Jag var död en gång för länge sen, av Sofia Rutbäck Eriksson
Rutbäck Eriksson är tillbaka med tredje boken i serien om Arvidsträsk.
Om boken
“Arvidsträsks egen deckarförfattare, Riita Niemi, har fått i uppdrag att skriva en artikelserie om gamla olösta kriminalfall i Älvsbytrakten. Men ett av de där brotten, ett fall från 1960-talet, gör henne extra nyfiken. En timmerflottare hittades död i Piteälven intill strandkanten, men på ett mystiskt sätt försvann liket. Det fanns tydliga misstankar om att ett brott begåtts, men polisen stod handfallen utan något att gå på. Medan Riita gräver vidare i det förflutna, drabbas hela byn av en tragisk händelse – ett nytt dödsfall i Arvidsträsk. Den pensionerade kommissarien Rolf Ström och Älvsbyns nuvarande polisstyrka tvingas åter göra allt för att skipa rättvisa bland nya brott och gamla synder. Alltmedan åldrige Knut lever ett liv på flykt och livet tar oväntade vändningar i fler av husen kring sjön.”
Granberg
Fredde Granberg är som klippt och skuren för detta, men det visste vi redan. Hans porträttering av 106-årige Knut är helt fantastisk.
Karaktärer i centrum
Det är något speciellt med den här serien. Första delen släpptes som julkalender och bjöd på den första riktiga julfeeling jag upplevt sen barnsben. Uppföljaren var mysig och underhållande och så även denna. Det är även oerhört välskrivet. Humoristiskt och lite lätt vemodigt på samma gång. Den faktiska intrigen hamnar lite i bakgrunden, kanske än mer här än i de två föregångarna. Det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att detta är en väldigt karaktärsdriven serie. Och karaktärer att följa och älska finns det gott om. De flesta sticker ut på ett eller annat sätt och känns genuina. Men till ingens överraskning är det bokens 106-åring Knut som kammar hem förstapris som favorit. Han är så förbaskat väl utmejslad, så underbart rolig och omöjlig att värja sig emot. Man ser honom verkligen framför sig, inte bara för att han på många sätt påminner mig om min egen stålfarfar (vila i frid) med sitt envisa sinne och skarpa humor.
Det blir aldrig direkt spännande, men drivet är solklart och hålls uppe främst av alla karaktärernas egna resor och det är, precis som i tidigare böcker, en fröjd att följa. Och trevligt med en deckare som inte behöver en hög bestialiska handlingar och lemlästade lik för underhållningsvärdet.