Oskuld och oleander, av Kerstin Bergman
Första delen i Bergmans serie om Iris Bure
Om boken
“Iris Bure återhämtar sig som bäst från ett stort svek när dödsbudet kommer: Faster Irma har gått bort. Efter sig lämnar hon Iris barndomshem, huset på Ekerö. Med några semesterveckor till godo erbjuder sig Iris att röja upp och återvänder till platsen där hon växte upp. Men det som börjar som en enkel flyttstädning får snart mörkare karaktär. Vem var egentligen hennes faster? Vilka hemligheter bar hon på? Rum för rum, låda för låda, kartong för kartong gräver sig Iris in i historien. Oförklarliga minnen från barndomen kommer upp till ytan och när forne bästisen Jonas åter kommer in i hennes liv får jakten på sanningen fastare form. Vad hände egentligen med lekkamraten Nina som försvann? Med grannens svarta labrador som kom på avvägar strax därpå? Vem gräver i trädgården på nätterna? Och vill någon över huvud taget att sanningen kommer fram?”
Mys-Mohlin
Rachel Mohlin står för inläsning och hon är ju förbaskat trevlig att lyssna till. Passar innehållet perfekt tonmässigt!
Ekerö revisited
Det första som slår mig är att jag verkligen gillar Bergmans sätt att skriva. Jag har ofta haft lite svårt för böcker skrivna i jag-form, men här funkar det utmärkt. Det är välskrivet och fyllt med underfundigheter. Karaktärerna är trovärdiga och välgestaltade och känns samtliga som folk man skulle kunna träffa på stan eller bo granne med. Inget känns konstlat, helt enkelt. Miljöbeskrivningarna är vackra och levande och får mig att både känna att jag faktiskt är på plats med Iris – och bli lite sugen på att ta bilen till Ekerö.
Det här är en deckare av ett lite mysigare mått än jag kanske är van vid, där det är karaktärerna och deras relationer som står i fokus snarare än mysteriet i sig. Något jag kan uppskatta, även om det kanske får sägas inte riktigt vara min grej i det långa loppet. Jag gillar hur Bergman bygger upp intrigen och lyckas blanda in karaktärerna med händelser i barndomen som får nytt liv när Iris börjar grotta i saker och ting. Det är snyggt gjort och bevisar att Bergman är en väldigt skicklig författare.
Jag inser att jag kanske inte rikitigt är rätt målgrupp och jag vet med mig att jag lätt kan tappa fokus när det kommer till böcker med lägre tempo och det säger garanterat mer om mig än om böckerna ifråga. Lite motsägelsefullt kan jag ändå uppskatta att det inte går i 180. Att få lyssna på en deckare som inte vältrar sig i blod och misär är ju trevligt som omväxling, men det blir lite för långsamt för min smak och det blir en aning för mycket påtande i trädgård och dylikt innan intrigen vaknar till liv på allvar. Men det är fortfarande oerhört välskrivet, skickligt och relationer byggs upp på ett väldigt fint sätt.
Som helhet gillar jag utflykten till Ekerö och att få följa med Iris, även om det kanske inte är min kopp te hela vägen.