Recension: Irina och jag – Vänskap på liv och död

Irina och jag – Vänskap på liv och död, av Jessica Springfeldt Råket

Irina och jag är en av böckerna jag fick upp ögonen för under Storytels event för ett par veckor sen.

Om boken

“Detta är Jessicas egen berättelse, hon berättar själv om hur hon och Irina, två unga kvinnor från två helt olika världar förenas av ett mörkt öde och hur deras vänskap ger dem kraft att besegra allt.

Jessica levde det perfekta livet. Hon hade man, två underbara barn och bodde i en vacker villa i stadens finaste kvarter. Utifrån såg hon ut att leva som en prinsessa. Ingen kunde ana att hennes liv var ett fängelse. En dag hörde hon talas om Irina, en rysk ung kvinna som tagits till Sverige av en man som höll henne gömd i en liten lägenhet som sin “älskarinna”.

Mot alla odds blir de två unga kvinnorna bästa vänner och deras vänskap ger dem styrka att bryta sig loss för att börja bygga sina liv, på sina egna villkor.

Men deras vägar skiljs åt – Irina flyttar tillbaka till Ryssland och åren går. Tills Jessica en dag många år senare hittar en hopknycklad lapp som hon fick av Irina då, i det som nu känns som ett annat liv. Och historien om deras vänskap tar en ny vändning … “

 

Författarinläsning

Irina och jag är inläst av författaren själv. Något jag oftast tycker är en positiv sak om det rör sig om en biografi. Det kan såklart vara lite hit-and-miss beroende på hur inlevelsen och därmed upplevelsen blir. Tack och lov tycker jag att det funkar riktigt bra här.

 

På liv och död

Jag kan börja med att säga att Irina och jag inte riktigt utspelar sig som jag “förväntat mig”. Jag baserar det nog en del på att jag fick höra Jessica berätta om sin bok på eventet och det byggde upp en viss bild. Det börjar med att vi får följa med henne som ung och hon är ganska vilsen. Blir mamma tidigt, får inte till de bästa relationerna och så vidare. Jag undrar först vart det ska ta vägen – och så träffar hon Irina. Och det är då det tar fart och greppar tag om mig, åtminstone för en stund. Berättelsen om den ryska älskarinnan som fått en egen lägenhet i småstaden och som blir övergiven av mannen som aldrig flyttar till Sverige är tragisk – och vacker. Jessica, som av den som står skriven på lägenheten ombeds besöka Irina för att hjälpa henne, bygger upp fördomar om en ung, snygg kvinna som klär sig promiskuöst. Något av en lyxprostituerad. Istället möter hon nästan sin egen spegelbild och får en vän för livet. Hela den här delen av berättelsen är intressant och riktigt vacker. Hur de lär känna varandra, hur hon lär Irina engelska och tar henne under sina vingar.

Irina har sitt mörker och delar med sig av alla sina hemligheter och Jessica vice versa. Är Irina i fara? Ja, med största sannolikhet. Är Jessica i fara som låter henne bo hos sig och umgås med henne? Ja. Antagligen. Jag ska inte avslöja mer av handlingen än vad som står i beskrivningen, men där avslöjas å andra sidan en hel del. Irina åker tillbaka till Ryssland och där dör liksom dramatiken ut lite. Vi får följa med Jessicas fortsatta liv med allt det innebär. Det blir inte riktigt den där gripande berättelsen om saknad och stark vänskap som jag hade väntat. Nog är den beskrivna vänskapen oerhört fin och bandet starkt som håller i så många år, men rent dramaturgiskt blir det kanske lite haltande.

Det är först på slutet som jag får upp intresset igen när den här lappen åker fram och kontaktförsök görs. Det som sker däremellan blir liksom som en egen berättelse, en slags utfyllnad som inte känns överdrivet viktig för bokens syfte även om jag förstår vart den är på väg. Det kan låta hårt och är inte menat att trampa nedåt, men det är min personliga känsla. Och det ska tilläggas att självbiografiska böcker är förbaskat svåra att recensera, då det känns lite förmätet att sätta ett betyg på en människas liv och upplevelser. Jag baserar det dock mestadels på den dramaturgiska uppbyggnaden. Bör tilläggas att deras relation byggs upp på ett varmt sätt som gör att jag genuint vill veta hur framtiden ser ut – Så vem vet om vi kanske får en liten uppföljare när en viss världssituation förändras? För nu blir det, av naturliga skäl, lite lösa trådar.

 

Irina och jag är intressant och vacker även om det haltar. 3 av 5 pannkakor.

Recension: Elddopet

Elddopet, av Jesper och Patrick Ersgård

Maskhålsveteranen Jesper teamar upp med brorsan Patrick “Breväraren” Ersgård för en ny spänningsserie.

Om boken

“En författare på ett spionuppdrag möter en ökänd vapenhandlare. Vad kan gå fel? Precis allt! Författaren Sam Miltons debutroman blev en världssuccé, men efter en personlig tragedi har han blivit vilsen och osäker på vart hans liv är på väg. När en hemlig avdelning inom svensk underrättelsetjänst helt oväntat vill att han ska hjälpa till med ett uppdrag i Grekland, tackar han ja i hopp om att skaka om sitt liv och få en ny start. Uppdraget verkar lätt och ofarligt – inleda en kontakt med en ökänd vapenhandlare som älskar Miltons debutroman, bygga upp ett förtroende och sedan lämna över till en professionell agent. Men Sam Milton anade inte vad han tackade ja till. Han måste använda all sin kreativitet som författare för att överleva i en värld som ligger långt från hans romantiska bild av spionlivet. Han upptäcker snart att alla vill komma åt och döda en och samma person — Sam Milton. Elddopet är en rafflande actionthriller med mycket humor, många bottnar och tvära kast. Huvudpersonen Sam Milton är en osannolik hjälte och en högst motvillig agent.”

 

Undercover-Granberg

Granberg behöver ingen närmre introduktion och jag borde ha ett kortkommando för att prisa hans inläsningar. Han gör Elddopet med bravur. Såklart.

 

Full frys med Patrick och Jesper

Jag har ju alltid löjligt höga förväntningar när Jesper Ersgård producerat något nytt. 1986 tillhör mina all-time-favoriter när det kommer till lyssning. Nu har han allstå slagit sig ihop med brorsan Patrick, som tidigare mest skrivit filmmanus och agerat brevbärare i Ersgårdarnas klassiska skräckfilm Besökarna, som för övrigt fortfarande är den bästa, och kanske enda på allvar läskiga film som producerats i vårt land (om vi inte räknar med Göta kanal 2 – Kanalkampen, som är läskig av helt andra anledningar). Resultatet?

Precis som jag väntat och hoppats: Full fart framåt. Det är välskrivet, drivet är på topp rakt igenom och det finns inte en tråkig sekund. Det påminner litegrann om Sky & Fall-serien minus övernaturligheter, vilket jag gillar. Nog har vi fått vår fair share av motvilliga undercoveragenter förut, kanske främst i film, men det är ett tema jag älskar. Något annat jag fortsatt älskar är Ersgårds ständigt återkommande filmreferenser som får mig, i egenskap av film- och seriemissbrukare, att njuta i fulla drag.

Sam Milton är en trevlig karaktär att följa i hans klumpiga James Bond-light-äventyr. Övriga karaktärer kanske inte sticker ut direkt, men det gör absolut ingenting. Samspelet med den ökända vapenhandlaren och tillika Miltons nemesis är kul och välkomponerat. Miljöerna är trevliga – Jag konstaterar att jag inte besökt Grekland överdrivet ofta vare sig i litteratur eller film. Säkerligen har Bond kört motorcykel över nåt skrangligt grekiskt tak men annars minns jag inte att jag sett Grekland sedan någon utsatte mig för tortyren att genomlida första Mamma Mia!-filmen. Jag som är både författare, vinälskare och undercoveragent (oops!) har mycket trevligt i Ersgård-brödernas nya serie.

Det enda jag egentligen kan klanka ned på, för det måste jag ju få göra, är att den där ordleken “hot gates” bitvis tjatas om i vart och vartannat stycke. Det fyller sin funktion och är ett smart litet ordpussel, men det nämns så pass ofta att jag börjar nynna på Tom Jones “Sex bomb” med orden utbytta mot “Hot gates”. Då har det gått långt.

 

Elddopet landar på 4,5 av 5 eldiga pannkakor.