Recension: Bortom Dimön

Bortom Dimön, av Mariette Lindstein

Den sjätte boken i serien om sekten på Dimön.

Om boken

“En julinatt för femtio år sedan förändrades Dimön för alltid

Julia har lämnat Dimön bakom sig, men så får hon ett desperat telefonsamtal: Franz Oswald, den före detta sektledaren, har låst in sig i källaren på herrgården och vägrar att komma ut. När Julia motvilligt återvänder till ön för att övertala honom att avbryta sin självvalda isolering förvandlas det som skulle ha varit en snabbvisit till något helt annat. En anonym källa tipsar tidningen hon jobbar på om ett femtio år gammalt olöst mysterium på Dimön.

Tre tonårsflickor försvann spårlöst en natt i juli. Händelsen skakade det lilla samhället då, numera är det något man ogärna pratar högt om. De vidskepliga byborna verkar tro att öns vålnad, Grevinnan, lockade flickorna till klipporna, där de hoppade mot sin död.

Julia börjar få makabra ledtrådar från någon som driver på utredningen idet fördolda. Samtidigt ruckas Franz i grundvalarna när sanningen bit för bit avslöjas och spåren leder till herrgården och hans sadistiska pappa. Alltmer växer Franz övertygelse om att hans eget beteende är nedärvt genom generationer av outsäglig ondska.

Vad hände egentligen den där natten för femtio år sedan? Och vem är det som lurar i skuggorna och bevakar Julias minsta steg?”

 

Duetten om Dimön

Likt i de två senaste böckerna läser Gunilla Leining och Björn Wahlberg in varsitt perspektiv här och ni två som följer mig med vet vid det här laget att jag är oerhört svag för när en bok har fler än en inläsare. Och ja, det fungerar suveränt. Inte minst med tanke på att det är två förbaskat duktiga inläsare.

 

Fortsatt dimmigt på Dimön

Jag fascineras av Lindstein. Jag minns att jag runt bok fyra började tänka “Men vad kan finnas kvar att berätta? Låt en bra berättelse ligga när den är klar!”. Men så är vi tillbaka på Dimön för sjätte och potentiellt näst sista gången. Med Franz, Julia och de andra. Och återigen fascineras jag av Lindstein. För när jag blir rädd att hon ska trampa för välkänt vatten och bli tjatig lyckas hon återigen vrida om skruvarna ett par varv och förnyar berättelsen om Dimön, bevisar att det finns mer att berätta. Det är snyggt. Och jag dras in. Även om jag faktiskt känner av genom boken att “det här borde lida mot sitt slut”, för det är ju nåt med bokserier som pågår länge. Men vid det här laget känner man Franz & Co ganska väl och ändå lyckas man blir liver överraskad. Karaktärernas fördjupas än mer och nytt intresse väcks – även om jag kanske inte är helt övertygad när det kommer till just sektledarens psykologi. Men det funkar, mer än bra!

Intrigen i den sjätte delen är genomtänkt och välskriven som alltid. Tempot är trevligt och vändningarna likaså. Snacket om Franz “preferenser” kanske blir lite tjatigt, men inget som stör. Intrigens upplösning är vacker och lite filmisk. Jag kanske ifrågasätter trovärdigheten i den något, men väljer att lämna det där för att det fungerar så fint dramaturgiskt och känslomässigt.

Lindstein lyckas alltså fängsla mig på Dimön för sjätte gången. Duktigt!

Bortom Dimön landar på 4 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *