Frostänglar, av Ramona Ivener
Uppföljaren till Iveners populära Nattväkten. David Ritter is back.
Om boken
“Kriminalkommissarie David Ritter befinner sig i sitt semesterhus på Gotland av privata skäl, när en sexårig flicka försvinner plötsligt. Det dröjer bara timmar innan ytterligare ett barn anmäls saknad. Nästa dag hittas ett av barnen livlös i snön och paniken bryter ut på ön. Den lokala polisen inser snabbt att de behöver Ritters hjälp.
Jakten på förövaren blir till en otäck kamp mot klockan, där varje ledtråd bara leder till nya vändningar och fler frågor. Ju närmare sanningen Ritter kommer, ju mer skrämmande ter sig fallet och han inser att han åter är i hälarna på en sinnessjuk galning.”
Trygg Roosmann
Återigen står Magnus Roosmann för inläsning och den karln gör en aldrig besviken. Åtminstone inte sen den där väldigt tidiga inläsning (tror det var nån av Buthler/Öhrlunds första) där det lät som att han satt och sög på en godisklubba mellan varje mening. Men det är glömt vid det här laget, Roosmann. Nästan. Eller inte alls.
Det spritter i Ritter
Det har nu gått ganska precis två år sedan jag lyssnade på första boken, Nattväkten. Jag har den således inte färskt i minnet men jag minns att jag var väldigt förtjust i drivet, språket och Iveners förmåga att få till en smart, spännande intrig. Jag minns också att jag kunde dra klara referenser till Kepler, bland annat av ovan anledningar, men även för att de har något annat gemensamt: De bitvis råa och explicita våldsbeskrivningarna. Jag tyckte kanske att det bitvis kändes som lite effektsökeri – och jag håller faktiskt fast vid det även här. Jag gillar det, någonstans, och tycker kanske om den här typen av utstuderat effektsökeri mer än jag borde när det kommer till filmer och tv-serier.
Det är ungar, småbarn, som råkar illa ut här. Jag har personligen inga större problem med det, men vet att många drar sig för kriminalare och spänningsromaner där offren är barn. Jag förstår det och det kanske blåser lite glöd i debatten kring hur sunt det egentligen är att konsumera “underhållning” där ungar råkar illa ut. Men å andra sidan går den debatten att dra hur långt som helst vad gäller all form av underhållningsvåld.
Jag tycker att Ivener lyckas bra med det där råa, även om det kanske inte låter så. Det kan lätt bli på tok för överdrivet och nästan pajigt (minns att jag tyckte något i stil med det om någon av Keplers senare böcker, dock inte Spindeln), men Ivener är en så pass skicklig författare att hon liksom bromsar innan det halkar till.
Det är spännande rakt igenom och de olika svängarna i intrigen fungerar riktigt bra. Spänning på mycket hög nivå. Jag gillar denna snäppet bättre än första delen, ett bra betyg i sig! Ritter är i sig kanske ingen jätteintressant karaktär, men det vägs upp av drivet och kemin mellan honom och en viss rättspsykolog.