Dubbelexponering, av Sebastian Avindell
Avindell debuterade med egenutgivna “Din tillgivna syster”, som jag gillade riktigt mycket. Lite King-vibbar där. Nu återvänder han med en deckare!
Om boken
“Linköping skakas av ett blodigt våldsdåd. En okänd gärningsman har skjutit tre personer på Stora torget från ett hotellfönster och därefter tänt eld på byggnaden.
Caspar Ekberg och Liv Larsson på Linköpingspolisen ställs inför sina karriärers hittills svåraste fall – en utredning kantad av spår kopplade till terrorism och till offrens yrken inom socialtjänsten. Det blir allt svårare att hålla distans till de drabbade, och samtidigt hänger Caspars äktenskap på en skör tråd.
När Caspar upptäcker att någon rör sig i hans trädgård om nätterna och hittar sonens kanin uppspikad på en vägg kommer hotet närmare. Han tvingas konfrontera sin värsta mardröm, medan Liv måste axla ett allt större ansvar för utredningen och ställs öga mot öga med en mördare som tappat kontrollen.”
Flodström
Viktoria Flodström står för inläsning. Det tar ett tag att vänja mig vid det och jag tror att det beror på att jag är van vid att höra henne läsa mer åt feelgood-hållet. Men när jag väl vant mig så är det riktigt bra!
Visit Linköping
Jag brukar ofta skämta om det när författare visar upp sina hemstäder ur mörka vinklar som här: Det är kanske ingen jättebra reklam för Linköping. Tack och lov vet jag redan att LKPG är en trevlig stad som jag besökt många gånger (och det här får jag inga royalties för att jag skriver, pinky swear). Avindell bjuder in oss till en stad och ett flertal livsöden skakade av ett hemskt våldsdåd. På det bygger han en rätt effektivt intrig som drivs framåt med korta meningar och spännande uppbyggnad. Avindell skriver väldigt bra, det ska sägas, och det visste jag redan innan. Debuten var suverän på alla sätt och jag känner igen språket även här. I slutprodukten som Dubbelexponering är märks det dessvärre bitvis att förlaget slarvat med korrekturläsningen. Och här vill jag vara väldigt tydligt med att skuggan inte faller på Avindell som författare – För han är jävligt bra – och som författare blir man hemmablind när man suttit och plitat längs samma sidor femton gånger. Tro mig, jag vet. Men ett professionellt förlag borde ha lyckats bättre med genomgång av texten. Med det sagt och åter till boken: Dubbelexponering är bra, riktigt bra. Främst Liv Larsson är en trevlig karaktär att följa även om persongalleriet i övrigt kanske inte bjuder på något extravagant. Perspektivet “Pojken & flickan” är intressant till en början, men det faller efter tag för att – nej, jag tänker inte spoila.
Låter jag hård? Det är jag. Men Avindell har konstruerat ett spännande manus som fungerar bra. Många vändningar, välskrivet, bra driv – och bådar gott inför kommande böcker. Jag som läst debuten är för övrigt väldigt sugen på att få läsa något av författaren som blandar Dubbelexponering med något närmre skräck. Men vem fan gav mig rätten att önska mig nåt, det är ju långt till jul!
