Hon hette Esmeralda, av Minna Tunberger & Melinda Jacobs
Den hjärteskärande berättelsen om flickan Sverige lärde känna som Lilla Hjärtat.
Om boken
“Familjehemsmamman Melindas egna ord om kampen för barnen.
Lilla Hjärtat är fallet som slutade i en tragedi och som berörde hela Sverige. Treåriga Esmeralda sveks av myndigheterna och tvingades lämna det familjehem som hon hade vuxit upp i sedan sju veckors ålder. Här får vi med familjehemsmamman Melinda Jacobs egna ord veta vad som egentligen hände. Vi får komma nära Esmeralda, vars öde har kommit att påverka så många. Vi lär även känna Melinda på djupet och får veta varifrån hennes driv att hjälpa barn kommer. Inte minst får vi följa Melinda i hennes sorg, förtvivlan och outtröttliga kamp för förändring – en kamp som leder till en lagändring där man äntligen börjar ta hänsyn till barnets bästa.”
Känslosamt med Grandin
Philomène Grandin står för inläsning och gör som vanligt ett suveränt jobb.
Krossat hjärta
Jag önskar att den här boken aldrig hade behövt skrivas. Det vi får följa med på är en både vacker och hjärteskärande resa som ömsom gör en varm i hjärtat och ömsom får blodet att koka. Den får det här begreppet att det borde krävas körkort för att få skaffa barn att stå i helt nytt ljus. Den är inte skriven på ett överdrivet känslomässigt sätt utan ganska sakligt, vilket jag är ganska tacksam för – Det hade nog varit svårt att lyssna på denna i bilen annars. Likförbaskat rinner tårarna emellanåt. Inte minst i Melindas eget slutord.
Jag behöver inte gå in mer i detalj i fallet. Man måste ha bott under en sten för att ha missat det. Men inblicken i hur samhället och de som ska skydda utsatta barn misslyckats med precis det är så hjärteskärande. Melindas maktlöshet kring Esmeraldas situation, vetskapen om att hon finns relativt nära men att hon inte alls vet hur flickan har det – flickan hon tagit hand om i tre år, från i princip nyfödd tills det att biologföräldrarna kräver vårdnad. Och varför dessa bottenskrap till människor ens väljer att kämpa för att få tillbaka en dotter som de av allt att döma inte alls velat ha eller ta hand om är i sig ett mysterium. Än större mysterium hur ansvariga kan ha påstått sig göra “allt i sin makt” i situationen. Melinda Jacobs väljs ut till Årets kvinna och det är förståeligt. Om ens en hundradel av övriga mänskligheten haft ett hjärta med så mycket kärlek att ge hade världen sett helt annorlunda ut.
Jag tycker till en början att det känns lite övermäktigt med en bok på över 13 timmar men man har fyllt den med så mycket väsentligt och starkt material. Även inblicken i Melindas bakgrund och hur hon och hennes egen familj öppnar sina famnar för okända, utsatta barn är oändligt vacker.
Det här är väl egentligen inte en bok man kan betygsätta, och återigen: Jag önskar innerligt att det var en bok som aldrig behövt skrivas. Samtidigt tacksam att hennes historia lett till- och fortsatt leder till – förbättring i ett samhälle med så många märkliga slukhål i skyddsnäten.