Moratorium, av Monica Rehn
Monica Rehns debut, nominerad till Årets deckardebut i Crimetime Award 2019.
Om boken
“En flicka brinner inne på ett scoutläger, medan ungdomsledarna David Bergman och Jonathan Sandberg simmar över sjön, fulla på vodka. Särskilt Jonathan lyckas aldrig bearbeta sina skuldkänslor. Han isolerar sig från världen, och träder in i mörkret.
Tio år senare är Jonathan Sandberg spårlöst försvunnen. David Bergmans liv har tagit en dramatisk vändning. Hans fru har lämnat honom och jobbet på advokatbyrån, där han var på väg att bli delägare, finns inte kvar. Han har dessutom blivit svindlad på pengar och har en stor skuld, en skuld som han omöjligt kan betala. När pappan till hans gamla ungdomskamrat söker upp honom och erbjuder honom det oväntade uppdraget att leta upp Jonathan mot en ansenlig summa pengar, har David inte råd att tacka nej. Så äger ett brutalt mord rum, och en avgrund öppnar sig. David tvingas gräva sig allt djupare in i familjen Sandbergs mörka, såriga historia och stegvis inser han att han själv kan vara mördarens nästa offer.”
Hanzon
Thomas Hanzon är en riktigt duktig skådespelare. Som inläsare tycker jag att han ofta fungerat bra. Just i fallet Moratorium upplever jag dessvärre att det skaver något. Jag har bitvis svårt att sätta fingret på exakt vad, men ibland blir det lite trevande inlevelse och betoningar och sinnesstämningar i dialog känns lite “off”.
Duktigt designad debut
Rehns debut är oerhört välskriven. Karaktärerna känns levande, dialogen känns naturlig. Så långt sitter allt. Inledningen är intensiv och intressant och ett fint driv hålls uppe boken igenom. En stor eloge även till en snyggt designad intrig – man vet aldrig riktigt vad man har att vänta sig och Rehn överraskar gång på gång, vilket jag gillar.
Det är således en smart och inbjudande debut vi bjuds på.
Men. Så kommer ett par bryderier. Dels måste jag faktiskt säga, vilket jag tack och lov sällan får anledning att göra, att inläsningen drar ned upplevelsen något. Hanzon är en inläsare jag inte lyssnat till överdrivet många gånger (jag minns en handfull böcker i skrivande stund). Som jag nämnde längre upp så är det något som känns lite “off” emellanåt. En sviktande inlevelse, bitvis trevande inläsning av dialog där jag tycker att man ofta missar sinnesstämning och situation. Jag kan inte specifiera mig mer än så, men det påverkar tyvärr upplevelsen.
Sedan har vi det här med tidshopp. Boken berättas ur flera olika tidsperspektiv, och det här är en av de saker jag fått repeterat för mig i diskussionen kring vad som funkar bättre eller sämre i ljud- kontra pappersbok: Hopp i tidslinjen är bitvis svårt och gör sig inte alltid jättebra i ljudboken då det kan leda till viss förvirring, medan det funkar bättre att läsa. Jag har stött på det vid ett fåtal tillfällen förut och Moratorium är ett tydligt exempel. Återigen – Det här är en högst personlig reflektion och upplevelse, men jag tappar faktiskt bort mig lite i intrigen till följd av tidshoppen. Ibland kommer jag på mig själv med att känna att jag missat nåt eller irrat bort i intrigen och det är synd. Kanske hade jag haft än större behållning av att ha läst istället för att lyssna.
Med det sagt så ska vi inte låta den kritiken lägga sig som en slöja över det faktum att Monica Rehns debut återigen är både smart, snyggt konstruerad, välskriven och oförutsägbar roman. Intrigen svänger och överraskar oftare än jag svär och det säger inte lite. Men – mer än något annat – detta lovar oerhört gott inför framtida böcker (och jag har stora förhoppningar inför Lögnaren).
Moratorium landar på 3,5 av 5 pannkakor.