Månad: november 2022

Skriften i vattnet, av John Ajvide Lindqvist

Ajvides Millenium-arv som inte blev av får eget liv i en ny deckarserie.

Om boken

“Det är midsommarafton och bordet på bryggan är dukat med finporslinet. Affärsmannen Olof Helanders gäster från Kina och Frankrike är på plats. Nu ska här festas på svenskast möjliga vis. Då glider en öppen båt in mot bryggan. Två maskerade män reser sig. En halv minut senare är midsommaridyllen förbytt mot ett blodbad.

Deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros har fått i uppdrag att skriva fortsättningen på en välkänd deckarserie. För att göra research tar hon kontakt med den arton år yngre Kim Ribbing. Kim är en udda figur och liknar ingen Julia vanligtvis umgås med. Kanske är det just därför blodstormen blåser upp emellan dem – en intensiv kärlekshistoria med många tvära kast. Så småningom dras Julia och Kim in i utredningen av det som kallas “Midsommarmassakern” där Julias exmake Johnny är spaningsledare.”

 

Författarinläsning

Ajvide står själv för inläsningen och passar som hand i handske. Han är en av få författare som faktiskt klarar av konststycket att lyfta sitt eget manus på det viset. Behaglig röst att lyssna till och inlevelsen är suverän.

 

Långt från skräck-Ajvide

Jag har tidigare beklagat mig lite över att jag saknar tiden då Ajvide skrev skräck. Av den enkla anledning att han gjorde det så förbaskat jäkla bra. Men så visar det sig ju att han bemästrar deckargenren också. Tidigare i år lyssnade jag på hans kortare roman “Verkligheten”, som var riktigt jäkla bra och “Skriften i vattnet” är inget undantag. Karaktärerna är intressanta och underhållande att följa. Ajvides språk, både vad gäller brödtext och dialog, är som vanligt underfundig och i vissa avseenden unik. Något annat jag fullkomligt älskar med Ajvide är humorn. Den är liksom språket underfundig och nästlar sig in i texten på ett avväpnande, härligt sätt och leder till många leenden. Nalle Puh har fått en helt ny innebörd nu. Jag tycker även om hur han skriver in det misslyckade övertagandet av Millenium-serien och låter det bli en del av handlingen. Och faktum är att det som lämnar minst avtryck här för mig är just intrigen. Det är inget fel på den, inte alls. Den är intressant och det finns ett bra driv och många trevliga vändningar. Men det är karaktärerna, deras utveckling, relationer och egenheter som är bokens största behållning. Ser fram emot nästa del!

Skriften i vattnet landar på 4 av 5 pannkakor

 

Dejta aldrig på en onsdag, av Dag Öhrlund & Cornelia Södergren

Veteranen Öhrlund teamar upp med debutanten Södergren (eller är det tvärtom kanske?) och bjuder på romantisk feelgood.

Om boken

“Christopher är sedan åratal hemligt kär i vännen Michaela, men har inte märkt något intresse från hennes sida. Michaela är gynekolog, Christopher en av Stockholms hetaste modefotografer. Båda är frånskilda med barn.
När Michaela skriver till honom att hon är less på ensamheten och ska börja nätdejta ger även Christopher sig in i dejtingdjungeln.
En karusell av oförglömliga, ofta dråpliga och smått galna dejtingäventyr drar igång. De två vännerna skriver till varandra och berättar, men inte allt för vem vågar vara helt ärlig om sina misslyckanden och tillkortakommanden?
De på dejtingsidan ofta fördelaktiga, perfekt framställda profilerna kan dölja allt från stalkers, psykopater och nymfomaner till djupt religiösa modersbundna veganer, oskulder, världsfrånvända tantriska shamaner och naturälskande fågelskådare.
Medan Christopher undrar om Michaela någonsin ska börja se honom som något annat än en vän funderar Michaela på att ge upp och kanske gå i kloster istället.
Men kärleken finns någonstans därute, det gäller bara att ha tålamod … ”

Två perspektiv, två röster

Thomas Hanzon och Anja Lundqvist läser in varsitt perspektiv. Jag tycker att det funkar riktigt och i vanlig ordning tillför det en extra dimension.

Medryckade klyschor

Dejta aldrig på en onsdag är en romantisk feelgood. Med erotiskt touch? Ja. För den är ganska snuskig bitvis. Så hur sammanfattar man detta? Klyschigt men underhållande. För här staplas klyschorna på hög rakt igenom. Vi vet exakt hur det ska sluta redan när det börjar. Karaktärerna är ytliga. Det blir bitvis lite tjatigt och extremt mycket upprepning (tänker främst på återkommande repetitioner mellan huvudkaraktärernas skrivna konversationer). Men. Det är underhållande. Och här känner man igen Dag Öhrlund stil (utan att veta precis hur arbetsfördelningen sett ut). Han är en duktig författare som har förmåga att blåsa liv i även de av sina böcker där intrigen haltar rejält tack vare rikt språk och framåtrörelse. Bra driv helt enkelt. Jag som förr befunnit mig lite i nätdejtingträset finner de delarna ganska underhållande, även om det blir lite småtjatigt samt att de här två träffar på lite väl många “extremfall” på dejtingfronten.

Båda huvudkaraktärerna är rätt kul att följa. Sorgliga, vilsna och självdestruktiva. Lite dumma kanske, rent av? Ja. Men. Framåt slutet händer något i Christophers del av historien som jag inte riktigt får ihop. Jag tänker inte spoila något, men framåt bokens sista suck blir hans del plötsligt rejält sunkig. Han agerar som ett regelrätt arsle (underdrift) och agerandet känns också väldigt “out of character” baserat på den snubbe vi fått lära känna. Måhända är det psykologiskt intressant, men jag tycker mest att det blir märkligt. Det känns lite som i “Smala Sussie” när man syr in färska räkor i någons gardiner: Det luktar illa och man vet inte riktigt varför.

Och till sist, ett ord jag aldrig vill höra igen i en ljudbok: Kärlekssaft. Kräks lite, faktiskt.

Summa summarum: Förutsägbar deluxe. Klyschor till max. Och lite sunkfeeling på det. Men fortfarande underhållande. Svårbedömt.

Slutbetyg: 3 tveksamma, små pannkakor.