Spindeln, av Lars Kepler
Makarna Ahndorils pseudonym, Sveriges kanske största författarskap, är tillbaka med den nionde boken om Joona Linna & kompani.
Om boken
“För tre år sedan fick Saga Bauer ett vykort med en hotfull text om en pistol med nio vita kulor – varav en väntar på Joona Linna. Det stod att hon var den enda som skulle kunna rädda honom. Hon visade kortet för Joona, men tiden gick och hotet bleknade som en meningslös provokation. Fram till nu.
En säck med en nästan fullständigt upplöst kropp hittas fastsurrad i ett träd i Kapellskär. På mordplatsen återfinns en mjölkvit patronhylsa. Via komplicerade gåtor börjar en bestialisk förövare ge polisen möjligheten att stoppa serien av mord.
Joona Linna och Saga Bauer kämpar sida vid sida för att lägga pusslet och rädda de utsedda offren innan det är för sent. Den våldsamma jakten blir alltmer desperat. Kanske är denna seriemördare omöjlig att stoppa, kanske sitter de redan fast i spindelnätet.”
Malmsjö, din dramatiske fan
Jonas Malmsjö, denna gigant. En av de absolut bästa inläsarna. Han gör nog sällan lyssnarna besvikna. Karl’n skulle kunna läsa New York-börsen för en sifferblind och ändå trollbinda. Typ.
Linna den nionde
Detta är alltså den nionde boken om Joona Linna och hans vänner (låter som titeln på en barnfilm, jag vet). Det är den tredje i serien jag lyssnar på. Riktigt varför jag hoppade in först i Lazarus kan jag inte svara på och någon gång ska jag börja från start. Jag har både gillat och varit hård mot de två jag tidigare lyssnat på.
I Lazarus slogs jag hur avtrubbad allt grafiskt våld fick en att känna sig efter ett tag. Spegelmannen var kanske lite “snällare”. I Spindeln upplever jag det inte heller riktigt lika brutalt. Visst är det mycket äckel, visst är det rått och våldsamt, men jag upplever det inte lika spekulativt som tidigare – möjligen med reservation för visst sexuellt våld.
Spindeln bjuder på en hel del spänning. Pseudonym-makarna visar än en gång varför de lyckats trycka fram en av Sveriges största succéserier. Man blir lätt fastnaglad när det blir spännande – och det blir det ganska ofta. Det är förbaskat välskrivet – även om jag ibland kan störa mig på nivån för intrigen relativt onödiga detaljer som emellanåt tar upp lite väl mycket fokus. Som min syster sa när vi diskuterade Spindeln: Man hade utan problem kunnat kapa bort två-tre timmars speltid genom att klippa bort överflödiga detaljer. Det ligger något där. Det stör kanske inte onödigt mycket, men det kan få mig att bli lite otålig. (Vi får exempelvis via “allvetar”-perspektivet veta att Tenstas ortnamn härrör från 1500-talet och kan ha något med fiskeredskapet Tena att göra. Tack, tror jag?) Och det återspeglas lite i karaktärerna. Kepler är förbaskat bra när det kommer till karaktärer (även om jag tycker att Joona Linna är rätt tråkig, tack och lov då för Saga Bauer!). Man gjuter liv i så gott som varenda karaktär som seglar förbi, oavsett om det är en återkommande eller någon som är med en kort stund. På gott och ont, vill jag säga, för även här kan detaljerna ta över. Är jag överdrivet intresserad av att få ta del av en liten birolls barndomsminnen som egentligen inte tillför något till berättelsen? Nja. Men det hör till på nåt sätt och blir både charmigt och störigt på samma gång.
Det här låter ju bitvis som en sågning och det blir kanske naturligt att jag går in mer på djupet och blir gnällig när det gäller en bok, eller bokserie, som tokhyllas likt denna. Men. Jag tycker väldigt mycket om det här. Det är snyggt, mörkt och förbaskat välskrivet. Ganska smart och oförutsägbart också. Och bitvis riktigt jäkla nagelbitar-spännande. Duon bakom pseudonymen vet hur man levererar spänning.
Nu kanske ni vill påtala att jag, som klagat på längden och onödiga detaljer, borde kapa ned längden och sudda ut onödiga detaljer i den här recensionen? Ja. Det kanske jag borde. Och det kanske jag hade gjort om det inte var för att jag fortfarande är lite traumatiserad efter den där gången då jag som sju- eller åttaåring satt och studerade en gammal frimärkessamling tillsammans med min far och vi tittade på ett specifikt frimärke från Andra världskriget med en bild på en viss mustaschprydd, vattenkammad barsk herre. Den natten hade jag en av mitt livs värsta mardrömmar där Hitler återuppstod i lekrummet på fritids och hasade efter mig, väsandes, för att förvandla mig till någon form av zombieskitunge att lobotomera för att ha med i sitt odöda krig mot allt gott i världen. Såg ni vad jag gjorde där? Ju-uust det. Och ni läste. Och ni gillade. #kepler