Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Fallhöjd

Fallhöjd, av Martin Falkman

Falkman är tillbaka med ytterligare en mörk berättelse. Om hissar!

Om boken

“Julia Williamsson förlorar sin mamma i en bilolycka. Saknaden och skuldkänslorna växer sig allt starkare och när pressen på jobbet ökar och chefen vägrar lyssna är kollapsen ett faktum. I ett höghus intill jobbet träffar Julia en terapeut. Det finns tre hissar i höghuset, men en av hissarna fascinerar henne på ett oförklarligt sätt. Den bär på ett eget kraftfält som gör Julia lugn. Samtidigt är det något som inte stämmer med hissen. Varför finns det en knapp till våning 20, när huset bara har 19 våningar?
Julia åker samma hiss flera gånger i veckan. Snart är den central i hennes liv. I hissen lär Julia känna två personer. Men vad händer när fascinationen för dem växer sig allt starkare, samtidigt som hon brottas med känslorna av skam, skuld och ensamhet?
Fallhöjd är en roman om sorg, saknad och ensamhet. Det är en roman om människans sökande efter mening och plats i ett samhälle som snurrar allt snabbare och där ytlighet och egoism är på väg att bli de enskilt största framgångsfaktorerna.”

 

Uppläsningen, till att börja med

EvaMaria Oria står för inläsning. Hon är en ny bekantskap för mig men en snabb titt på Storytel avslöjar att hon har ett antal böcker på sitt samvete. Och tur är väl det, för jag tycker att hon gör ett riktigt bra jobb med Falkmans hisspitch.

 

Falkman, Mörker Falkman

Det här är den tredje boken av Falkman jag lyssnar på. Tidigare Psykologen och Dolt under jord (skriven tillsammans med Sara Olsson), båda böcker jag tycker mycket om. Fallhöjd känns som en typisk Falkman-bok med det psykologiska, mörkret, hjärnspöken, grådaskig vardag. Det är inga solskenshistorier. Och för att förtydliga: Allt det där var positivt menat. Jag gillar verkligen hans sätt att skriva. Det är blekt, tragiskt, mörkt och samtidigt mitt i allt detta bitvis vackert – och underfundigt. Mörk humor går alltid hem hos mig.

Det är en relativt kort bok (strax över fem timmar) och jag tycker det passar intrigen och innehållet bra. Den är precis så lång den ska vara och flyter därför på väldigt bra. Återigen: Falkman skriver väldigt, väldigt bra. Det är fullt av vackra, sorgliga vardagsbetraktelser och inte så lite klacksparkar mot samhället och satir över hur vi lever våra liv. Falkman är något av en mästare när det kommer till att beskriva utsatthet, utanförskap och psykisk ohälsa. Mycket bra!

Fallhöjd landar på 4 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar