Götgatsbacken, av Viktor Adolphson och Hans-Olov Öberg
YB Södermalm och mästaren av drinkböcker gör gemensam sak och levererar en söderdeckare om ordningspoliser och lättkränkta skådespelare.
Om boken
“En bomb exploderar under småtimmarna på kändisrestaurangen Judas Lykta i Götgatsbacken. När en av delägarna hittas död bredvid champagnekylen spekulerar kvällspressen i ”Terrordåd”. Polisens utredare håller sig till brottsrubriceringen ”Mord”. Men vad är motivet? Har restaurangens ägare iscensatt ett väl utvecklat försäkringsbedrägeri? Eller är det utpressning? Kanske en hämnd riktad mot den överlevande grundaren för hans gränslösa livsstil? Samtidigt som polisens specialister driver sin utredning får Jon Smeds, polisman i yttre tjänst, en helt annan bild från sitt perspektiv bland uteliggare, smågangsters och flanörer. Tillsammans med sin handlingskraftiga och kvicktänkta kollega Emma Modig, kan han inte låta bli att nysta i de trådar som alltför lätt tappas bort i en traditionell utredningsapparat.”
Mannen för jobbet
Man har valt Fredde Granberg som inläsare och vilken fullträff det är (fullständigt opartisk kanske jag inte är som själv har honom som inläsare av Gourmand). Han passar materialet perfekt och kanske främst alla humoristiska, fyndiga utsvävningar.
En sprängfylld bag in box som smakar gott
Det finns mycket att tycka om här. Jag är personligen rätt less på standardböckerna om kriminalare som utreder brott. Att likt fantastiska serien Tunna blå linjen få följa med fotfolket på äventyr är ett genidrag. Det gör väldigt mycket för intresset och det faktum att Adolphson vet vad han snackar om sätter sin prägel på snutdelarna. Jag dras snabbt in i Öberg & Adolphsons värld. Det är rappt berättat och väldigt välskrivet. Intrigen i sig är inte särskilt avancerad, men sticker även den utanför träsket av mängddeckare.
Det finns ett bra driv i berättelsen men det är ingen direkt pulshöjande lyssning. Det är mer intressant än spännande. Låter det som två negativa saker så kan jag säga att så inte är fallet. Att spänningen inte är jättehög gör mig absolut ingenting. Det jag fastnar för är först och främst karaktärerna. Dolph Lundgrens fula kopia är en fullträff till antagonist. Jag gillar sättet han beskrivs. Han framställs liksom sympatisk men ändå inte, vi får en bakgrund som förklarar honom som person och mänskliggör istället för den gamla vanliga genomonda skurken. Likaså är den lättkränkta skådisen Sverker oerhört underhållande och jag kan se honom så tydligt framför mig. Vidare är Jon Smeds en bra huvudkaraktär och jag tycker att han lyfts fram på ett bra sätt med både styrkor och brister, men ärligt talat så är hans kollega Emma Modig den riktiga stjärnan. Hon är så jäkla genomhärlig att man skulle vilja ha en spin-off-serie med henne som huvudkaraktär.
Dessa härliga karaktärer är en av bokens största styrkor. Den andra är underhållningsvärdet. Götgatsbacken är en bok sprängfylld (höhö) av underbar, underfundig humor. Viktor har skrivit polisperspektiv och Hans-Olov hanterar the bad guys. De lyckas hålla samma kvalitet och likvärdig ton. Båda perspektiven är humoristiska men Hans-Olovs delar fullständigt dryper av det underfundiga och jag älskar det. Kanske dels för att det påminner väldigt mycket om mitt eget sätt att alltid krydda med underbar, ibland oväntad humor. Man skulle kunna säga att jag känner igen mig i hans sätt att leka med orden.
Kort och gott: Götgatsbacken är en suverän första del av en serie som jag kommer att följa med stor behållning.