Malma Station, av Alex Schulman
Schulman är tillbaka med en ny vemodig roman.
Om boken
“Alex Schulmans nya roman utspelar sig på ett tåg. Fem personer är på resa genom Sverige: ett gift par i kris, en ensamstående far och hans dotter, och en kvinna som söker svaret på en gåta som hennes mamma lämnat efter sig.
De reser alla mot Malma station och varken de eller läsaren vet hur deras öden hänger samman, eller anar att det som händer på slutdestinationen kommer att omdefiniera deras liv. Malma station är en drabbande berättelse om familjehemligheter och oförrätter som gått i arv genom generationer – och jakten på sanningen som kan förändra allt.”
Den perfekta rösten för jobbet?
Kristofer Kamiyasu står för inläsning. Han golvade mig första gången – då var det Anders Fagers novellsamling “Kaknäs sista band”, som Kamiyasu skötte helt fantastiskt. Malma Station är inget undantag. Han gör ett suveränt jobb med precis rätt känsla och tonläge. Love at the first syllable.
Vemod, vemod, vemod
Jag hade ingen direkt relation till Schulman innan jag lyssnade på hans “Bränn alla mina brev”. Inte mer än att jag sett honom i tidning, på tv och visste att han och Sigge har en populär podd som jag aldrig lär förstå mig på. “Bränn alla mina brev” var förbaskat stark och bra. Uppföljaren “Överlevarna” var intressant men föll mig inte helt i smaken. Inför “Malma station” känner jag lite samma sak. Men först: Schulman golvar mig bitvis med sitt språk. Han skriver verkligen förbaskat vackert – och det var nog en av de saker som överraskade mig när jag lyssnade på första boken – en fördomsfull bild baserad på ytliga iakttagelser och andra människors åsikter hamnade liksom på ända. Karl’n har ju doktorerat i ordsvängeri! Och här är det exakt samma sak. Det är vackert. Det är melankoliskt, tungt, poetiskt och ganska grått. Alla karaktärer bär sina bördor och är ganska trasiga och sorgliga. Några av dem väldigt fina – och det finns några riktigt vackra ögonblick i “Malma station”, men på det stora hela fastnar jag inte. Eller jo. Jag klamrar mig fast vid språket och de vackra beskrivningarna. Ibland i det sorgliga. Men ibland blir det för mycket och det händer samtidigt för lite. Ett par passager kring en av karaktärernas utåtagerande gränslöshet är både komiska och nattsvarta på samma gång, men… Det blir ärligt talat aldrig särskilt intressant. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig av intrigen och kommer efter hand på mig själv med att inse att jag inte riktigt bryr mig. Det här kanske helt enkelt inte är för mig.