Fenix, av Leffe Grimwalker & Alex Storm
Nu är det tätt med Storm-releaser. Första veckan i mars släpptes Iveners första entry i Grimverse och nu är det Leffes tur att släppa sin sjunde (!) del i serien om Alex Storm.
Om boken
“När fällan slår igen, då finns det bara en sak du kan göra – att födas på nytt.
Alex Storm är tillbaka i Stockholm och driver återigen kasinot. Kvinnorna i hans liv har blivit hans fiender, övergett honom eller försvunnit. Han anar det värsta, antingen är hans dotter Frida och Lily Rose döda eller så har Lily Rose bestämt sig för att inte komma tillbaka. Saknaden efter sin dotter har gjort honom hårdare än någonsin tidigare och det färska blodet på hans händer betyder ingenting.
När polisen, under ledning av den intensiva Bella Stasi, genomför en razzia på kasinot, får Alex ett förslag han inte kan säga nej till. Polisen har lyckats samla tillräckligt med bevis mot Alex, Ma, Wong och de andra för att kunna låsa in dem och slänga bort nyckeln för alltid. Alternativet är att Alex går med på att bli Bellas informatör.
Alex inser motvilligt att han inte har något annat val än att börja jobba för polisen, hans enda chans att slå sig fri, är att ta reda på allt han kan om den mystiska Bella Stasi. Det Alex inte vet är att någon har lejt en mördare för att komma åt honom. Gatorna i den stad som han kallar sitt hem är inte bara ogästvänliga, de är också livsfarliga.”
Malmsjö med taktpinnen
Återigen är det Jonas Malmsjö (och inte farsan Jan Malmsjö som det stod i Leffes insta-story, där blev jag jäkligt förvirrad en stund) som blåser liv i Storms universum med sin karakteristiska röst. Sagt det förr och säger det igen – Grimwalker och Malmsjö är en naturlig symbios, som popcorn till biofilm eller svennetacos på fredag, va fan.
Alex Storm – no license to chill
I vanlig ordning finns det inget som går långsamt i Alex ADHD-speedade värld. Synonymt med Grimwalkers författarskap är plattan i mattan, inget jävla chill. Och jag älskar det. Jag behöver liksom aldrig fundera över att tappa fokus eller fastna i passager som blir tråkiga – för sånt finns liksom inte tid med i Storms universum. Det skojas, svärs, knullas och dödas om vartannat, typ. Storm-serien måste ju ses som något annat än “vanliga” ljudböcker. Det är snarare episoder som tillsammans bildar en helhet på ett sätt som vi kanske inte är vana vid i litteraturen. Det är som en rapp actionserie komprimerad till ljudfiler och får med den nya inblandning av “gästförfattare” ses som något nästan unikt. Och jag gillar ju oförutsägbarheter och nya tag, så tack för det din geniale, skallige fan!
Men. Åter till Alex den sjunde. Det är lika hög fart här som tidigare. Det har funnits någon bok i serien som känts lite mer som en transportsträcka. This one it ain’t. Den här boken borde möjligen egentligen inledas med en varning om att dra på sig säkerhetsbältet och ta en chillpill för nu jävlar blir det åka av. Det är möjligen en av de mest fartfyllda böckerna i serien, lite som det där extra långa avsnittet av din favoritserie som i princip består av 90 minuters våldsam adrenalinkick och maxade, tappa-hakan-snygga nonstop-fighter. Språket är lika vasst som Mas knivar och får en ofta att dra på smilbanden. Leffe och hans jäkla liknelser är suveräna.
Jag har lite svårt för Bella först. Hela grejen med att hon faktiskt har en bonusfamilj känns liksom för far-fetched med tanke på hur hon fungerar, men när jag kommit över det, accepterat det och allt så faller jag lite pladask. Jag skulle inte vilja ha henne i närheten i verkliga livet, däremot. Och på tal om karaktärer: En sak som fascinerar är att man faktiskt lyckas få till karaktärsutveckling och vårda de stackars sargade jävlarna trots det höga tempot. Lite som ett callcenter som lyckas klämma in själavård och pedagogsamtal mellan piskrappen. Coolt.
Fenix är en käftsmäll. 5 av 5 sönderstressade pannkakor.