Markoolio, mörkret och den rosa bubblan, av Marko Lehtosalo och Gustav Gelin
Markoolio hoppar på biografitåget och bjuder på en resa långt bakom kulisserna.
Om boken
“För Markoolio var livet en skön fest och allt ett skämt – för Marko Lehtosalo var livet en kamp. Mot styvfarsans slag med bältet, mot morsans spritmissbruk och mot att hånas i skolan för märkeskopior och skidor hittade i soprummet.
”Markoolio – mörkret och den rosa bubblan” är den osannolika berättelsen om hur en dömd ungdomsbrottsling från Orminge utanför Stockholm blev en av Sveriges största artister. Med Markoolio skapade Marko Lehtosalo en hitmaskin och tog listorna med storm. Han kastades in i ett framgångshjul som snurrade allt snabbare. Samtidigt bar han på mörka minnen från barndomen.
I ett uppmärksammat sommarprat 2018 avslöjade Marko hemligheterna som han och hans familj burit på i så många år – nu berättar han för första gången hela sin historia.”
Markos egna ord
Marko läser själv in boken och det är såklart den enda rätta vägen. Han gör det riktigt bra. Det blir lite känslosamt ibland även om han för det mesta håller ungefär samma rytm och tonläge. Lite kul imitationer förekommer också emellanåt.
Mörker, skoj och röjiga fester
Det är onekligen intressant och underhållande att följa med “bakom kulisserna” i Markos liv. Det kretsar mycket kring en hård uppväxt kantad av morsans missbruk och hennes radda karlar som misshandlar. De bitarna är svåra och tuffa och det är fint att våga öppna upp – vilket jag vet att han gjorde i sitt sommarprat (som jag inte minns om jag lyssnat på eller ej). Ursäkterna kring den mobbing och annat han ska ha utsatt klass- och skolkompisar kanske däremot blir lite… Slätstruken. Det blir ingen djupare analys än att han agerade jävligt dumt och har ångrat sig, men det fyller nog en funktion. Men återigen. Den tuffa uppväxten är något inget barn ska behöva genomlida, fy fan.
Markoolio är ju en artist jag själv aldrig tagit på allvar, av förklarliga skäl. Jag har dock fått för mig att han är en ganska trevlig prick privat, inte minst när han mognat till sig – och den mognadsprocessen märker man successivt i berättelsen. Jag är en av få som kan stoltsera med att ha sett honom dyka i bollhavet på kontoret, det ni. Att han har någon form av bokstavskombination har han själv kommit fram till och det gjorde även jag för länge sen… Det är ganska uppenbart, och han gör mycket för att få utlopp för den.
Men utöver det här med morsans missbruk som kantat så mycket av tillvaron så blir det kanske ingen större djupdykning utan förhåller sig som en ganska ytlig men underhållande biografi. Markoolios framgångssaga är enorm och det är intressant att följa med på den – från enkla spelningar till riktiga turnéer och inspelningar av musikvideos och senare teveserier som Fredde Granberg stått bakom. Jag kan tycka att det är lite kul hur man lägger stor vikt vid materiella saker och här framhävs tydligt relationen och inställningen till pengar – och det är nånstans både provocerande och skönt ärligt – “Jag har en 85-tums-TV, men inser att jag måste köpa en ny om ett par år” (Inte ordagrant. Den kan ha varit större och möjligen nämnde han även vad den kostat).
En sak som kan störa mig lite under lyssningen är tidshoppen. Det är i sig inga problem att hoppa tillbaks emellanåt, men jag upplever att det saknas lite struktur. Först får vi ett par kapitel ur något sånär nutid, sen är vi plötsligt tillbaka hos Marko, 12 år gammal. Man finner sig rätt snabbt och det går att se förbi, men lite märklig uppdelning kan jag tycka. Hur som helst: Överlag en väldigt underhållande biografi.