Dollar, av Lee Child
Dollar (originaltitel: Killing Floor) är första boken i den populära serien om stenhårda Jack Reacher.
Om boken
“När Jack Reacher, f.d. militärpolis, hoppar av Greyhoundbussen i en sömnig liten håla i Georgia, USA, har han inga planer på att stanna. Men inom loppet av en timme har han gripits och kastats i fängelse, misstänkt för mord.
Reacher är den ende främlingen i stan och det första mordet som inträffat i Margrave på trettio år sätts omedelbart i samband med honom. Men Reacher är ingen vanlig lösdrivare. Långa, tuffa år som militärpolis har format hans psyke och kropp och tränat honom att tänka snabbt och handla ännu snabbare.
När så rykten och detaljer om den skoningslösa konspiration som ligger bakom mordet börjar läcka ut, sprider sig paniken och händelseutvecklingen tycks okontrollerbar. Snart blir det också allt mer uppenbart för gärningsmännen att Jack Reacher är en livsfarlig motståndare.”
Roosmann med rösten
Magnus Roosmann, en klar favorit, står för inläsning. Så har jag nåt att klaga på? Nej. Faktiskt inte.
Reacher nummer ett
Okej. Jag har sett första säsongen av serien (riktigt bra, för övrigt) som baseras på den här boken. Det märks tidigt att serien följer boken ganska bra, vilket är kul. Jag har dragit mig – länge – för att börja lyssna på de här böckerna. Varför? Trots att några tillförlitliga och många möjligen tillförlitliga källor sagt att böckerna är bra så drar jag mig för att börja av samma anledning som det känns motigt att ta sig in i en tv-serie som gått i flera år: Det är så mycket material att beta igenom och jag har så mycket annat att lyssna på så kommer jag verkligen mäkta med att ge mig på en serie som är uppe i typ 25 böcker?
Ja. Nu är jag uppenbarligen där. Och vet ni vad? Det är jag ganska glad över. Kommer jag lyssna på alla Reacher-böcker? Det är än så länge oklart, men något jag kan garantera är att jag åtminstone kommer ge mig på några till. Sen får vi se om jag tycker det håller eller börjar bli tjatigt. På tal om tjat – Get on with it!
Dollar är en förbaskat underhållande bok. Den är berättad ur förstapersonsperspektiv vilket jag tjatat om tidigare att jag kan störa mig på. Så för repetition: Varför? Jo. Jag upplever ofta att det tar edge av spänningen när en historia är berättad ur jag-perspektiv. Det kanske bitvis är fallet här också, men jag tänker faktiskt inte på det så mycket så med andra ord fungerar det väldigt bra. Det är välskrivet och underhållande (bra översättning, Bellis!). Mycket intressanta anekdoter och små underhållande gimmicks som förhöjer underhållningsvärdet. Karaktärerna är färgstarka och intressanta rakt igenom. Trots att boken är nästan 20 timmar lång så blir jag inte rastlös. Det händer saker hela tiden, även om det förekommer en del repetition som kan kännas onödig. Men jag underhålls verkligen av Reachers första äventyr – och överraskas av att han inte framställs som riktigt så genommacho som jag hade väntat mig – Positiv överraskning! Visst är han stenhård, stark som en oxe och så men han har ett ganska rikt känsloliv och är dessutom väldans smart. Ett plus är även att hans kärleksintresse får mycket plats och visar sig stark och smart istället för att stå i “skuggan av männen”, vilket jag nästan hade trott när boken har några år på nacken och diverse andra fördomar.
Just det: Nämnde jag att Dollar är riktigt rå och våldsam? Nej? Dollar är riktigt rå och våldsam! Negativt? Välj själv.
Dollar landar på 4 av 5 pannkakor.