Skammens väg, av Pascal Engman & Johannes Selåker
Sveriges nya heta författarduo är tillbaka med uppföljaren till förra årets bästa roman.
Om boken
“I ett Sverige som är djupt skakat efter Estoniakatastrofen är polisen Tomas Wolf svårt märkt av sina egna trauman. Men när han på nyårsaftonen till 1995 blir inkallad till en mordplats på en bordell, väcks han ur sin dvala.
Samtidigt kämpar kvällstidningsjournalisten Vera Berg både med sitt struliga privatliv och med att komma in i gemenskapen på sin nya arbetsplats Aftonbladet.
När ytterligare ett bestialiskt mord sker, denna gång på en porrklubb, korsas Tomas och Veras vägar och återigen tvingas de samarbeta trots sina olikheter. De anar ett samband mellan morden – men hur ser det ut och vem blir nästa offer?”
Malmsjö
Börjar bli lite tjatigt. Ni vet ju redan. Jonas Malmsjö är en av de okrönta inläsarkungarna. Han är suverän som alltid.
Det var bättre förr?
Precis som i Till minne av en mördare är denna bok delvis en liten tidsmaskin. Nu förflyttas vi till slutet av 94 och vidare till 95. Man använder bland annat Estonia-katastrofen som lite back-drop till intrigen. Det funkar riktigt bra här också och jag ler ofta åt små tidstypiska detaljer, bland annat detta med Internets inträde i verkligheten. Jag upplever inte att tidsdokumentet blir lika mycket en levande del av berättelsen som det var i förra boken även om det är närvarande, men det gör inget. Intrigen här är minst lika intressant och ofta gräsligt obehaglig att följa. Jag tänker inte djupdyka mer i den men den visar mänsklighetens ofta oerhört fula tryne i fullt dagsljus och kan bitvis få en att skämmas över vår art.
Precis som i förra boken är det oerhört välskrivet. Det är spännande och berättardrivet i full fart. Man har lyckats skala bort allt dödkött och får ett riktigt snyggt flyt, precis som jag börjat bli bortskämd med när det kommer till Pascals (och nu även Selåkers) böcker. Karaktärerna känns trovärdiga även om huvudkaraktärerna kanske inte sticker ut jättemycket – men det behövs inte, för deras drivkrafter och deras backstories är tillräckligt intressanta och bitvis drabbande för att jag ska köpa det.
Det råder inga tvivel om att Skammens väg är en förbaskat jäkla bra bok. Den når inte riktigt upp i samma höjd som föregångaren, men jag kan inte sätta fingret på varför. Det var å andra sidan ett jävla mästerverk, så vi kan väl känna oss nöjda med det?
Visste ni förresten att Pascal Engman tror att mazariner och dammsugare är samma sak? Jeez. Vuxen karl, much?
