I mördarens spor, av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström
Kan vi enas om att ingen annan författare eller författarduo återuppstått fler gånger på bloggen än “Ruterik & Holmes”? Deal.
Om boken
“Katarina och Greta drar ut på ännu ett riskfyllt uppdrag! Eller åtminstone ett uppdrag fyllt med riskor … och soppar och kremlor …
En medlem i svampklubben har dött efter en retreat med styrelsen, och Katarina misstänker genast att det rör sig om överlagt mord. Med ett inte alltför sant tips om förekomsten av storporig brandticka lockas Luleås svampkännarelit – tillika ”de misstänkta” – tillbaka till brottsplatsen, där Luleås bästa privatdetektivduo utsätter dem för hela registret av förhörstekniker. Men Katarina måste inte bara hitta mördaren, utan tvingas också kämpa med egna mardrömmar, osäkerhet och rädsla. Och så är det ju den där allestädes uppdykande trädgårdstomten, som hon bara inte kan släppa …”
Jelinähä
Ja. Jag är trött på tjatet. Ellen Jelinek är Katarinas Eminenta detektivbyrå och allt den inhyser. Okej? Hon är perfekt som inläsare.
Katarina del elfte
Ja, som sagt. Detta är Katarina och Gretas elfte äventyr. På typ två år! Elva äventyr på två år! Det är liksom fler äventyr än jag hinner… Äh, jag vet inte. Rutbäck Eriksson och parhästen Boström jobbar i sådan fart att vi andra blir fartblinda (säsong 2 av Fartblinda finns för övrigt på TV4play och innehåller ett flertal duktiga skådespelare, rec. anm). Jag har älskar Katarina & Co från start. Intrigerna har puttrat på, småmysiga om än inte alltid direkt spännande. Det jag fäst mig vid rakt igenom har ju varit de mänskliga relationerna. Så även här. Intrigen är snarlik den vi bjudits på tidigare och jag gillar det. Det är en skön verklighetsflykt som inte kränker någon (eller? nån blir garanterat kränkt, om inte annat av att jag använder gemener här). Bör tilläggas att författarna får till några mer känsliga punkter kring exempelvis alkoholism och annat som tillfälligt tynger sinnet och ger oss en känslomässig vågskål att leka Gröna Lund på. Men det är ju till syvende och sist karaktärerna vi lärt oss tycka om/och/eller älska, som gör hela skillnaden. Och jag kan inte värja mig för det rappa språket och humorn som alltid gör sitt! Främst filmreferenserna!