Dagbrottet, av Ingrid Elfberg
Dagbrottet är första delen i Elfbergs Jämtlands-serie.
Om boken
“I sista stund räddas undercover-operatören Zara ur knarkkartellens klor och placeras med ny identitet i Norrlands inland. Hon blir Maria Berg, utredare hos polisen i Jämtland. Där tempot är lägre och ingen känner till hennes verkliga identitet, ska hon få tid att läka. Men verkligheten blir den motsatta: strax innan midsommar hittas en ung kvinnlig miljöaktivist mördad på en myr. Hennes död rör upp starka känslor i bygden. Striden mellan de som vill ha en gruva vid Storsjöns strand och de som ser en annalkande miljökatastrof, blossar upp på nytt. Mordutredningen avslöjar djupa konflikter, korruption och girighet i gärningsmannens spår. Samtidigt tvingas Zara förbereda sig för det oundvikliga mötet med sina fiender.”
Lyckad infiltration med Lyckow
Maria Lyckow står för inläsning. Något av en veteran som i vanlig ordning gör ett mycket bra jobb.
From Jämtland with love
Det ska sägas att det är något smått briljant med premissen till Dagbrottet. Stenhård undercoveroperatör får i uppdrag att infiltrera polisen i Jämtland. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag älskar det. Jag är svag för undercoverhistorier överlag, men just att infiltrera polisen känns oväntat och fräscht. Fräscht är också språket. Elfberg har ett fantastiskt driv och leker med orden som ett proffs. Det är ofta underfundigt och vi bjuds på en del små anekdoter och inslag som tyder på research kring de allra minsta beståndsdelar. Snyggt gjort och utan att det blir långdraget. Intrigen är intressant, karaktärerna färgstarka och trovärdiga. Det är både rått, underhållande och jäkligt spännande och intrigen växer sig liksom större och smartare ju längre vi färdas. Det här är smart och oförutsägbart. Zara är en stark, jävligt cool karaktär. En av de ballaste karaktärer jag fått chansen att följa på väldigt länge, faktiskt. Hennes utveckling under bokens gång är också snyggt genomtänkt och jag fascineras verkligen av intrigens uppbyggnad. Små frön planteras tidigt, små sidospår visar sig ha större påverkan på upplösningen än man kan tro. Bokens sista tre timmar är den absoluta höjdpunkten. Så jäkla snyggt. Pulshöjande, underhållande och förbaskat välskrivet rakt igenom, det kan väl sammanfatta Dagbrottet.
Ofta brukar jag låta några böcker smita emellan innan jag hoppar på nästa del i en serie, men jag blir rätt sugen på att genast ge mig i kast med del två. Ett bra betyg om något, eh?