Skriften i vattnet, av John Ajvide Lindqvist
Ajvides Millenium-arv som inte blev av får eget liv i en ny deckarserie.
Om boken
“Det är midsommarafton och bordet på bryggan är dukat med finporslinet. Affärsmannen Olof Helanders gäster från Kina och Frankrike är på plats. Nu ska här festas på svenskast möjliga vis. Då glider en öppen båt in mot bryggan. Två maskerade män reser sig. En halv minut senare är midsommaridyllen förbytt mot ett blodbad.
Deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros har fått i uppdrag att skriva fortsättningen på en välkänd deckarserie. För att göra research tar hon kontakt med den arton år yngre Kim Ribbing. Kim är en udda figur och liknar ingen Julia vanligtvis umgås med. Kanske är det just därför blodstormen blåser upp emellan dem – en intensiv kärlekshistoria med många tvära kast. Så småningom dras Julia och Kim in i utredningen av det som kallas “Midsommarmassakern” där Julias exmake Johnny är spaningsledare.”
Författarinläsning
Ajvide står själv för inläsningen och passar som hand i handske. Han är en av få författare som faktiskt klarar av konststycket att lyfta sitt eget manus på det viset. Behaglig röst att lyssna till och inlevelsen är suverän.
Långt från skräck-Ajvide
Jag har tidigare beklagat mig lite över att jag saknar tiden då Ajvide skrev skräck. Av den enkla anledning att han gjorde det så förbaskat jäkla bra. Men så visar det sig ju att han bemästrar deckargenren också. Tidigare i år lyssnade jag på hans kortare roman “Verkligheten”, som var riktigt jäkla bra och “Skriften i vattnet” är inget undantag. Karaktärerna är intressanta och underhållande att följa. Ajvides språk, både vad gäller brödtext och dialog, är som vanligt underfundig och i vissa avseenden unik. Något annat jag fullkomligt älskar med Ajvide är humorn. Den är liksom språket underfundig och nästlar sig in i texten på ett avväpnande, härligt sätt och leder till många leenden. Nalle Puh har fått en helt ny innebörd nu. Jag tycker även om hur han skriver in det misslyckade övertagandet av Millenium-serien och låter det bli en del av handlingen. Och faktum är att det som lämnar minst avtryck här för mig är just intrigen. Det är inget fel på den, inte alls. Den är intressant och det finns ett bra driv och många trevliga vändningar. Men det är karaktärerna, deras utveckling, relationer och egenheter som är bokens största behållning. Ser fram emot nästa del!
Skriften i vattnet landar på 4 av 5 pannkakor