Månad: februari 2023

Moratorium, av Monica Rehn

Monica Rehns debut, nominerad till Årets deckardebut i Crimetime Award 2019.

Om boken

“En flicka brinner inne på ett scoutläger, medan ungdomsledarna David Bergman och Jonathan Sandberg simmar över sjön, fulla på vodka. Särskilt Jonathan lyckas aldrig bearbeta sina skuldkänslor. Han isolerar sig från världen, och träder in i mörkret.

Tio år senare är Jonathan Sandberg spårlöst försvunnen. David Bergmans liv har tagit en dramatisk vändning. Hans fru har lämnat honom och jobbet på advokatbyrån, där han var på väg att bli delägare, finns inte kvar. Han har dessutom blivit svindlad på pengar och har en stor skuld, en skuld som han omöjligt kan betala. När pappan till hans gamla ungdomskamrat söker upp honom och erbjuder honom det oväntade uppdraget att leta upp Jonathan mot en ansenlig summa pengar, har David inte råd att tacka nej. Så äger ett brutalt mord rum, och en avgrund öppnar sig. David tvingas gräva sig allt djupare in i familjen Sandbergs mörka, såriga historia och stegvis inser han att han själv kan vara mördarens nästa offer.”

 

Hanzon

Thomas Hanzon är en riktigt duktig skådespelare. Som inläsare tycker jag att han ofta fungerat bra. Just i fallet Moratorium upplever jag dessvärre att det skaver något. Jag har bitvis svårt att sätta fingret på exakt vad, men ibland blir det lite trevande inlevelse och betoningar och sinnesstämningar i dialog känns lite “off”.

 

Duktigt designad debut

Rehns debut är oerhört välskriven. Karaktärerna känns levande, dialogen känns naturlig. Så långt sitter allt. Inledningen är intensiv och intressant och ett fint driv hålls uppe boken igenom. En stor eloge även till en snyggt designad intrig – man vet aldrig riktigt vad man har att vänta sig och Rehn överraskar gång på gång, vilket jag gillar.

Det är således en smart och inbjudande debut vi bjuds på.

Men. Så kommer ett par bryderier. Dels måste jag faktiskt säga, vilket jag tack och lov sällan får anledning att göra, att inläsningen drar ned upplevelsen något. Hanzon är en inläsare jag inte lyssnat till överdrivet många gånger (jag minns en handfull böcker i skrivande stund). Som jag nämnde längre upp så är det något som känns lite “off” emellanåt. En sviktande inlevelse, bitvis trevande inläsning av dialog där jag tycker att man ofta missar sinnesstämning och situation. Jag kan inte specifiera mig mer än så, men det påverkar tyvärr upplevelsen.

Sedan har vi det här med tidshopp. Boken berättas ur flera olika tidsperspektiv, och det här är en av de saker jag fått repeterat för mig i diskussionen kring vad som funkar bättre eller sämre i ljud- kontra pappersbok: Hopp i tidslinjen är bitvis svårt och gör sig inte alltid jättebra i ljudboken då det kan leda till viss förvirring, medan det funkar bättre att läsa. Jag har stött på det vid ett fåtal tillfällen förut och Moratorium är ett tydligt exempel. Återigen – Det här är en högst personlig reflektion och upplevelse, men jag tappar faktiskt bort mig lite i intrigen till följd av tidshoppen. Ibland kommer jag på mig själv med att känna att jag missat nåt eller irrat bort i intrigen och det är synd. Kanske hade jag haft än större behållning av att ha läst istället för att lyssna.

Med det sagt så ska vi inte låta den kritiken lägga sig som en slöja över det faktum att Monica Rehns debut återigen är både smart, snyggt konstruerad, välskriven och oförutsägbar roman. Intrigen svänger och överraskar oftare än jag svär och det säger inte lite. Men – mer än något annat – detta lovar oerhört gott inför framtida böcker (och jag har stora förhoppningar inför Lögnaren).

 

Moratorium landar på 3,5 av 5 pannkakor.

 

En avgörande ledtråd, av Peter Gissy

Gissy är en ny bekantskap och ni som är bekanta med mig och bloggen vet att jag uppskattar att ge mig i kast med nya namn.

Om boken

“Svensk deckare från Göteborg. Efter skilsmässan håller Michelle Mohlin i Göteborg äntligen på att få ordning på sitt trassliga liv – en bidragande anledning är engagemanget i ett jourhem för misshandlade kvinnor. Michelle har en bakgrund som polis men lämnade yrket för att utbilda sig till rättspsykolog. Trots att hon vill hålla sig ifrån det gamla polisarbetet låter hon sig övertalas att ingå i en nybildad, gränsöverskridande, utredningsgrupp när tjugotvååriga Jessica Andeby påträffas mördad i en svart plastsäck i skogen norr om Göteborg. Den nakna kroppen ger inte polisen några ledtrådar – den pedantiskt noggranne gärningsmannen har städat bort allt utom en sak: ett halvt spelkort.”

 

En avgörande Leining

Jag behöver inte slösa tecken i onödan. Leining står för uppläsning. Som vanligt gör hon det mycket bra!

 

Gissy ledtråden!

Det här är som sagt första bekantskapen med Gissy, som varit verksam som författare under en stor del av 2000-talet med flera kriminalare och även ett gäng barnböcker.

Det första som slår mig är att drivet i En avgörande ledtråd är bra. Den håller ungefär samma längd som många liknande inslag i genren och känns inte direkt långdragen mer än i ett par sekvenser. Det har vi att tacka språket för. Gissy skriver nämligen väldigt bra. Karaktärerna känns trovärdiga – även om det fattas lite naiva beslut á la Hollywood-thriller i stil med “Äh, vi delar upp oss”, men det kan jag leva med. Det är lite kul att huvudkaraktären inte är polis – även om hon varit det. Inte för att en rättspsykolog i huvudrollen är något helt nytt under solen, men det är ändå kul som omväxling. Men visst får berättelsens snutar en hel del utrymme också, och det funkar bra. Karaktärerna känns som sagt trovärdiga och Michelle är en trevlig huvudkaraktär att följa. Hon blandas in i fallet på ett högst personligt vis och det ökar spänningen och obehaget.

I övrigt, intrigmässigt, kanske det inte är något som direkt sticker ut. Vi har läst och lyssnat på det förr. Ska jag dra en jämförelse till filmens värld så känns det lite som en sån där man drar igång en söndag när man är lite trött och vill ha något att titta på. Det kanske inte är häpnadsväckande, men det kan överraska i stunder och är, framförallt, underhållande. Men inget som lever kvar i minnet alltför länge.

Det är, dessvärre, ett väldigt aktuellt ämne som tas upp. Men personligen är jag ganska less på kriminalberättelser om unga kvinnor som råkar (extremt) illa ut. Det känns lite gjort.

Med andra ord: Välskrivet, kompetent och underhållande om än inget som direkt sticker ut.

 

En avgörande ledtråd landar på 3,5 av 5 pannkakor.

 

Benny älskar baklava, av Mikael Jisander

Här kommer debutromanen med en av världens enklaste, härligaste titlar. Och vem fan älskar inte baklava?

Om boken

“Benny begär inte mycket av livet. Bara att det är ordning och reda i rörmokeriet, att Liverpool vinner sina matcher och att ölen på puben är skummande kall. Dagarna går sin gilla gång och bjuder sällan på några större överraskningar. Inte förrän det övergivna grannhuset plötsligt får nya invånare.
Farah och hennes familj är flyktingar från Syrien och nyinflyttade i den lilla orten Klippan, något som vänder upp och ner på allt invant. Lugnet på gatan byts mot högljudda diskussioner och oskottade trottoarer. Benny är skeptisk. Polarna ännu mer. Och när en serie stölder och våldsbrott samtidigt blossar upp är spekulationerna i full gång.
Trots motsättningarna dras Benny motvilligt till Farah. Hon är mörk och spännande, men också irriterande. Varmhjärtad och omtänksam, men också en besserwisser. Och så bakar hon gudomligt goda kakor. Problemen i byn eskalerar, drevet går, och Benny får erfara vad rädslan för det okända kan göra med människor. När situationen ställs på sin spets och Benny tvingas till ett livsavgörande val krävs det mer mod än han någonsin lyckats uppbåda.”

 

Älskar Fredde baklava?

Jag vet att han är glupsk när det kommer till mazariner, men om herr Granberg älskar baklava har jag inte frågat. Något som dock står klart är att jag, i vanlig ordning, älskar hans inläsning. Den är verkligen spot on.

 

Benny the motsträver

Väldigt tidigt står det klart att Benny är en karaktär jag kommer att trivas bra med att lära känna. Jag gillar såna där halvgriniga, motsträviga och ganska korkade karaktärer. Han är lite Ove – och extremt lik min egen Conny Erixon, pritatdetektiv. Faktum är att de bitvis känns så lika (mobiltelefonhatet!) att de skulle kunna vara tvillingar.

Det här är en ganska klassisk feelgood-berättelse, man känner igen ingredienserna väl. Men det gör ingenting, för det är snyggt iscensatt, humorn är bitvis uppe på toppnivåer och det är väldigt trevligt att följa med på resan. Det finns allvarligare teman och stunder som visar på en fin taktkänsla och möjligheten att leka lite med våra känslor. Temat kring utanförskap och att försöka komma in i ett mindre samhälle som utböling – eller invandrare – är genomtänkt och slagkraftigt.

Det flyter på riktigt bra och återigen – Jag trivs i Bennys sällskap. Jag trivs även med de andra karaktärerna. Även om många karaktärer är så där “småstadsdumma” och det luktar lite lätt buskiks över Bennys kompisgäng så känns det fortfarande som att alla är karaktärer vi skulle kunna träffa på. I en småstad. Ja. Jag gillar Benny och hans gäng nästan lika mycket som jag gillar baklava.

 

Jag älskar nästan Benny som älskar baklava. 4,5 av 5 pannkakor.

Nattrov, av Jeanette Bergenstav

Nattrov är uppföljaren till Bergenstavs finfina debut Syndoffer.

Om boken

“En ung man hittas naken mitt på vägen i vinternatten. Han är död.

Chocken i den lugna Göteborgsförorten är stor och journalisten Jennifer Sundin får i uppgift att rapportera. Hon gräver i den dödes förflutna och skräms av det meningslösa våld som breder ut sig bland unga.

När en kvinna försvinner efter en utekväll dras Jennifer in i fallet och hamnar oväntat i dramats absoluta mitt. Samarbetet med polisen blir komplicerat och spåren leder i flera riktningar. Någon ljuger, men vem?

Samtidigt försöker Jennifer få ihop sitt nya varannan vecka-liv och hantera den oro som sakta växer. Det blir svårare än någonsin när fallen hon skriver om tränger sig hela vägen in i hennes hem. Klockan tickar och insatsen är hög – liv eller död.”

 

Berntson stjäl natten

Sofia Berntson visar återigen varför hon är en av Sveriges absolut skarpaste inläsare. Leve “whiskeyrösten”!

 

Sundin, med rätt att rapportera

Första boken om Jennifer Sundin var lite av en käftsmäll. Den började lite trevande och växte efter ett par timmar till något riktigt, riktigt bra. Det jag uppskattade kanske allra mest var den underfundiga, lite oväntade humorn. Del två är precis lika välskriven som första. Drivet är lika bra. Jag gillar intrigen och vändningarna. Humorn kanske inte kommer fram riktigt lika klart här som i första delen, även om ett finns ett par scener (rektalundersökningen!) där det verkligen glimmar till.

Jag gillar detta skarpt. Möjligen tycker jag att intrigen och vändningar kring Sundin var snäppet intressantare i första boken, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Det spelar å andra sidan ingen större roll när det är så pass välskrivet.

Karaktärerna är intressanta och känns trovärdiga, dialogen likaså. Det finns oerhört mycket att gilla här och Jeanette, snälla, tappa aldrig bort humorn, för den är underbar! Vi är överösta med kompetenta, välskrivna deckare- och krimromaner som är totalt humorlösa, därför uppskattar jag Jennifer Sundins äventyr lite extra!

 

Nattrov landar på 4 av 5 pannkakor.

 

Mer än bara Tunnelbanenettan, av Jeanette Höglund

Jag har inte sett realityserien Tunnelbanan och hade ingen koll på “Tunnelbanenettan”, så detta blev intressant lyssning.

Om boken

“Trots en rad traumatiska händelser under uppväxten reste sig Jeanette Höglund stark. I sökandet efter mening har hon varit dörrvakt, jobbat på lyxkryssare och deltagit i en dokusåpa. Men det var efter ett oväntat möte i tunnelbanan som hon fann sitt kall i livet: att hjälpa äldre hemlösa.”

 

All heder åt Lundqvist

Anja Lundqvist står för inläsning. Hon är i min mening en av våra absolut duktigaste skådespelare och har, på senare tid, även visat sig vara en suverän inläsare. Det här är inget undantag.

 

Mer än bara T-bane-Nettan, ja

För en som inte har kollat på Tunnelbanan och inte har någon koll på Nettan bakom namnet sedan innan kanske titeln ter sig rätt ointressant. Jag är dock glad att jag trotsar mina fördomar baserade på okunskap och ger den en chans. För det är verkligen “mer än bara”.

Jag har läst en del tråkiga kommentarer om boken på exempelvis ljudboksgrupperna där man menar på att boken mest är till för att låta huvudpersonen framhäva sig själv och sin suveränitet. Då tror jag att man missuppfattar och misstolkar väldigt mycket, men så är det vida känt att somliga har otur när de tänker. Emellanåt. Jag upplever det varken som en “förhöjningsberättelse” eller nån slags offerkofta. Visst är det en personlig berättelse som kanske kommer bäst till sin rätt om man känner till och uppskattar personen bakom. Jag som återigen inte hade koll på Jeanette innan uppskattar den. Det är en berättelse om att våga vara sig själv, gå sin egen väg (jag vet, jag måste sluta stapla klyschor men här kom dom nära till hands), men det är också en berättelse om livets mörkare sidor. Jeanette berättar om en barndom med diverse mörkare inslag av en sorts övergrepp som vi vet att väldigt många kvinnor (och män i inte lika stor utsträckning) dessvärre delar.

Det återspeglas under hela livet och har således satt sina djupa spår. Jag gillar medmänniskan Jeanette och hur arbetet främst som ordningsvakt i tunnelbanan beskrivs. Jag älskar beskrivningen av tunnelbanenätverket som en egen värld under jord, med alla de ofta tragiska berättelser som följer med den. Engagemanget kring ekonomiskt utsatta pensionärer får såklart igång mig på alla cylindrar, för är det något som kan få blodet att koka och känslor att svämma över så är det hur de äldre i vårt samhälle negligeras. Och det är ju det här som fascinerar med Jeanettes biografi – Mitt i avsaknad av den egna fungerande kärleksrelationen, svek från psykopater som livnär sig på att suga blodet ur en och annat så består så gott som hela Jeanettes livsglöd i att se människor. Att finnas där och hjälpa behövande. Det är vackert – och kan bitvis få en själv att känna sig väl lat och ego. Det är en sak att skriva om och lovorda andra som gör gott – något helt annat att resa sig ur sin egen nöjdhet och medelmåttighet för att göra detsamma.

Och där har vi bokens bultande hjärta. Ja, det finns några passager som kan kännas lite tjatiga, det finns en del upprepningar som redaktören borde cuttat bort, men det stör inte helheten. Om fler människor på klotet agerade som Tunnelbanenetten så vore världen en vackrare plats.

Tror för övrigt att jag kommit på titeln till min egen biografi: Mer än bara Pancake-Pettan.

 

Mer än bara Tunnelbanenetten landar på 4 av 5 tunnelbanepancakes.

 

 

Psykopaten hatar oss alla, av Filip Blom

Filip Blom debuterar med en bok vars titel sätter sig på minnet.

Om boken

“Filip volontärarbetar för Läkare utan gränser i Afrika när lägret plötsligt blir attackerat. Strax efter får han ett mejl från Sverige. Någon har kidnappat hans man och kräver att Filip tar med sig ebolaviruset till Sverige för att maken ska släppas fri och deras adoptivbarn ska förbli oskadda.

Filip hamnar i ett dilemma – kan han verkligen riskera det svenska folkets säkerhet för att hans man och barn ska överleva? Har han något annat val? I ett desperat försök att rädda sin familj tvingas Filip möta mörka sidor av sig själv, sidor han sedan länge försökt tränga undan.”

 

En roos till Roosmann

Magnus Roosmann, duktig skådis och duktig inläsare, gör ett finfint jobb i vanlig ordning!

 

Psykopater utan gränser

Bloms debut börjar alltså i Afrika där huvudkaraktären (vars förnamn delas med författaren) jobbar som volontär år Läkare utan gränser. Det är en intressant öppning och visar snabbt på bokens oförutsägbara vändningar – och det blir många såna.

Bör även noteras att huvudkaraktären och författaren delar namn, men vad jag vet inget mer än så. Ett intressant grepp som jag kanske inte riktigt får grepp om när det finns så många namn att välja mellan. Men det finns säkert en enkel förklaring!

Jag beundrar verkligen Bloms fantasirikedom, för den här boken är, trots relativt kort speltid, fullproppad av oförutsägbara händelser, hemskheter och annorlunda karaktärer. I mångt och mycket gillar jag det. Det finns ett härligt driv och det är för det mesta väldigt välskrivet. Det märks på vissa sätt att det rör sig om en debut, kanske mest för att man verkligen vill pressa in så mycket som möjligt i mixen. Och mycket av det funkar. Men jag vet själv hur svårt det kan vara med klassikern “kill your darlings”. Språket är återigen rikt och rappt, inte minst dialogen, men en mer pedantisk korrekturläsare eller redaktör hade kanske kunnat plocka bort vissa upprepningar och annat smått.

Jag gillar verkligen hur oförutsägbart det hela är – som läsare (lyssnare) har jag sällan någon aning om vad som komma skall och det är friskt och härligt. Karaktärerna är intressanta, inte minst den riktiga psykopaten – som bitvis får Silfverbielke att likna en körgosse, även om likheterna är många. Visst agerande från somliga karaktärer kan emellanåt kännas lite ologiskt, men det kan jag låta passera. Jag tänker inte avslöja mer om handlingen än vad som framgår i baksidestexten, men jag kan säga att vi får en rejält utstuderad bakgrundshistoria till antagonisten i titeln. En intressant sådan och även här visar Blom på sin fantasifullhet och förmåga till det oväntade, även om det bitvis kan upplevas lite rörigt med svängarna mellan perspektiv och skeenden i olika tidsåldrar.

Det här är ingen berättelse för den kräsmagade. Jag har fått en hel del kommentarer kring det grafiska innehållet i “Gourmand” (som egentligen är väldigt snäll, med tanke på att det mesta våldet inte beskrivs detaljerat). “Psykopaten hatar oss alla” är däremot en väldigt makaber berättelse – både sett till grafiska detaljer och antagonistens minst sagt mörka tankar om så gott som allt och alla i hans omgivning. Blir det lite väl utstuderat? För vissa – garanterat. Och det är en balansgång mellan chock value och kontext, men jag ska inte säga något – Jag har själv fläskat på med mycket våld och äckel förr (och lär göra igen). En balansgång, helt klart.

Intrigen är i slutändan kanske ganska långsökt, men det gör mig faktiskt ingenting. Jag gillar hur Blom tar ut svängarna och överraskar. Nu blev jag långdragen igen, men jag tror mig ha fått fram ungefär det jag vill. Det finns både ris och ros här men sammantaget gillar jag det här. Och jag ser fram emot att få ta del av vad Filip Blom kan tänkas bjuda på härnäst.

 

Psykopaten hatar oss alla landar på 3,5 av pannkakor.

Frostänglar, av Ramona Ivener

Uppföljaren till Iveners populära Nattväkten. David Ritter is back.

Om boken

“Kriminalkommissarie David Ritter befinner sig i sitt semesterhus på Gotland av privata skäl, när en sexårig flicka försvinner plötsligt. Det dröjer bara timmar innan ytterligare ett barn anmäls saknad. Nästa dag hittas ett av barnen livlös i snön och paniken bryter ut på ön. Den lokala polisen inser snabbt att de behöver Ritters hjälp.

Jakten på förövaren blir till en otäck kamp mot klockan, där varje ledtråd bara leder till nya vändningar och fler frågor. Ju närmare sanningen Ritter kommer, ju mer skrämmande ter sig fallet och han inser att han åter är i hälarna på en sinnessjuk galning.”

 

Trygg Roosmann

Återigen står Magnus Roosmann för inläsning och den karln gör en aldrig besviken. Åtminstone inte sen den där väldigt tidiga inläsning (tror det var nån av Buthler/Öhrlunds första) där det lät som att han satt och sög på en godisklubba mellan varje mening. Men det är glömt vid det här laget, Roosmann. Nästan. Eller inte alls.

 

Det spritter i Ritter

Det har nu gått ganska precis två år sedan jag lyssnade på första boken, Nattväkten. Jag har den således inte färskt i minnet men jag minns att jag var väldigt förtjust i drivet, språket och Iveners förmåga att få till en smart, spännande intrig. Jag minns också att jag kunde dra klara referenser till Kepler, bland annat av ovan anledningar, men även för att de har något annat gemensamt: De bitvis råa och explicita våldsbeskrivningarna. Jag tyckte kanske att det bitvis kändes som lite effektsökeri – och jag håller faktiskt fast vid det även här. Jag gillar det, någonstans, och tycker kanske om den här typen av utstuderat effektsökeri mer än jag borde när det kommer till filmer och tv-serier.

Det är ungar, småbarn, som råkar illa ut här. Jag har personligen inga större problem med det, men vet att många drar sig för kriminalare och spänningsromaner där offren är barn. Jag förstår det och det kanske blåser lite glöd i debatten kring hur sunt det egentligen är att konsumera “underhållning” där ungar råkar illa ut. Men å andra sidan går den debatten att dra hur långt som helst vad gäller all form av underhållningsvåld.

Jag tycker att Ivener lyckas bra med det där råa, även om det kanske inte låter så. Det kan lätt bli på tok för överdrivet och nästan pajigt (minns att jag tyckte något i stil med det om någon av Keplers senare böcker, dock inte Spindeln), men Ivener är en så pass skicklig författare att hon liksom bromsar innan det halkar till.

Det är spännande rakt igenom och de olika svängarna i intrigen fungerar riktigt bra. Spänning på mycket hög nivå. Jag gillar denna snäppet bättre än första delen, ett bra betyg i sig! Ritter är i sig kanske ingen jätteintressant karaktär, men det vägs upp av drivet och kemin mellan honom och en viss rättspsykolog.

 

Frostänglar landar på 4 av 5 pannkakor