Bävermannen, av Daniel Sjöberg
Sjöberg följer upp debuten “Nästan Friends” med första delen i en ny spänningsserie.
Om boken
“En man torteras till döds i en övergiven industrilokal i Enköping en het midsommarnatt. När polisen förstår vem offret är inser de att det finns tusentals misstänkta och att mördaren kan finnas var som helst i världen. Samtidigt som Sverige hukar i en ofattbar sommarvärme påbörjar en grupp poliser jakten på en ansiktslös person som gömmer sig i skuggorna av ett enormt digitalt hat.
I Enköping sitter en polis med förmågor som skulle kunna hjälpa utredningen framåt, men som samtidigt försöker överleva en personlig tragedi som krossat allt framtidshopp och begravt gamla ambitioner i sorg.
På andra sidan Atlanten förbereder sig någon för att ta den slutliga hämnden för ett oförlåtligt brott. En hämnd som kan komma att påverka USA:s politiska framtid för många generationer framåt och därmed världen i stort.”
Granberg
Sjöbergs skrev nyligen ett inlägg om den minst sagt trevliga upplevelsen att höra Fredde Granberg läsa boken. Jag kan inte annat än hålla med.
Bävermannen i Enköping
Titeln Bävermannen syftar alltså inte på att det här är någon svensk version av Wolf Man förpassad till Enköping (även om det hade varit ganska ballt, och det finns ju även en Enköpings-författare som skriver om varulvar, men dessa är inte heller bosatta i Enköping).
Jag tänker inte avslöja vad titeln har för betydelse, det får ni själva ta reda på. Vad jag däremot kan avslöja är nedan:
Bävermannen är förbaskat välskriven. Sjöberg bygger upp intrigen effektivt och naglar mig fast snabbt – det brukar vara ett bra betyg. Vad bättre är – Han lyckas hålla mig fast i det där greppet. Karaktärerna är välskrivna – Sara Lindén är en karaktär jag verkligen gillar att följa. Hon bär på ett intressant bagage som det tidigt hintas om och som lär hänga med och både utveckla och sätta tonen för intriger i kommande del(ar). Hennes backstory höjer faktiskt intrigen och spänningen inte bara ett snäpp och gör henne högintressant. Det finns en del riktigt mörka, jobbiga passager mitt i det spännande – det främst framåt slutet. Här tycker jag verkligen om att Sjöberg blandar in lite historiska händelser vilket alltid ger lite mer slagkraft när det hanteras rätt.
I Bävermannen finns även återkommande inslag av en underfundig humor som jag uppskattar. Intervjun med vittnet och apelsinerna är ett sånt exempel som var både vrickat och underhållande – En sån där kul extrakrydda jag själv hade kunnat dra till med. Mycket uppskattat. Men i grund och botten är det naturligtvis ingen smågullig, skojsig roman. Det är mycket mörker. Sorg. Utanförskap. Och några trevliga vändningar.
Och. Det är jäkligt bra. Jag hade hoppats att Bävermannen skulle vara en bok för mig och jag kan glatt konstatera, om ni inte redan lagt ihop ett och ett: Det – är – en bok för mig.
Bävermannen landar på 4 av 5 pannkakor