Månad: april 2023

Han älskade dem alla, av Andreas Ek

Ek är tillbaka med tredje boken om Jannica Brandt, en serie jag verkligen gillar.

Om boken

“Göran är en medelålders låssmed som drömmer om den stora kärleken. Hans eget familjeliv går på tomgång – tonårssonen spelar mest hockey och gnistan i äktenskapet har falnat. Tillgång till mjukvaran i larm- och övervakningsutrustning samt en extranyckel till de lås han installerar ger honom en genväg in i människors liv, men nyckeln till unga kvinnors hjärtan är svårare att komma åt. När en person hittas mördad i en gångtunnel kallas Jannica Brandt, utredare på enheten för grova brott, till platsen. Det uppdagas snart att brottet har betydande likheter med tidigare ouppklarade mordfall och misstanken att man jagar en seriemördare växer sig allt starkare. En intensiv katt- och råttalek – där polisen emellanåt kommer brännande nära gärningsmannen – tar sin början. Men det mördaren inte vet är att ödet riskerar att slå tillbaka, och att hans egen son svävar i livsfara.”

 

Lycklig med Lyckow?

Tredje delen i serien ges ut av Modernista och här har förlaget valt att göra något som av många lyssnare anses oförlåtligt (skämtsamt menat men med viss allvarstyngd): Man byter inläsare. Sandra Andreis läste in de två första – och gjorde det riktigt bra. Lyckow gör detta mycket bra, men jag tycker faktiskt inte att hon passar lika bra som Andreis, vilket kan bero på vanans makt.

 

Lita aldrig på en låssmed

Intrigen i Han älskade dem alla är smart och väl genomtänkt, precis som man vant sig vid när Ek skriver spänning eller deckare. Men så finns det ju en uppsjö av böcker som är snarlika och som särskiljs av ytterst små detaljer, så håller det?

Men ja. Det gör det ju, naturligtvis. Man uppfinner inte hjulet, men Ek är en så pass duktig författare att han kan ta ett välbeprövat koncept och vrida till det lite. Jannica är en tuff karaktär, intressant att följa såväl i arbete som i privatliv. Övriga karaktärer som passerar revy är intressanta och trovärdiga, såväl små roller som de riktigt fula fiskarna.

En sak som särskiljer Eks deckare från vissa andra är ju det faktum att han bygger trovärdigt. Och med sin bakgrund inom polisen är det inte så konstigt. Jag upplever också att han ofta använder polisens mer formella språk, vilket ger en lite annan ton och också bygger upp trovärdigheten. Och där har vi en av de där små sakerna som hjälper honom att sticka ut nog från mängden för att jag ska bli intresserad.

Men så finns det här även ett annat spår kring ungdomar som han bygger upp på ett effektivt, obehagligt sätt och som leder till än mer spänning.

Men på tal om trovärdighet: Vem fan byter trall på uteplatsen i januari?!

Välskrivet, intressant och spännande – Och jag är förbaskat sugen på nästa del i hans nya serie om Joel Adler. Och så vågar han avsluta med en SÅN cliffhanger. Minns hur mycket klagomål jag fick för hur Gourmand slutade. Ek. Det här var nästan lika oschysst, men på ett bra sätt. Jag gillar ju cliffhangers.

 

Han älskade dem alla landar på 4 av 5 pannkakor.

Oskuld och oleander, av Kerstin Bergman

Första delen i Bergmans serie om Iris Bure

Om boken

“Iris Bure återhämtar sig som bäst från ett stort svek när dödsbudet kommer: Faster Irma har gått bort. Efter sig lämnar hon Iris barndomshem, huset på Ekerö. Med några semesterveckor till godo erbjuder sig Iris att röja upp och återvänder till platsen där hon växte upp. Men det som börjar som en enkel flyttstädning får snart mörkare karaktär. Vem var egentligen hennes faster? Vilka hemligheter bar hon på? Rum för rum, låda för låda, kartong för kartong gräver sig Iris in i historien. Oförklarliga minnen från barndomen kommer upp till ytan och när forne bästisen Jonas åter kommer in i hennes liv får jakten på sanningen fastare form. Vad hände egentligen med lekkamraten Nina som försvann? Med grannens svarta labrador som kom på avvägar strax därpå? Vem gräver i trädgården på nätterna? Och vill någon över huvud taget att sanningen kommer fram?”

 

Mys-Mohlin

Rachel Mohlin står för inläsning och hon är ju förbaskat trevlig att lyssna till. Passar innehållet perfekt tonmässigt!

 

Ekerö revisited

Det första som slår mig är att jag verkligen gillar Bergmans sätt att skriva. Jag har ofta haft lite svårt för böcker skrivna i jag-form, men här funkar det utmärkt. Det är välskrivet och fyllt med underfundigheter. Karaktärerna är trovärdiga och välgestaltade och känns samtliga som folk man skulle kunna träffa på stan eller bo granne med. Inget känns konstlat, helt enkelt. Miljöbeskrivningarna är vackra och levande och får mig att både känna att jag faktiskt är på plats med Iris – och bli lite sugen på att ta bilen till Ekerö.

Det här är en deckare av ett lite mysigare mått än jag kanske är van vid, där det är karaktärerna och deras relationer som står i fokus snarare än mysteriet i sig. Något jag kan uppskatta, även om det kanske får sägas inte riktigt vara min grej i det långa loppet. Jag gillar hur Bergman bygger upp intrigen och lyckas blanda in karaktärerna med händelser i barndomen som får nytt liv när Iris börjar grotta i saker och ting. Det är snyggt gjort och bevisar att Bergman är en väldigt skicklig författare.

Jag inser att jag kanske inte rikitigt är rätt målgrupp och jag vet med mig att jag lätt kan tappa fokus när det kommer till böcker med lägre tempo och det säger garanterat mer om mig än om böckerna ifråga. Lite motsägelsefullt kan jag ändå uppskatta att det inte går i 180. Att få lyssna på en deckare som inte vältrar sig i blod och misär är ju trevligt som omväxling, men det blir lite för långsamt för min smak och det blir en aning för mycket påtande i trädgård och dylikt innan intrigen vaknar till liv på allvar. Men det är fortfarande oerhört välskrivet, skickligt och relationer byggs upp på ett väldigt fint sätt.

Som helhet gillar jag utflykten till Ekerö och att få följa med Iris, även om det kanske inte är min kopp te hela vägen.

 

Oskuld och oleander landar på 3,5 av 5 pannkakor

En av dem, av Qaisar Mahmood

Qaisar synliggör de osynliga, i det här fallet de matbud vi dagligen ser stressa längs gatorna.

Om boken

»You Pakistani?«

Hans ögon lyser av förväntan i det kalla kvällsmörkret.

Men i nästa stund hör jag hur ett »Nej« kommer över mina läppar. En rysning går genom kroppen. Hur kommer det sig att jag så instinktivt blånekar att jag skulle ha någon som helst koppling till landet jag föddes i?

När Qaisar Mahmood en dag stannas av ett pakistanskt matbud blir det starten på en resa där han själv till slut drar på sig de färgglada kläderna och ger sig ut på gatorna. Där möter han inte bara en osynlig del av samhället, han finner också ledtrådar till vem han hade kunnat vara.”

 

Salzberger

Alexander Salzberger läser in. Han är något av en veteran, ändå har jag själv bara lyssnat till ett fåtal böcker han läst in, Lapids Paradis City exempelvis. Han sköter detta suveränt, kanske en ny favorit?

 

Synliggör de osynliga

Jag blev väldigt nyfiken på Qaisars bok när jag läste om den i ett Facebook-inlägg. Det är ett väldigt intressant ämne och säger väldigt mycket om vårt samhälle. För visst är det så att det finns grader i helvetet, så att säga? Klasskillnader, folk som mer eller mindre passerar för osynliga trots att de rent bokstavligt jobbar häcken av sig för låga löner för att kunna ge oss mer priviligierade ännu mer komfort.

Det finns något djupt empatiskt och berörande i Qaisars sätt att bemöta dessa människor genom att faktiskt “bli en av dem” som jag gillar skarpt. Vi får ta del av hans bakgrund och vardagsliv och han återknyter till hur hans egna föräldrar, om de kommit till Sverige i nutid, troligen också hade jobbat som matbud. Berättelsen om kvinnan som kommer till introduktionen vars son i lågstadieålder agerar tolk är både tragisk och vacker.

Det här är en bok som både underhåller och är viktig. Den vidgar vyer och ger mig en välbehövlig bild av dessa hårt arbetande människor. Inte för att jag på något sätt trott annat än att de jobbar hårt, stressar och har relativt dåliga löner. Och som person försöker jag att alltid bemöta andra med vänlighet och respekt, så även de extremt få gånger jag faktiskt beställt hem mat via bud. Men jag tror att detta är en ögonöppnare som kan behövas för väldigt många i min omgivning.

 

Stark, viktig och underhållande. 5 av 5 hemlevererade pannkakor.

Släpp mig fri, av Stina Flodén

Flodén följer upp sin suveräna debut Nu dör vi med en fortsättning.

Om boken

“Camilla och barnen lever under ständigt hot efter att maken Mikael mördats. Mannen som kidnappade dottern Hedda är fortfarande på fri fot, och Camilla och Hedda är de enda vittnena. En kväll knackar Camillas förflutna på dörren till familjens nya hem på skyddad ort. Maj-Lis, numera utredare för polisen i Falun, behöver hennes hjälp. I sitt arbete har hon kommit över en gammal video med en okänd flicka som filmats på platsen där Hedda hölls fången. Hon är nu fast besluten att ta reda på vem flickan är och var hon finns innan det är för sent. Camilla kan inte riskera att förlora Hedda igen, men för att bli fri från sitt förflutna kan hon inte längre leva ett liv på flykt. Genom att hjälpa polisen kan hon sätta stopp för mannen som hotar dem. Hon måste bli den som jagar.”

 

Leining håller oss fast

Gunilla Leining ger liv åt boken och gör det som vanligt fenomenalt.

 

Släpp dem fria, men lås in Flodén i sin skrivarlya

Jag blev ju oerhört förtjust i debuten, som kammade hem fullpott. Jag vill minnas att Stina skrivit och slitit med det manuset i uppemot sju år innan den blev antagen – Jag må vara envis, men där får nog även jag anses nedputtad från prispallen. Hur som helst så visade det sig värt allt slit, för debuten var helt suverän. I uppföljaren slängs vi rakt in i hetluften som är Camillas liv. Det som börjar är en hisnande, spännande och obehaglig kamp mot såväl sig själv och gnagande samveten som en pedofilring.

Tempot är högt, det är minst lika välskrivet som sist och Flodén är förbaskat duktig på att gestalta sina karaktärer.

Jag tycker inte nödvändigtvis att det når upp till precis samma nivå som första boken, men det är inte långt ifrån. Och jag vet inte riktigt varför, bör tilläggas. Oavsett så är detta förbaskat bra och Stina Flodén kommer att fortsätta växa och bjuda oss på ännu mer hiskeliga och hisnande välskrivna spänningsromaner.

 

Släpp mig fri landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Almedalen har fallit, av Erik Lewin

En författare med gedigen kunskap inom säkerhetstjänsten som skriver om terror under Almedalsveckan låter väl kittlande?

Om boken

“Terrorister slår till mot Visby mitt under Almedalsveckan. Alla innanför murarna – däribland Sveriges högsta politiker, näringslivsprofiler och landets överbefälhavare – tas som gisslan och Sverige ställs inför sin värsta säkerhetskris någonsin.”

 

Björn Bengtsson

En av mina absoluta favoriter läser in och han gör det som vanligt riktigt bra.

 

Tänkvärt scenario

Det märks att Lewin har erfarenheten med sig. Han skriver på ett sätt som gör hela scenariot kring Almedalsterrorn trovärdig. Ett dagsaktuellt ämne och ett scenario jag själv tänkt som möjligt. Rent litterärt så märks det kanske bitvis att detta är en av författarens första böcker (inte debuten, för den skrevs några år innan under pseudonym). Kanske inget gemene man lägger märke till, men det skiner igenom i vissa formuleringar och bitvis forcerad dialog. Men vad gör det när man serveras en actionrökare med det fantastiska driv som Lewin bjuder på?

Det tar inte många minuter innan jag faller pladask för intrigen. De flesta karaktärerna förblir ganska tunna och opersonliga, men det passar faktiskt innehållet riktigt bra. Dialogen känns trovärdig och det är väldigt svårt att pausa den här boken när gaspedalen pressas i botten.

Det var länge sedan jag drogs in såhär pass i spänningen och det i sig är ett väldigt fint betyg. Det finns en del liknande böcker, jag tänker kanske främst på Lars Wilderängs politiska thrillers, men det är få som levererar den här sortens puls. En riktigt trevlig överraskning och jag blir genast väldigt sugen på att ge mig i kast med Lewins övriga böcker.

 

Almedalen har fallit landar på 4 av 5 pannkakor.

Ur askan, av Lina Areklew

Areklews debut och tillika första del i Ulvö-serien blev veckans första lyssning!

Om boken

“Fredrik Fröding är en avhoppad polisaspirant som förlorade hela sin familj i Estoniakatastrofen.

Sofia Hjortén är utredaren som återvänt till Örnsköldsvikspolisen efter en framgångsrik karriär i Stockholm.

För femton år sedan hade de en kort romans. Nu möts de igen i semesterparadiset Ulvön i Höga kusten. Hon som utredare av ett brutalt mord. Han som misstänkt.

När det första mordet följs av flera sprider sig skräcken och Sofia och hennes kollegor står inför sitt svåraste fall hittills.”

 

Turestedt

Mirja Turestedt står för inläsning och gör det som vanligt mycket bra!

 

High Coast noir

Skådeplatsen är alltså Höga Kusten och på senare år har vi blivit lite bortskämda med så kallad norrländsk noir.

Ur askan är en ganska vemodig berättelse, minst sagt. Karaktärerna är trovärdiga och intressanta att följa. Det är en välskriven berättelse som till en början artar sig ganska långsamt för att efter halvtid få upp farten rejält. Det tar faktiskt ett bra tag innan jag verkligen fastnar och kan inte riktigt sätta fingret på varför – det kan handla om tempot men skulle lika gärna kunna vara min egen dagsform. När jag väl dras in så är jag däremot fast. Främst sista tredjedelen visar prov på bra spänning och många twister i intrigen. Ett par av svängarna, mindre viktiga för huvudintrigen i sig, listar jag ut, men den stora hemligheten är riktigt klurig och snygg. Hatten av för den, för att låna Lars Winclairs favorituttryck.

Sammanfattningsvis: Välskriven debut och en intrig som tar sig och blir riktigt intressant. Det ska bli intressant att se vad övriga delar av Ulvöserien bjuder på, men mest nyfiken är jag faktiskt på att få ta del av Areklews kliv in i Storm-universumet, “Grimverse”, som kommer senare i år!

 

Ur askan landar på 4 av 5 pannkakor.

Flykt, av Emmy Walt

En lovande debut som jag läst väldigt mycket om, intressant!

Om boken

“Journalisten Mila är i Frankrike för att skriva ett reportage om flyktingkrisen. Plötsligt lamslås Europa av flera samordnade terrorattentat. Milas tolvåriga dotter Sophia blir ett av terrorns offer och när Mila får kontakt med pappa Marcus ligger Sophia i koma. Det går snart upp för Mila att alla flyg är inställda. Europa stängs, gräns för gräns, samtidigt som Marcus vakar på sjukhuset hemma i Sverige.

Mila, som nyligen har återhämtat sig efter en utmattning blir alltmer desperat av oro för sin dotter. Men hon inser också att hon har mycket att vinna på att rapportera från ett Europa i brand.”

 

Kauppi läser

Lo Kauppi står för inläsning. Vi behöver inte orda mycket mer om det – Hon gör ett suveränt jobb som vanligt!

 

Debut med krut

Det här är en bok som figurerat flitigt i mina sociala medier och jag har även läst en hel del positivt, så det är klart med stora förhoppningar jag ger mig in i Walts debut. Lägg till att jag är oerhört svag för intriger som innefattar terrordåd – Det kan kanske tyckas vara ett välanvänt tema och har varit så länge men mitt intresse har inte svalnat. Och görs det bra så spelar det som vi alla vet ingen roll om man uppfunnit hjulet eller ej.

Och det står snart klart att Emmy Walt är en mycket skicklig författare. Det är välskrivet och det är spännande ända från start. De olika karaktärerna vi får möta är välmejslade och intressanta. Tempot är högt så gott som rakt igenom men man gör inte avkall på djup. Walt tar upp många aktuella och viktiga ämnen på ett tänkvärt och snyggt sätt – Och hon gör det utan att man känner sig skriven på näsan eller påprackad åsikter. Det är vida känt att vi författare emellanåt kan färga våra manus lite väl mycket med egna åsikter, politiska eller religiösa övertygelser et cetera, men Walt sköter detta på ett mycket snyggt sätt.

Jag ser fram emot att få lära känna Mila bättre i kommande böcker. Hon är en intressant och stark karaktär som kommer att blivit riktigt trevlig att följa.

Avslutningsvis: Vilken jäkla debut, Emmy! Ta åt dig av alla superlativ folk skriver om Flykt. Den förtjänar alla vitsord och uppmärksamhet.

 

Flykt är en finfin debut. 4,5 av 5 pannkakor.

 

Jag var död en gång för länge sen, av Sofia Rutbäck Eriksson

Rutbäck Eriksson är tillbaka med tredje boken i serien om Arvidsträsk.

Om boken

“Arvidsträsks egen deckarförfattare, Riita Niemi, har fått i uppdrag att skriva en artikelserie om gamla olösta kriminalfall i Älvsbytrakten. Men ett av de där brotten, ett fall från 1960-talet, gör henne extra nyfiken. En timmerflottare hittades död i Piteälven intill strandkanten, men på ett mystiskt sätt försvann liket. Det fanns tydliga misstankar om att ett brott begåtts, men polisen stod handfallen utan något att gå på. Medan Riita gräver vidare i det förflutna, drabbas hela byn av en tragisk händelse – ett nytt dödsfall i Arvidsträsk. Den pensionerade kommissarien Rolf Ström och Älvsbyns nuvarande polisstyrka tvingas åter göra allt för att skipa rättvisa bland nya brott och gamla synder. Alltmedan åldrige Knut lever ett liv på flykt och livet tar oväntade vändningar i fler av husen kring sjön.”

 

Granberg

Fredde Granberg är som klippt och skuren för detta, men det visste vi redan. Hans porträttering av 106-årige Knut är helt fantastisk.

 

Karaktärer i centrum

Det är något speciellt med den här serien. Första delen släpptes som julkalender och bjöd på den första riktiga julfeeling jag upplevt sen barnsben. Uppföljaren var mysig och underhållande och så även denna. Det är även oerhört välskrivet. Humoristiskt och lite lätt vemodigt på samma gång. Den faktiska intrigen hamnar lite i bakgrunden, kanske än mer här än i de två föregångarna. Det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att detta är en väldigt karaktärsdriven serie. Och karaktärer att följa och älska finns det gott om. De flesta sticker ut på ett eller annat sätt och känns genuina. Men till ingens överraskning är det bokens 106-åring Knut som kammar hem förstapris som favorit. Han är så förbaskat väl utmejslad, så underbart rolig och omöjlig att värja sig emot. Man ser honom verkligen framför sig, inte bara för att han på många sätt påminner mig om min egen stålfarfar (vila i frid) med sitt envisa sinne och skarpa humor.

Det blir aldrig direkt spännande, men drivet är solklart och hålls uppe främst av alla karaktärernas egna resor och det är, precis som i tidigare böcker, en fröjd att följa. Och trevligt med en deckare som inte behöver en hög bestialiska handlingar och lemlästade lik för underhållningsvärdet.

 

Jag var död en gång för länge sen landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Jag är inte din Flora, av Nils-Petter Löf

Löf följer upp sin oerhört poetiska, vackra och vemodiga berättelse Vad rimmar på Flora?

Om boken

“Flora återvänder till sin älskade gård i skogen efter åratal i koma men något har förändrats. Hon kan knappt gå, tänka och tappar ibland medvetandet. Men det är inte bara Floras kropp som svikit henne. Även människorna i hennes närhet har förändrats, och inte alltid till det bättre.

Ska Flora våga sig på det omöjliga för att ens kunna fortsätta leva?”

 

Kauppi

Precis som i första boken är det Lo Kauppi som står för inläsning. Ett mycket vist val, för hon passar perfekt!

 

Inte din Flora

Första boken kom som en blixt från klar himmel. Den påminde en hel del om Där kräftorna sjunger, en bok jag dock fann ganska långtråkig bortom alla fina miljöbeskrivningar och annat. Flora var poetisk, rörande och var för mig en av 2021 års absolut bästa böcker.

Mycket känns igen i uppföljaren. Det poetiska språket fullt av liknelser och tyngt av vemod. För det är ingen solskenshistoria. Vi som lyssnat på första boken vet att Floras liv är kantat av misär mellan vackra ögonblick och fortsättningen går i samma spår.

Det tar ett litet tag innan jag fastnar och kanske beror det mest på att jag måste påminna mig om hur första boken slutade. Som vanligt bjuder Nils-Petter på en oförutsägbar berättelse. Miljöerna är nästan lika viktiga som karaktärerna och är således väldigt levande och fint beskrivna. Jag tänker inte spoila mer av historien än som framgår i baksidestexten, men jag tycker att Löf knyter an till karaktärer från en annan bok på ett väldigt fint och passande sätt.

Jag är inte din Flora är en väldigt välskriven bok och budskap om medmänsklighet och att ta vara på bygden och miljön och se upp mot stjärnorna istället för ned på skärmarna är väldigt fint. Jag är glad att få återse Flora även om jag kanske inte upplever samma magi som med första boken. Men den är å andra sidan något av ett norrländskt, havregrynsdoftande mästerverk och sådana är svåra att bräcka.

 

Jag är inte din Flora landar på 4 av 5 pannkakor med hjortronsylt

Det dåliga samvetet, av Pernilla Ericson

Fjärde boken i serien om Erla-gruppen är äntligen här!

Om boken

“En kvinna hittas död i sin bostad i centrala Stockholm. Hon var en framgångsrik och omtyckt entreprenör, som plötsligt och oväntat tycks ha begått självmord. Edith, Rickard, Liv och Aminah – Erlagruppen – återförenas för att utreda fallet. När de börjar skrapa på den glamourösa ytan visar det sig att kvinnan levt ett helt annat liv i kulisserna. Och kort därpå hittas ännu en känd företagare död, även han med mörka hemligheter. Vad har fått personerna att begå självmord? Har de utpressats? Tvingats att ta sina liv? Jakten på sanningen leder utredningsteamet in på farliga vägar – och skakar om gruppen i grunden.”

 

Kauppi

Lo Kauppi är en av många väldigt duktiga inläsare. Hon har en timing, tonfall och inlevelse som passar den här boken perfekt.

 

Fjärde gången för våra hjältar

Min käre poddkollega Peter Carlén liknade Erla-gruppen vid ett gäng superhjältar och jag kan inte annat än instämma. De besitter såklart inga övernaturliga superkrafter, men det de har använder de för att göra gott, ofta med livet som insats. Jag gillar serien om Lilly Hed, men böckerna om Erla-gruppen är snäppet tätare. Alla som ingår i gruppen är välmejslade, intressanta karaktärer. Liv Kaspi är en suverän huvudkaraktär och jag gillar hur Ericson här även kryddar till med ett litet triangeldrama som tar precis den plats det behöver – och tillför något till berättelsen, framförallt.

Intrigen i den fjärde delen är väl genomtänkt och fascinerande. Jag tänker inte avslöja mer än det som framgår i baksidestexten men vi bjuds på en jakt på en typ av förövare som är ganska vanlig på film men kanske inte fullt lika vanlig i bokserier jag lyssnar på. Det är trevligt och oväntat även om det såklart inte uppfinner hjulet på nytt.

Det är välskrivet som alltid när Ericson är i farten och spänningen är på topp så gott som från början till slut. Kanske är den här fjärde delen rent av lite tätare och nervig än tidigare, men det var ett tag sedan jag fick hänga med hela Erla-gruppen. Hur som helst är det ett kärt återseende och jag skulle oerhört gärna vilja följa med dem på ytterligare äventyr om Ericson finner inspiration och en intrig värd att berätta. Nog om det. Det dåliga samvetet är en av Pernilla Ericsons hittills bästa böcker och visar åter prov på hennes styrkor som författare.

 

Det dåliga samvetet landar på 4,5 av 5 pannkakor.