Det vita spöket, av Peter Johansson
Det vita spöket är den direkta fortsättningen på Johanssons spännande och brutala debut Och sen så är jag död.
Om boken
“Efter att mot alla odds ha överlevt ett ohyggligt övergrepp lever Elin ett tillbakadraget liv där hon bearbetar sitt trauma och bidar sin tid. När hon plötsligt nås av fruktansvärda nyheter om en vän, ger hon upp sin dolda tillvaro för att skipa sin egen rättvisa.
Ett skoningslöst överfall tvingar in Stockholmspolisen Eric i en akut livskris. När sedan hans ärlighet blir ifrågasatt från flera håll väljer han att ge alla fingret och istället börja söka efter kvinnan han aldrig riktigt kunnat glömma.
Gangsterrapparen Mohammad avtjänar ett flerårigt straff på sluten anstalt. Samtidigt som hans musik gör succé på topplistorna kan han inte släppa tanken på de gängbröder han fintades att elda upp under en musikvideoinspelning. Då polisen inte gör tillräckligt för att lösa fallet tror sig Mohammad ha löst mysteriet på egen hand och beordrar sina soldater att hämnas hänsynslöst.”
Vinkla den som Winclair
Lars Winclair har kommit att bli en klar favorit och han växer för varje inläst bok jag lyssnar till. Han gör det här suveränt. Skönt att man kirrat bra volym på ljudet som var riktigt, riktigt lågt trots högsta volym på del ett så att man får njuta av Winclairs stämma på allvar.
Ett fucking kampsportsspöke
Jag ska börja med att påtala en sak: Att kalla detta för en fristående uppföljare känns fel. Vi får tillbakablickar till vad som hänt så att det går att läsa/lyssna på utan att plöja ettan, men jag tror inte att man har lika stor behållning utan den som grund. Vi återser alla fortfarande levande karaktärer och även om Spöket tar vid två år efter första boken så är det i grund och botten en direkt fortsättning på den händelsekedjan. Dessutom är första boken väldigt spännande och välskriven, så det vore synd för ny publik att missa starten. Nog om det.
Det första som slår mig är att Johansson har ett jävla driv i sitt skrivande. Det är inte många lugna stunder och det är således aldrig tråkigt. Fullt ös, vilket jag gillar. De Lapidusluktande greppen återkommer här. Åsikt: Delad. Det är kul när det passar in och bryter av på ett effektivt sätt, men ibland blir det kanske lite för ofta förekommande. Läge: Svårt. Men i övrigt så tycker jag att det flyter på riktigt bra och jag tycker mig märka en utveckling i det språkliga som var riktigt bra redan i första boken. Och återigen: Spänning finns det gott om här för den som söker det.
Det är dessutom oförutsägbart, ännu ett stort plus. Även om man naturligtvis förstår varthän det hela barkar så lyckas Johansson gira oväntat vilket alltid är trevligt. Det finns händelseutvecklingar som överraskar rejält (varför tog du inte hissen upp istället för balkongvägen, dumfan?) Och som många känner till är jag väldans svag för revenge-thrillers.
Precis som i första boken drar det rätt tydliga högervindar genom samhällskritiken och de flesta vita karaktärer i boken tycks kryssa lika på valsedeln. Det är å andra sidan inget ovanligt att författare tillämpar egna åsikter på sina verk, det gör jag också. Ibland omedvetet. Jag väljer att se förbi det och bedöma helt utifrån kritieriet fiktiv hämndthriller.
Sen har vi det här med karaktärerna. De är väldigt välskrivna och intressanta allihop. Elin är en hård, hämndlysten jävel som man lätt tycker om. Mohammad är ett riktigt praktsvin och en intressant antagonist. Och så har vi antihjälten Erik. Jag fick för mig att han var lite sympatisk i första boken tills jag läste min recension och insåg att han inte alls var det. Han är en, vad ska vi säga? En korkad version av Silfverbielke med både rasistiska, sexistiska och homofobiska tankegångar – eller va’ fan. Han verkar ärligt talat avsky de allra flesta, bortsett från Elin som fascinerar. Men det beror nog mest på att han vill doppa batongen. Vilket han gör, men kanske inte med just henne … Mycket av hans driv verkar vara just knulla och han är genomgående väldigt osympatisk. Vilket såklart gör det både provocerande och intressant att följa honom – Snyggt!
Mohammads lilla flyktplan är ju för övrigt väldigt underhållande. Likaså många av de filmreferenser som rasar förbi.
Precis som första boken så är det bitvis väldigt rått och mörkt. Inte mig emot, även om jag har väldigt svårt för alla typer av övergreppsscener, och sånt förekommer även här om än inte lika utstuderat som i första delen.
Det vita spöket hamnar för övrigt troligen på topp fem över böcker med flest svordomar. Något jag kan tycka är rätt kul, som också tenderar att skriva in jävligt mycket svordomar i mina fucking böcker, men jag tror att en noggrannare genomgång från förlagets redaktör och korrekturläsare hade kunnat banta ned ett visst överflöd. Där faller med andra ord ingen skugga på författaren. Mitt senaste manus förlorade exempelvis åtminstone trettiofem svordomar när redaktören fick säga sitt.
Något jag dock blir lite less på är beskrivningar av de kvinnor som förekommer i boken. Fullt medveten om att vi har att göra med osympatiska, hemska antagonister och antihjältens respektive perspektiv så blir det för mycket om välformade tuttar, batonger som ska doppas och sugas, sprut i gomspalt och beskrivningar av analöppningar med mera. Jag förstår poängen, men jag upplever det ofta som väl explicit, bitvis på gränsen till frossande i onödiga detaljer. Det är å andra sidan en högst personlig åsikt och behöver inte vara något som stör andra överhuvudtaget.
Ovan stycke kanske låter väldigt hårt. Jag vill dock poängtera att jag hellre lyssnar på böcker som får mig att tänka till eller som provocerar än konsumerar något som inte alls stannar i tankarna. Det vita spöket är en bok som, precis likt debuten, stannar kvar i tankarna av en mängd olika anledningar. Bland annat för att den är förbaskat spännande och medryckande.
Puls: Death metal-snabb. Underhållningsfaktor: Hög.