Inertia, av Johan Daisne
En flamländsk klassiker, nu på svenska. Johan Daisne (1912-1978) bjuder oss på tågresa.
Om boken
“I enlighet med tröghetslagen – inertia – tenderar en rörelse att fortsätta en stund även efter det att den har avslutats, som till exempel när en motor stängs av.
En man sitter på kvällståget efter att ha föreläst i grannstaden. Han slumrar till som hastigast, och när han vaknar är tågvagnen helt stilla. Vad som först inte verkar uppseendeväckande framstår snart som väldigt besynnerligt – sover verkligen alla? Hur länge har han själv egentligen sovit? Ljuset och det förbipasserande landskapet utanför tågfönstret tycks inte alls stämma överens med klockans läge. Är hans resa ens verklig?”
Konduktör Winclair
Lars Winclair står för inläsningen av Daisnes klassiker. Ni som följer bloggen vet sedan tidigare att Winclair är en av de inläsare jag verkligen kommit att tycka om. Han gör en suverän inläsning!
Tröghetståget
Som framgår i beskrivningen är alltså inertia ett annat ord för tröghetslagen. En lag som beskriver hur trög en författare emellanåt känner sig när han sitter med ett manus som inte rör sig framåt. Nä. Inte riktigt, men. Inertia är en kort roman. Eller kortroman, om man inte särskriver. Inslag av magisk realism och lite Inception-feeling. Språket är vackert – det kan vi tacka översättare Urban Lindström och framlidne Daisne för. Karaktärerna vi möter är trevliga och det blir en ganska besynnerlig resa vi får åka med på. Men lite fantasieggande och intressant.
Jag ska ärligt säga att jag inte riktigt vet vad jag egentligen ska tycka om Inertia. Jag har lyft positiva saker och håller fast vid att det finns något intressant i den och att den är välskriven. Och återigen med en väldigt trevlig inläsning av Winclair. Men berättelsen lämnar mig inte med några större intryck även om det är både filosofiskt, fint och existentiellt.