Patient 43, av Kia Hedman
Patient 43 är Kia Hedmans debut, en bok som fått mycket trevliga recensioner hos bland annat diverse bokbloggare.
Om boken
“Hon hade inte trott det om Edvin. Att han efter dåden på sönerna även skulle röja henne ur vägen. Anklaga henne för att under psykos ha dödat deras barn. Se till att hon blev felaktigt inspärrad för tvångsvård på en psykiatrisk inrättning där hennes ord betvivlades mer än hans. Samtidigt förstod hon. Är man tillräckligt trängd har man inget att förlora.
Inifrån sjukhusets slutna avdelning börjar kampen för att bli trodd och få återvända till livet utanför de låsta portarna. I den dramatiska jakten på upprättelse får hon hjälp från oväntat håll.”
Kalla kårar med Callin
Callin Öhrvall Delmar är en inläsare som jag verkligen fått upp ögonen för. Bra inlevelse och behaglig röst. Det här är inget undantag! En ny favorit, perhaps?
Habilt om labila
En sak som slår mig väldigt tidigt när jag lyssnar på Kia Hedmans debut är att den hade gjort sig väldigt bra som film eller tv-serie. Jag som både film- och serienörd ser alltid ljudböckerna framför mig som filmscener och här är det väldigt tydligt. Och den påminner till tematiken och delvis till utförande om vissa filmer i ämnet tvångsvård och psykisk sjukdom. Jag tänker kanske först på Shutter Island (och avskyr mig själv lite för det, för nu måste jag tillföra ytterligare en på listan över filmer jag behöver se om pronto).
Det är alltid spännande med debuter. Jag kan se tillbaka på min egen debut såhär fyra år senare och önska att jag hade gjort mycket annorlunda och så är nog ofta fallet. Hedmans debut är på många sätt habil. Den är välskriven, drivet är stort och det är intressant rakt igenom. Karaktärerna tycker jag är välgestaltade.
Däremot upplever jag att dramaturgin haltar. Utan att spoila eller gå in i detalj så får jag ofta känslan av att man avslöjar viktiga saker alldeles för snabbt och att avslöjanden sker ganska tätt inpå varann. Som att viss utveckling av intrigen sker relativt tidigt fast man med fördel hade kunnat hålla på det mycket längre. Man har lite för bråttom helt enkelt. Resultatet blir, för egen del, att man tappar lite momentum och det där som hade kunnat bli krypande, långsamt uppbyggt obehag rivs av för snabbt. Det här stycket kanske låter ganska hårt, men jag vill då understryka två saker:
1. Det här är en väldigt personlig reflexion som inte nödvändigtvis stör någon annan.
2. Patient 43 är en väldigt välskriven bok och intrigen ÄR obehaglig och fascinerar, men med små medel hade man kunnat sätta mig som lyssnare i ett rejält skruvstäd, byggt upp nagelbitarpassager som varar en stor del av boken men som här får sin förklaring väldigt fort.
Däremot tycker jag att Hedman på ett trovärdigt och nervigt sätter bygger upp den där paranoian kring att inte bli trodd, att anklagas för hemskheter och belönas med en tvångströja istället för chansen till upprättelse. Det är riktigt snyggt. Och återigen: Det här hade kunnat bli en riktigt bra film, och bygger upp en stor förväntan kring vad Kia Hedman kan tänkas bjuda på härnäst.