Månad: mars 2023

Skammens väg, av Pascal Engman & Johannes Selåker

Sveriges nya heta författarduo är tillbaka med uppföljaren till förra årets bästa roman.

Om boken

“I ett Sverige som är djupt skakat efter Estoniakatastrofen är polisen Tomas Wolf svårt märkt av sina egna trauman. Men när han på nyårsaftonen till 1995 blir inkallad till en mordplats på en bordell, väcks han ur sin dvala.

Samtidigt kämpar kvällstidningsjournalisten Vera Berg både med sitt struliga privatliv och med att komma in i gemenskapen på sin nya arbetsplats Aftonbladet.

När ytterligare ett bestialiskt mord sker, denna gång på en porrklubb, korsas Tomas och Veras vägar och återigen tvingas de samarbeta trots sina olikheter. De anar ett samband mellan morden – men hur ser det ut och vem blir nästa offer?”

 

Malmsjö

Börjar bli lite tjatigt. Ni vet ju redan. Jonas Malmsjö är en av de okrönta inläsarkungarna. Han är suverän som alltid.

 

Det var bättre förr?

Precis som i Till minne av en mördare är denna bok delvis en liten tidsmaskin. Nu förflyttas vi till slutet av 94 och vidare till 95. Man använder bland annat Estonia-katastrofen som lite back-drop till intrigen. Det funkar riktigt bra här också och jag ler ofta åt små tidstypiska detaljer, bland annat detta med Internets inträde i verkligheten. Jag upplever inte att tidsdokumentet blir lika mycket en levande del av berättelsen som det var i förra boken även om det är närvarande, men det gör inget. Intrigen här är minst lika intressant och ofta gräsligt obehaglig att följa. Jag tänker inte djupdyka mer i den men den visar mänsklighetens ofta oerhört fula tryne i fullt dagsljus och kan bitvis få en att skämmas över vår art.

Precis som i förra boken är det oerhört välskrivet. Det är spännande och berättardrivet i full fart. Man har lyckats skala bort allt dödkött och får ett riktigt snyggt flyt, precis som jag börjat bli bortskämd med när det kommer till Pascals (och nu även Selåkers) böcker. Karaktärerna känns trovärdiga även om huvudkaraktärerna kanske inte sticker ut jättemycket – men det behövs inte, för deras drivkrafter och deras backstories är tillräckligt intressanta och bitvis drabbande för att jag ska köpa det.

Det råder inga tvivel om att Skammens väg är en förbaskat jäkla bra bok. Den når inte riktigt upp i samma höjd som föregångaren, men jag kan inte sätta fingret på varför. Det var å andra sidan ett jävla mästerverk, så vi kan väl känna oss nöjda med det?

Visste ni förresten att Pascal Engman tror att mazariner och dammsugare är samma sak? Jeez. Vuxen karl, much?

 

 

Skammens väg landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Brinnande kåk, av Rouzbeh Masarrat Agah

En ny bekantskap, så trevligt! Den här har jag varit nyfiken på ett tag och äntligen har den släppts som ljudbok!

Om boken

“Sam är kickad från fotbollslaget, det som var tänkt som hans biljett från Husby, förorten där han inte passar in. I brist på annat hänger han med den gängkriminella Karim, något han kommer att få ångra djupt.

Jonas råkar korsa Sams väg en utekväll, och utsätts för misshandel av Sams sällskap Karim varefter han postar ett olämpligt “rasistiskt” inlägg på Facebook. I skolan på PK-fästet Södermalm känner han sig alltmer utpekad och isolerad på grund av inlägget. I depressionen letar han sig in i mörkret på Flashback där han knyter nya bekantskaper med människor som han motvilligt förstår är nazister.

Zakaryia flyr vistelselandet Iran för att ta sig till Sverige, men tappar bort sin lillebror Hussien någonstans på vägen. Han lovar att aldrig mer synda om Hussien hittas levande. På asylboendet måste han snart konfrontera den krigsskadade Alireza vars beteende blir alltmer labil efter att han misshandlats av ett gäng nazister på plattan.”

 

Kamiyasu

Kristofer Kamiyasu står för inläsning och han står rätt högt på min lista över favoriter. Träffsäker ton och en behaglig stämma, han gör detta riktigt bra!

 

Aktuella ämnen

Brinnande kåk tar upp ett antal aktuella och intressanta ämnen. Det handlar om rasism, kulturkrockar och fördomar och jag tycker att Rouzbeh hanterar dessa ämnen mycket bra. Vi får flera intressanta perspektiv att följa. Det är tight och välskrivet och förbaskat intressant rakt igenom trots att det är en ganska långsam berättelse – vilket absolut inte gör något med så pass välskriven dialog och intressanta vändningar. Alla karaktärer känns verklige och trovärdiga och de är – människor – vilket innebär att alla kommer med sitt bagage och ingen är uttalat vare sig god eller ond. De leds alla in på tråkiga banor i livet och egentligen är det ganska svårt att sympatisera med någon av dem eftersom alla begår sina beskärda delar misstag – något som faktiskt gör det hela ännu mer intressant. Drivet i storyn är mycket bra och det ligger liksom och pyr en liten eld hela tiden som man vet förr eller senare ska ta sig och urarta och – typ – bränna ned en kåk, som titeln och omslaget antyder. Mycket bra och ett extra plus för snygg dialog (som läses in suveränt).

 

Brinnande kåk landar på 4 av 5 pannkakor.

 

Undsättningen, av Caroline Grimwalker

Undsättningen är andra delen i Grimwalkers Trickster-serie. En uppföljare jag verkligen sett fram emot!

Om boken:

“Trickster-teamet är återigen samlade inför ett nytt uppdrag. En känd youtuber inom konspirationssfären har grävt i något som hon påstår är organiserad människohandel där ungdomar och barn försvinner från familjehem, flyktingförläggningar och till och med sluten ungdomsvård, något som slår an en sträng hos Isabella King och hennes struliga förflutna.

Youtubern hävdar att en och samma liga ligger bakom dessa försvinnanden, som inte bara sker i Sverige utan även runt om i Europa. I det sista klippet som hon Iägger upp innan hon försvinner spårlöst säger hon till sina följare att hon har en ledtråd som hon ska följa upp – resten är höljt i dunkel …”

 

Leining äger

Gunilla Leining står för inläsning. Hon är lika självklar för Carolines böcker som Malmsjö är för Leffes, om ni frågar mig.

 

Rafflande intrig

Första boken, Rekryteringen, gav oss en tät och välskriven bakgrundshistoria, samt att Ina/Isabella fick sparka naziströv – och sånt blir aldrig tråkigt. Det var en kort och gott fantastisk bok som gjorde sitt för att öka förväntningarna på denna andra del.

Så, hur förvaltar Grimwalker del två och mina högt ställda förväntningar? Med bravur, naturligtvis.

Undsättningen är precis lika vass och spännande som första boken – om inte mer. Mycket av fokus i ettan låg på bakgrund och att utveckla karaktären Isabella King, vilket sköttes fenomenalt, men den riktiga spänningen tog vid först senare. Här slängs vi istället rätt in i hetluften. Många kära återseenden samt en del nya ansikten som förgyller. Intrigen är spännande, mörk och obehaglig – inte minst med tanke på att vi mycket väl fattar att liknande skit förekommer i verkligheten och i större utsträckning än man vill tänka sig. Grimwalker bygger upp det hela på ett realistiskt sätt vilket gör det än mer obehagligt.

Samtidigt tar naturligtvis inte mörkret över, för är det något båda makarna Grimwalker bemästrar så är det underhållningsvärde. Det blir vassa, roliga meningsutbyten, färgstarka och härliga karaktärer – och en hel del våldsamheter.

Ina Farkas är en suverän huvudkaraktär, Trickster-upplägget ett litet genidrag som skulle kunna hålla för ett antal böcker – och en jävligt ball tv-serie. Att Caroline sen skriver så pass rafflande och vasst att boken rusar mot sitt slut snabbare än jag önskar är väl i sig ett förbaskat bra betyg? Nu är det ju tyvärr så att jag får vänta i nästan ett år innan del tre släpps, men däremellan har vi ju början till en buffé av Grimwalker-berättelser att ta del av, så man lär inte gå svältfödd! Eller som Caroline själv hade sagt: #viärbruset

 

Undsättningen är stor underhållning. 5 av 5 pannkakor.

Fenix, av Leffe Grimwalker & Alex Storm

Nu är det tätt med Storm-releaser. Första veckan i mars släpptes Iveners första entry i Grimverse och nu är det Leffes tur att släppa sin sjunde (!) del i serien om Alex Storm.

Om boken

“När fällan slår igen, då finns det bara en sak du kan göra – att födas på nytt.

Alex Storm är tillbaka i Stockholm och driver återigen kasinot. Kvinnorna i hans liv har blivit hans fiender, övergett honom eller försvunnit. Han anar det värsta, antingen är hans dotter Frida och Lily Rose döda eller så har Lily Rose bestämt sig för att inte komma tillbaka. Saknaden efter sin dotter har gjort honom hårdare än någonsin tidigare och det färska blodet på hans händer betyder ingenting.

När polisen, under ledning av den intensiva Bella Stasi, genomför en razzia på kasinot, får Alex ett förslag han inte kan säga nej till. Polisen har lyckats samla tillräckligt med bevis mot Alex, Ma, Wong och de andra för att kunna låsa in dem och slänga bort nyckeln för alltid. Alternativet är att Alex går med på att bli Bellas informatör.

Alex inser motvilligt att han inte har något annat val än att börja jobba för polisen, hans enda chans att slå sig fri, är att ta reda på allt han kan om den mystiska Bella Stasi. Det Alex inte vet är att någon har lejt en mördare för att komma åt honom. Gatorna i den stad som han kallar sitt hem är inte bara ogästvänliga, de är också livsfarliga.”

 

Malmsjö med taktpinnen

Återigen är det Jonas Malmsjö (och inte farsan Jan Malmsjö som det stod i Leffes insta-story, där blev jag jäkligt förvirrad en stund) som blåser liv i Storms universum med sin karakteristiska röst. Sagt det förr och säger det igen – Grimwalker och Malmsjö är en naturlig symbios, som popcorn till biofilm eller svennetacos på fredag, va fan.

 

Alex Storm – no license to chill

I vanlig ordning finns det inget som går långsamt i Alex ADHD-speedade värld. Synonymt med Grimwalkers författarskap är plattan i mattan, inget jävla chill. Och jag älskar det. Jag behöver liksom aldrig fundera över att tappa fokus eller fastna i passager som blir tråkiga – för sånt finns liksom inte tid med i Storms universum. Det skojas, svärs, knullas och dödas om vartannat, typ. Storm-serien måste ju ses som något annat än “vanliga” ljudböcker. Det är snarare episoder som tillsammans bildar en helhet på ett sätt som vi kanske inte är vana vid i litteraturen. Det är som en rapp actionserie komprimerad till ljudfiler och får med den nya inblandning av “gästförfattare” ses som något nästan unikt. Och jag gillar ju oförutsägbarheter och nya tag, så tack för det din geniale, skallige fan!

Men. Åter till Alex den sjunde. Det är lika hög fart här som tidigare. Det har funnits någon bok i serien som känts lite mer som en transportsträcka. This one it ain’t. Den här boken borde möjligen egentligen inledas med en varning om att dra på sig säkerhetsbältet och ta en chillpill för nu jävlar blir det åka av. Det är möjligen en av de mest fartfyllda böckerna i serien, lite som det där extra långa avsnittet av din favoritserie som i princip består av 90 minuters våldsam adrenalinkick och maxade, tappa-hakan-snygga nonstop-fighter. Språket är lika vasst som Mas knivar och får en ofta att dra på smilbanden. Leffe och hans jäkla liknelser är suveräna.

Jag har lite svårt för Bella först. Hela grejen med att hon faktiskt har en bonusfamilj känns liksom för far-fetched med tanke på hur hon fungerar, men när jag kommit över det, accepterat det och allt så faller jag lite pladask. Jag skulle inte vilja ha henne i närheten i verkliga livet, däremot. Och på tal om karaktärer: En sak som fascinerar är att man faktiskt lyckas få till karaktärsutveckling och vårda de stackars sargade jävlarna trots det höga tempot. Lite som ett callcenter som lyckas klämma in själavård och pedagogsamtal mellan piskrappen. Coolt.

 

Fenix är en käftsmäll. 5 av 5 sönderstressade pannkakor.

 

Se dig brinna, av Anna Granlund

Granlund är tillbaka med tredje boken om Östermalms brandstation och Jessica Frank.

Om boken

“En brandinspektör hittas död, drunknad, i Värtahamnen. En storbrand i en lagerlokal i samma kvarter, fylld av utländska svartarbetare, leder brandingenjör Jessica Frank in i en skoningslös värld där människoliv sätts på spel för andras vinning. På Östermalms brandstation får brandmästare Stefan Berg en ny utmaning – den första operativa kvinnliga brandmannen någonsin på stationen ska börja på grupp 4. Samtidigt kommer en ung kvinna från Lettland till Sverige med hopp om en ny framtid. Men mörka krafter vill dem alla illa. Jessica bär dessutom på en hemlighet som hon inte kan dölja för all framtid … ”

 

Berntson

Precis som tidigare är det Sofia Berntson som står för inläsning och det är väl ingen hemlighet att hon är en av mina absoluta favoriter? Hon sköter sig i vanlig ordning suveränt och levererar i toppklass. Jag är inte partisk. Bara lite!

 

Tredje boken gillt?

De två tidigare böckerna i serien har ju varit riktigt bra, del två snäppet bättre än första. Så hur håller det här? Som ett årgångsvin efter en hård arbetsvecka, typ. Välskrivet precis som tidigare – här finns inget att anmärka på. Korta, snygga meningar, trovärdig dialog. Karaktärerna är intressanta även om inte många direkt sticker ut – men det gör ingenting, för de är beskrivna på ett sätt som gör att man intresserar sig och gillar dem. Ett fett stort plus för det aktuella och skrämmande temat. Jag jobbar själv i byggbranschen och kan ofta skaka på huvudet åt hur saker går till, hur mycket folk kan se mellan fingrarna och kanske främst – hur mycket folk inte vet. Det är en snygg och obehaglig inblick och får intrigen i tredje boken att lyfta ytterligare ett snäpp. Den samtvetslöse byggentreprenören är precis sådär sliskig och obehaglig som man vill ha sin skurk – man går liksom och önskar att han ska råka ut för något hemskt och försvinna ur bilden. Det är fartfyllt, spännande och underhållande rakt igenom. Jessica Franks privatliv tar även det välbehövlig plats och hon är en karaktär jag verkligen kommit att gilla. Hon tar emellanåt lite tveksamma beslut, gör saker som kollegor kanske inte vill veta och har ett lite trassligt liv. Hon är mänsklig, helt enkelt, och på så vis trovärdig.

Och på tal om trovärdighet så finns det en liten del av mig som initialt tycker att intrigen det blir lite väl när intrigen hamnar så pass “nära” våra huvudkaraktärer och brandstationen i samtliga tre böcker, utan att avslöja mer. Men när det sköts så pass snyggt, och med tanke på hur duktig Granlund är på spänningsmomenten så släpper jag ganska snabbt ett sånt huvudbry.

 

Se dig brinna landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

Eira Martell – Flickan av mörkret, av Kristina Dowling

Dowlings debutroman är nominerad i Storytel Awards kategori Ungdom, inte illa!

Om boken

“Som barn upptäcker Eira att hon kan se spöken och farmor Fredrika är den som ledsagar henne genom skuggorna. Men när farmor försvinner mitt framför ögonen på Eira vid en gammal, hednisk stencirkel och aldrig återvänder, bestämmer hon sig för att stänga dörren till det ockulta.

I tio år lyckas hon lägga det bakom sig och leva ett helt normalt liv, men ett par dagar före hennes tjugoårsdag börjar märkliga saker hända. Farmors gamla berlock dyker upp i posten utan avsändare och under firandet av hennes födelsedag inser Eira att hennes synska förmågor har återvänt.

Samtidigt ger sig en bok, som inte har öppnats sedan 1600-talets häxprocesser, plötsligt till känna. Legenden säger att den endast kan öppnas av en flicka av mörkret. Vem är hon? Långt ner i kryptorna på en medeltida borg i Rumänien får en ung man svaret på detta. Och något som legat tyst och stilla i sekler sätts omedelbart i rullning.”

 

Dowlingsk inläsning

Dowling läser in sin egen debut, och hur funkar det? Författarinläsningar kan ju vara sköra saker. Nu är Dowling allt annat än oerfaren som inläsare även om det här är första gången jag lyssnar till henne, och vet ni vad? Hon gör det så jäkla bra. Riktigt bra inlevelse och tonläge rakt igenom. Ljudet är, som händer då och då att jag klagar på i recensioner, något lågt, men det funkar bra ändå. En inläsning som förstärker innehållet, tummen upp!

 

Legender och hemsökta prästgårdar

Dowling visar snabbt att hon är en duktig författare. Språket är nyanserat och snyggt, karaktärerna kommer fram på ett bra sätt. Jag vet ju redan innan jag sätter igång lyssningen att jag inte är den direkta målgruppen, men hade jag varit en sån där young adult hade jag slukat detta och fullkomligt älskat det.

Med det sagt funkar det ju såklart i vuxen ålder även om min smak är en annan. Det är fantasifullt, rappt och underhållande. Borgvattnet har vi fått besöka förut i exempelvis Tobias Söderlunds Spökkamera-serie. Jag själv har också övernattat där i verkliga livet – och med övernatta kan förtydligas att jag låg vaken ända tills solen gick upp – Det är en tacksam plats för berättelser av den här sorten.

Återigen: Jag ser potentialen här och hade älskat det som yngre – och även i mitt nuvarande lillgamla skede kan jag uppskatta det. Jag förstår att denna nominerats i Storytel Awards. Det ska bli spännande att följa Dowlings författarkarriär – och jag hoppas någon gång i framtiden få lyssna på något ämnat för en ännu vuxnare publik!

 

Eira Martell – Flickan av mörkret förtjänar sina 4 av 5 pannkakor!

Patient 43, av Kia Hedman

Patient 43 är Kia Hedmans debut, en bok som fått mycket trevliga recensioner hos bland annat diverse bokbloggare.

Om boken

“Hon hade inte trott det om Edvin. Att han efter dåden på sönerna även skulle röja henne ur vägen. Anklaga henne för att under psykos ha dödat deras barn. Se till att hon blev felaktigt inspärrad för tvångsvård på en psykiatrisk inrättning där hennes ord betvivlades mer än hans. Samtidigt förstod hon. Är man tillräckligt trängd har man inget att förlora.

Inifrån sjukhusets slutna avdelning börjar kampen för att bli trodd och få återvända till livet utanför de låsta portarna. I den dramatiska jakten på upprättelse får hon hjälp från oväntat håll.”

 

Kalla kårar med Callin

Callin Öhrvall Delmar är en inläsare som jag verkligen fått upp ögonen för. Bra inlevelse och behaglig röst. Det här är inget undantag! En ny favorit, perhaps?

 

Habilt om labila

En sak som slår mig väldigt tidigt när jag lyssnar på Kia Hedmans debut är att den hade gjort sig väldigt bra som film eller tv-serie. Jag som både film- och serienörd ser alltid ljudböckerna framför mig som filmscener och här är det väldigt tydligt. Och den påminner till tematiken och delvis till utförande om vissa filmer i ämnet tvångsvård och psykisk sjukdom. Jag tänker kanske först på Shutter Island (och avskyr mig själv lite för det, för nu måste jag tillföra ytterligare en på listan över filmer jag behöver se om pronto).

Det är alltid spännande med debuter. Jag kan se tillbaka på min egen debut såhär fyra år senare och önska att jag hade gjort mycket annorlunda och så är nog ofta fallet. Hedmans debut är på många sätt habil. Den är välskriven, drivet är stort och det är intressant rakt igenom. Karaktärerna tycker jag är välgestaltade.

Däremot upplever jag att dramaturgin haltar. Utan att spoila eller gå in i detalj så får jag ofta känslan av att man avslöjar viktiga saker alldeles för snabbt och att avslöjanden sker ganska tätt inpå varann. Som att viss utveckling av intrigen sker relativt tidigt fast man med fördel hade kunnat hålla på det mycket längre. Man har lite för bråttom helt enkelt. Resultatet blir, för egen del, att man tappar lite momentum och det där som hade kunnat bli krypande, långsamt uppbyggt obehag rivs av för snabbt. Det här stycket kanske låter ganska hårt, men jag vill då understryka två saker:

1. Det här är en väldigt personlig reflexion som inte nödvändigtvis stör någon annan.

2. Patient 43 är en väldigt välskriven bok och intrigen ÄR obehaglig och fascinerar, men med små medel hade man kunnat sätta mig som lyssnare i ett rejält skruvstäd, byggt upp nagelbitarpassager som varar en stor del av boken men som här får sin förklaring väldigt fort.

Däremot tycker jag att Hedman på ett trovärdigt och nervigt sätter bygger upp den där paranoian kring att inte bli trodd, att anklagas för hemskheter och belönas med en tvångströja istället för chansen till upprättelse. Det är riktigt snyggt. Och återigen: Det här hade kunnat bli en riktigt bra film, och bygger upp en stor förväntan kring vad Kia Hedman kan tänkas bjuda på härnäst.

 

Patient 43 är en fascinerande debut. 3,5 av 5 pannkakor.

Hon hette Esmeralda, av Minna Tunberger & Melinda Jacobs

Den hjärteskärande berättelsen om flickan Sverige lärde känna som Lilla Hjärtat.

Om boken

“Familjehemsmamman Melindas egna ord om kampen för barnen.

Lilla Hjärtat är fallet som slutade i en tragedi och som berörde hela Sverige. Treåriga Esmeralda sveks av myndigheterna och tvingades lämna det familjehem som hon hade vuxit upp i sedan sju veckors ålder. Här får vi med familjehemsmamman Melinda Jacobs egna ord veta vad som egentligen hände. Vi får komma nära Esmeralda, vars öde har kommit att påverka så många. Vi lär även känna Melinda på djupet och får veta varifrån hennes driv att hjälpa barn kommer. Inte minst får vi följa Melinda i hennes sorg, förtvivlan och outtröttliga kamp för förändring – en kamp som leder till en lagändring där man äntligen börjar ta hänsyn till barnets bästa.”

 

Känslosamt med Grandin

Philomène Grandin står för inläsning och gör som vanligt ett suveränt jobb.

 

Krossat hjärta

Jag önskar att den här boken aldrig hade behövt skrivas. Det vi får följa med på är en både vacker och hjärteskärande resa som ömsom gör en varm i hjärtat och ömsom får blodet att koka. Den får det här begreppet att det borde krävas körkort för att få skaffa barn att stå i helt nytt ljus. Den är inte skriven på ett överdrivet känslomässigt sätt utan ganska sakligt, vilket jag är ganska tacksam för – Det hade nog varit svårt att lyssna på denna i bilen annars. Likförbaskat rinner tårarna emellanåt. Inte minst i Melindas eget slutord.

Jag behöver inte gå in mer i detalj i fallet. Man måste ha bott under en sten för att ha missat det. Men inblicken i hur samhället och de som ska skydda utsatta barn misslyckats med precis det är så hjärteskärande. Melindas maktlöshet kring Esmeraldas situation, vetskapen om att hon finns relativt nära men att hon inte alls vet hur flickan har det – flickan hon tagit hand om i tre år, från i princip nyfödd tills det att biologföräldrarna kräver vårdnad. Och varför dessa bottenskrap till människor ens väljer att kämpa för att få tillbaka en dotter som de av allt att döma inte alls velat ha eller ta hand om är i sig ett mysterium. Än större mysterium hur ansvariga kan ha påstått sig göra “allt i sin makt” i situationen. Melinda Jacobs väljs ut till Årets kvinna och det är förståeligt. Om ens en hundradel av övriga mänskligheten haft ett hjärta med så mycket kärlek att ge hade världen sett helt annorlunda ut.

Jag tycker till en början att det känns lite övermäktigt med en bok på över 13 timmar men man har fyllt den med så mycket väsentligt och starkt material. Även inblicken i Melindas bakgrund och hur hon och hennes egen familj öppnar sina famnar för okända, utsatta barn är oändligt vacker.

Det här är väl egentligen inte en bok man kan betygsätta, och återigen: Jag önskar innerligt att det var en bok som aldrig behövt skrivas. Samtidigt tacksam att hennes historia lett till- och fortsatt leder till – förbättring i ett samhälle med så många märkliga slukhål i skyddsnäten.

 

Hon hette Esmeralda kammar såklart hem fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Nemesis, av Ramona Ivener & Alex Storm

Så är den äntligen här: Ramona Iveners första bok i Grimwalkers Storm-universum.

Om boken

“Jessica Storm ångrar bittert att hon föll för, och gifte sig med, bilhandlaren och senare ledaren för triaderna i Sverige, Alex Storm. Men trots att kärleken slocknat, så brinner det fortfarande en låga i Jessica – hungern efter hämnd. I fyra år har hon förberett sin revansch på alla de som på något sätt var inblandade i mordet på hennes döttrar.

Utåt sett lever Jessica som framgångsrik entreprenör i en exklusiv villaförort men i själva verket är hon Stockholms knarkdrottning. En natt bryter sig två män in i och misshandlar henne brutalt, i sista stund räddas hon av sin nya granne, kriminalkommissarie Cesar Brandel.

Överfallet visar sig vara en del av kampen om makt i Stockholms undre värld och Jessica bestämmer sig för att slå tillbaka på egen hand. Vad hon inte vet är att någon är henne på spåren, beredd att avslöja Jessicas hemliga dubbelliv.”

 

Leining

Gunilla Leining gör mig aldrig besviken och det här är inget undantag. Som klippt och skuren för materialet.

 

Grimverse del ett

Jag har länge refererat till ett Grimverse, Grimwalkers motsvarighet till Marvels universum, och det är ju alltid kul att ha rätt, eller hur? Det här är en intressant, frisk fläkt och ett nytt grepp i vår bitvis uttjatade litteraturvärld. Att bygga ut Alex Storms universum och tillåta andra författare kliva in och skriva vidare på etablerade karaktärer är både galet och genialiskt.

Ramona har redan byggt upp sitt eget varumärke med David Ritter-serien, som i mångt och mycket påminner om Keplers böcker sett till såväl fart som vidrigheter och kvalitén i det skrivna ordet. Att låta henne kliva in och skriva vidare om Jessica Storm, Alex numera före detta fru, är ett mycket smart drag. Tidigare Storm-böcker är knökfulla av härliga karaktärer, den ena galnare än den andra. Just Jessica, häftig och företagsam, förtjänar en egen bokserie där hon får träda fram mer i ljuset.

Och hur förvaltas detta? Jag ser likheter mellan Leffes och Ramonas sätt att skriva. De är lika duktiga på att leka med orden och har ett liknande driv. Något annat de delar är sinne för det brutala – för den som lyssnat på tidigare böcker vet att det är våldsamt och blodigt så det står härliga till. Ibland lite på gränsen. Vilket jag gillar. Och Ramona skyr verkligen inte från att gestalta det mörka och bestialiska – I Jessica Storms första egna äventyr går ingen säker och vi möter flera typer med stort våldskapital.

Redan i första kapitlet etableras detta i form av ett övergrepp som sätter avstamp för intrigen. Och fort går det sedan. Boken är bara 6,5 timme lång men knökfull med innehåll. Och det kanske faktiskt är min enda lilla reservation: Det går kanske lite för snabbt. Man hade kanske behövt dra ut på det en timme till, för det är inte bara det att gaspedalen är nedpressad i mattan rakt igenom – Det är även en hel del karaktärer att hålla koll på – Vissa av dem redan etablerade, andra nya. Jag ska inte säga att det blir förvirrande, för här visar Ivener prov på hur vass hon är som författare, men jag hade gärna fått ut ännu lite mer av vissa karaktärer och man hade kunnat skynda intrigen lite mer långsamt och ändå behållit det där väletablerade Grimwalkerska tempot. Jävlar vilken lång mening det där blev. Tur att det är en recension och inte en passage i någon kommande bok – redaktörer har svimmat för mindre.

Det jag tycker mest om här är synergin mellan författarskapen och etablerat universum. Grimwalker har sitt ID, Ivener likaså. Deras likheter märks av och Ivener förvaltar karaktärerna med respekt och kärlek. Hon gör sin egen grej och ändå känns det igen. Medan Grimwalkers böcker är ganska humoristiska och kan hantera även de mest brutala ögonblick med glimten i ögat, trollar Ivener med allvar och det mörker som återfinns i Ritter-serien. Och det fungerar så jäkla bra.

Det ska bli oerhört spännande att se hur Jessica Storms äventyr fortsätter, för det avslutas naturligtvis med en rejäl cliffhanger. Och inte minst blir man än mer sugen på att få ta del av Anna Granlunds kommande bidrag till Grimverse.

 

Nemesis är en fartfylld karusell. 4,5 av 5 pannkakor.

Mord i storm, av Sofia Rutbäck Eriksson

Mord i storm är andra delen i Rutbäcks serie om Herkules Persson, pensionär på kryssning.

Om boken

“Det blåser upp till storm på havet. Kryssningsfartyget Princess Royal har lämnat Nordnorge och färdas i riktning mot London när ovädret slår till med full kraft. Samtidigt drabbas kryssningen av ett plötsligt dödsfall när en känd person med många fiender får sätta livet till, mitt i fartygets spa-anläggning. Det måste väl ändå bara vara en tragisk olycka? I sin hytt sitter den pensionerade försäkringsutredaren Herkules Persson och befarar att han snart kommer bli illamående av den höga sjön. Sannolikheten för det är betydligt högre än om han fått vara kvar hemma i lägenheten i Luleå, men istället har bonusdottern Katarina alltså tvingat iväg honom att vind för våg flyta runt på Nordsjön. Hon sa att det är bra om han får komma ut och träffa lite folk. Hon nämnde över huvud taget inte att han måste rycka in vid eventuella mordfall. Ändå dras Herkules återigen mot sin vilja in i utredningen, för en sak är säker: det är ett mord som har skett! Och det finns bara en person ombord som kan lösa det – och sedan kan han få lugn och ro igen.”

 

Granberg på stormigt hav

Fredde Granberg står åter för inläsningen och gör det, i vanlig ordning, helt suveränt. Hans trygga stämma passar perfekt till Herkules äventyr.

 

Ingen slump att man älskar Herkules

Det går ju inte att värja sig för Herkules Persson. Hans små mannerisms är så underbara. Han är egensinnad, lite tjurig men med hjärtat på rätt ställe. Men en person på fel plats, kanske? För han vill ju egentligen ha en lugn och skön kryssning. Det jag älskar mest är alla hans återkommande statistiktankar. Den pedantiske mannen med autistiska drag har fått en plats i mitt hjärta. Och kanske beror det på att jag känner igen väldigt mycket av mig själv i denna underbara människa.

Nog om Persson. Men han är ju navet i det här och som i övriga Rutbäckska böcker så är ju faktiskt intrigen rakt underordnad karaktärerna, för det är hennes fantastiska karaktärer som gör 90% av boken. Med det inte sagt att hon inte är en jäkel på att få till intrigen också, men de där gestaltningarna är så härliga att man liksom bara flyter med. Och Mord i storm är inget undantag.

Intrigen är fantasifull och rolig, människorna runt om Herkules likaså, även om ingen överskiner vår svenska Hercule Poirot. Det finns mycket att gilla med den här boken och den är faktiskt även ett snäpp skarpare än första. Kanske beror det delvis på att man nu lärt känna Herkules och vet lite vad man har att vänta. Och så får ju Katarina vara med lite över telefonlinjen, vilket är kul!

 

Mord i storm är underhållning på hög nivå. 4,5 av 5 pannkakor.