nämligen var barnet går att hitta. Om han fortfarande lever.
Verkligheten omkullkastas av det osannolika, samtidigt som en hemlighetsfull familjetragedi nystas upp.”
Callin calling
Callin Öhrvall Delmar läser in Oscar Lind Alexanderssons debut (sorry, var bara tvungen att skriva ut alla namn för att jäklas lite). Hur det går? Förbaskat bra, tackar som frågar. Callin kan tänkas vara något av en ny favorit, faktiskt! Ljudet är något lågt när jag lyssnar i hörlurar, men inte farligare än så.
I Åkersberga kan ingen höra dig skrika
Berättelsen utspelar sig som sagt back in the 30’s. Bråda tider. Den här boken är relativt kort, och jag tycker att längden passar intrigen. Det blir inte för kort, inte heller för långt och alla passager känns genomtänkta och snyggt avvägda. Det första som slår mig, utöver att CÖD är en förbaskat bra inläsare (vilket jag visste innan, men kanske hade glömt av litegrann) är att debutanten förkortad OLA är förbaskat pricksäker. Språket är förbaskat snyggt. Passar både genren och tidsåldern för intrigen. Det flyter på fint som fan och det vackra språket gör faktiskt att det groteska i berättelsen blir – just det – ännu mer grotetskt. Det flyter på så fint, så fint. Nästan som att skära genom riktigt mört kött. Och köttigt blir det ju senare.
OLA bygger upp spänning på ett effektivt och snyggt sätt som genast får mig att tänka på Mikael Strömbergs tidiga böcker (har jag nämnt att Strömberg är Sveriges bästa skräckförfattare?). Både till språk, uppbyggnad och det faktum att herrarna använder sig av folktro för skräckmomentet.
Jag tycker inte nödvändigtvis att Urskog blir särskilt läskig – men jag är å andra sidan helt fel person att använda som måttstock för läskighet med tanke på hur avtrubbad jag är. För er som är lite mer lättskrämda kan jag dock nästan garantera att nackhåren kommer resa sig. Det är däremot bitvis rejält äckligt, vilket också hör genren till. Kanske, men bara kanske, tar man i lite väl med äckeleffekterna mot slutet. Inte för att det stör mig på något sätt, jag gillar ju när det blir slafsigt. Hur som helst: Urskog är en förbaskat välskriven, snygg och spännande debut. Och det bådar oerhört gott för Sveriges skräckälskare – för nog måste han hoppas att Oscar ger oss mer av den varan?
