Recension: Den tjuvaktiga författarinnan

Den tjuvaktiga författarinnan, av Erik Thulin

Det här är min första bekantskap med Thulin som författare. Han har bland annat skrivit en scheisselång serie för Storytel Original som verkar ball.

 

Om boken

“Kriminalkommissarie Edvard Nordenmark stirrar på mobilen. En fot har hittats i havet. Det är inte den första. I tolv års tid har olika kroppsdelar flutit iland utanför Norrköping. Att likdelar hittas i havet är inte ovanligt. Men här, i den vackraste av alla skärgårdar, Sankt Anna, kontinuerliga fynd i tolv års tid. Omöjligt.

Samtidigt är Amina Almroth, 43, succéförfattare, medias gullegris med den besynnerliga egenheten att stjäla allt i sin väg, på väg till ön Morbrorsklabben för att föreläsa för andra kvinnor om skrivandets ädla konst. Framför sig ser hon några dagar med spabehandlingar, avkoppling och nätverkande. I stället blir hon indragen i en polisutredning, efter att en kvinna försvunnit spårlöst och en annan hittats död. En galning härjar på ön och något döljer sig i mörkret i de gamla övergivna militärtunnlarna.”

 

Granberg läser humor

Jag ska inte tjata. Ni två som följer bloggen vet att jag älskar Fredde som inläsare även om jag är lite partisk. Han är fantastisk, som alltid.

 

Skruvad humor deluxe

Erik Thulin, detta yrväder från Östergötland. På ett rent personligt plan så måste jag sticka in att karln är en av de absolut trevligaste, mest ödmjuka människor jag fått äran att lära känna. Att han har underbar humor krävs inte mer än två minuter i sällskap för att fatta.

Det smittar såklart av sig på boken. Jag kan bitvis känna igen mitt eget skrivande här och då tänker jag främst på Gourmand. Vår humor är bitvis väldigt lika, även om Thulin trissar upp sin humor några snäpp mer än jag gör.

Det här är en förbaskat välskriven bok, så pass att jag känner att jag själv ligger i lä. Karaktärerna är underhållande, underfundiga och roliga att följa. Edvard som huvudkaraktär är lätt att tycka om. Han pendlar mellan smart och driftig snut och lite “Dum & dummare”-infall, främst privat.

Intrigen är intressant och drivet är bra. Jag gillar de olika miljöerna och oftast väldigt oväntade vändningar berättelsen tar. Men främst är det ju karaktärerna och humorn jag fastnar för och när det gäller humor så kan det vara lite vanskligt. Det är en hårfin gräns där – dels om det funkar eller ej (VILKET DEN GÖR!) men också hur upptrissat det är. Här kan jag tycka att humorn ibland får lite väl fritt spelrum, det kan bli på bekostnad av spänningen. Samtidigt vill jag inte att den ska dämpas. Och samtidigt så finns det scener som är så hiskeligt jäkla spännande (främst en scen framåt slutet där hjälten tar sig vatten över huvudet är något av det snyggaste, mest nerviga jag lyssnat till på länge!).

Det funkar väldigt, väldigt bra och oftast lyckas man klara den hårfina gränsen så att humorn inte tar över. Sen bör tilläggas att jag ofta ler och garvar rakt ut över dråpligheter som inträffar här. Jag kan tycka att slutet känns abrupt, men så har jag inte hunnit med uppföljaren.

Jag reagerar också att den tillhör serien Hundföraren, som enligt Storytel-info ska innefatta Edvard och en Golven retriever, men det här är inte Turner & Hooch, y’all! Men jag gissar på att vi får lära känna en viss jycke i kommande böcker, annars känner jag mig lite snuvad på mina marshmallows.

Den tjuvaktiga författarinnan är en riktigt trevlig bekantskap och jag ser fram emot mer av Thulin.

Den tjuvaktiga författarinnan landar på 4 av 5 pannkakor

Recension: Havets erövrare

Havets erövrare, av Leif Selander

Detta är andra delen i Selanders serie Den hårda vägen. Böckerna vill jag något förenklat kalla verklighetsbaserad vikingaaction.

 

Om boken

“Harald Sigurdsson tar sig ner längs floden Dnjepr mot Konstantinopel tillsammans med sitt manskap och bästa vännen Atle. Målet är att ansluta sig till Väringagardet, men det visar sig inte vara så lätt som de trott. Såväl petjeneger som pirater står i deras väg.

I Konstantinopel är den nya kejsarens position svag och matbrist hotar riket. Haralds rykte och en oväntad kontakt ger honom en möjlighet att visa vad han går för. I en tid fylld av palatsintriger, otrohet och giftmord är dock utmaningarna många.”

 

Vikinga-Winclair

Precis som med föregående bok är det Lars Winclair som får ge röst åt Harald och hans äventyr. Ett suveränt val och en lika suverän inläsning. Winclair är fenomenal.

 

Slåss som en viking

Första boken i serien, Flykten, tyckte jag väldigt mycket om så det är med stora förväntningar man ger sig i kast med Havets erövrare (av nån anledning skriver jag alltid Havrets erövrare, men detta är alltså ingen smygreklam för havregryn).

Selander är en förbaskat duktig författare, men det visste jag redan. Spänningsmomenten och de våldsammare bitarna är skickligt iscensatta, men det som kanske sticker ut mest är miljöbeskrivningar, dialog och allt tidstypiskt. Dialogen får han exempelvis till på ett sätt som känns genuint. Likaså märks det i all beskrivande text att Selander sitter på en oerhörd kunskap och att han gjort gedigen research. Att han är en vikingafetischist råder det ingen tvekan om – jag sitter på inside info om att han gjort en egen runsten vilket kräver sin tid, sin man – och ett visst mått kreativ galenskap jag själv också besitter utan att kunna stoltsera med liknande bedrift. När vi snackar sten har jag på sin höjd kastat macka med småsten, men åter till saken, nämligen boken!

Vi är inte överdrivet övergödda med berättelser från den här tiden så det känns ju lite högtidligt att få ge sig i kast med en sån här bok. Jag har även lyssnat på Tonny Gullövs populära vikingaböcker som är bra, men Selanders är faktiskt betydligt bättre. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför, men en bidragande orsak är att jag föredrar Selanders perspektiv och det blir heller inte sådär långrandigt. Oavsett så beskrivs händelserna och miljöerna i Havets erövrare på ett så pass trovärdigt sätt att jag köper allt rätt upp och ned utan att besitta kunskap kring vart och hur Selander tänjt på verkligheten.

Det här är helt klart en serie som förtjänar uppmärksamhet och framgång. Ska jag gnälla på något så är det väl möjligen att någon liten passage här och där som hade kunnat tightas till, men det är småsaker. Går jag in med författar- och redigeringshjärnan så märker jag även av en del upprepningar och rena korrekturfel, men det här är saker som redaktör och den som gjort korrekturläsning ska uppmärksamma och således ingen skugga över författaren (han är för övrigt ganska lång och ståtlig, så det är snarare han som kastar skugga över mig). Och för att citera Edda Headshot: Man spenderar pengar och tillbringar tid.

 

Havets Erövrare landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Ghettoexit

Ghettoexit, av Sammy Jeridi

Jeridi är äntligen tillbaka med femte boken i sin populära, stenhårda serie om Ghettokungen Leon. Lyssna på den, annars får ni spö av Dragomir “Gago” Mrsic.

Om boken

“Leons lillebror Emir hatar honom. För att vinna tillbaka hans kärlek måste Leon lägga Stockholms undre värld bakom sig. Han byter sida, blir privatutredare och anställer sin trogna följeslagare Sarmed Karman, en turkisk torped med ett hjärta av guld.

Första uppdraget blir att lokalisera en förrymd patient från Karsuddens rättspsyk. Leon är inte ensam om att söka efter honom och hamnar direkt i korselden mellan den israeliska och iranska underrättelsetjänsten som båda opererar i Stockholm. Leon, som varit med om värre, tvekar inte att fullfölja sitt uppdrag – en Jaziri viker aldrig ner sig. Men när hans väg korsas av en gåtfull kvinna avslöjas en mörk livshemlighet som skakar om honom i grunden.

I en annan del av stan, i Rinkeby, sitter Ayanda Karlsson på Prästens testamente hemligheter som samhällseliten vill begrava för all framtid. Med hjälp av utpressning tänker hon dra in pengar för att en gång för alla tvätta bort Rinkebys ghettostämpel. Margareta Maggan Palm, poliskommissarie från Boden, är henne på spåren.”

 

Ghetto-Jonas

Som vanligt är det Jonas Malmsjö som lånar ut sin röst till Leon & Co. Jag har av säkra källor hört att det är skottpengar utlovade till den som ens kommer på tanken att inte låta Malmsjö läsa in Ghettoserien. Så jag vågar inte säga annat än att han gör det fantastiskt.

 

Leons liv är tuffare än ditt

Ghetto-serien är en jäkligt speciell bokserie. För den som inte läst mina tidigare recensioner så kan jag informera om att jag älskar böckerna. Och det säger jag inte enbart för det överliggande hotet att få dörren insparkad av Gago eller det faktum att Jeridi förevigat mazarinkungarna Carlén och Westberg i Ghettoexit.

“Jäkla Carlén och Westberg”, kan vara den absolut bästa mening Sammy någonsin kommer att skriva. Det säger jag naturligtvis utan att vara partisk.

Men, åter till poängen. Ghettoserien började i Stockholm och Solna, sen har den liksom varit på utflykt i halva världen, bland annat bland grottor i Tunisien. I Ghettoexit är vi tillbaka i hoodsen runt Solna och det känns på något vis väldigt mycket som att “hitta hem” till rötterna som är Ghettokungen.

Jag skriver det redan nu så är det klart: Ghettoexit ÄR den bästa boken i serien direkt efter just Ghettokungen. Eller. De delar nog förstaplats. Här sätter Jeridi själv på sig kungakronan (och han passar bättre i den än i den Backlundska peruken han bar i lördags). Jag har i tidigare recensioner varit lite gnällig på att intrigen förlitar sig lite väl mycket på rena tillfälligheter, folk vars vägar korsas lite väl passande, och sist kanske att karaktären Pussan gav lite snudd på buskis-feeling över det hela.

Men vet ni vad? I Ghettoexit har Jeridi putsat till precis alla delar jag kunnat gnälla över. Språket är suveränt, som vanligt, och påminner en hel del om makarna Grimwalker när det kommer till humor och liknelser som haglar. Dialogerna är hårda och vi tappar snabbt räkningen på alla svordomar. Allt är, med andra ord, precis som det ska vara. Men åter till det jag började med: Förbättringar. Intrigen i Ghettoexit är tightare än i de senaste delarna. Pulsen är skyhög, våldskapitalet stort och den är även intelligentare, mer genomarbetad. Han får in världspolitiken på ett hörn, lite av skattjaktsfeelingen från Ghettolegender finns med och karaktärerna är lika underbara som alltid. Främst Sarmed, vilken jävla dunka-dunka-stjärna. Alla borde ha en egen tvåhundrakilosvän och kombinerad livvakt. Men här lyckas han även utveckla karaktären Pussan. Ja, hon är kanske inte världens smartaste människa, men vi får se nya sidor och mer djup. Mer djup blir det på flera andra håll också. Alla de viktigaste karaktärerna får en lite mer psykologisk bredd. Och precis som i förra boken tar kvinnorna nästan större plats än männen och Jeridi är förbaskat duktig på starka kvinnoporträtt. Främst tycker jag dock att Ghettoexit sticker ut på ett rent känslomässigt plan. Ja. Den är våldsam, hård och jäkligt humoristisk, som alltid, men den är framförallt både mer känslosam och, bitvis, betydligt sorgligare än tidigare entries.  Jeridi leker fucking bergochdalbana med mina känslor, bror.

Kort och gott och på repeat: Ghettoexit är Jeridis hittills bästa bok.

Och som konstaterat flera gånger om: Fi satan en sån bra tv-serie det här kommer att bli en vacker dag.

 

Ghettoexit kammar hem fullpott.

5 av 5 stenhårda pannkakor.

 

Ingen Ghettorecension utan den här bilden.

 

PS: Satt betyg är ej baserat på Gago-utpressning eller förevigande av Mazarinkungarna Carlén och Westberg. Satt betyg är jeridiskt bindande.

Recension: Eldstorm

Eldstorm, av Dag Öhrlund

Öhrlund är tillbaka med den nionde boken i serien om tjurige Truut med det stora hjärtat.

Om boken

“En kvinnlig politiker som arbetar med migrationsfrågor bränns till döds tillsammans med sin son. Fallet tilldelas Sveriges mest älskade kommissarie, den buttre men varmhjärtade Ewert Truut. Ewert och hans trogna medarbetare hittar inga spår efter mördaren innan nästa brutala mordbrand inträffar. Liksom tidigare tvingas Ewert kämpa mot oförstående chefer inom polisen samtidigt som han tar hand om två katter, två hundar och en papegoja som lär sig allt fler opassande meningar. Dessutom är han bekymrad över att hans två närmaste medarbetare drabbats av känslomässiga stormar i privatlivet. Som tur är kan han trösta sig med en stor Cadillac, Emsertabletter, cigarretter, vin och 70-talsmusik. Ewerts nya kärlek, hjärtspecialisten Rebecka, ger honom styrka och erbjuder en lycklig framtid. Men vilka är de galna kvinnorna som jagar honom, hotar honom och kanske till och med vill döda honom?”

 

Öhrlundsk inläsning

Det blev ramaskri i Facebook-grupperna när förra boken släpptes då man valt att ersätta Stefan Sauk med Öhrlund själv. Och det är ett hett debatterat ämne – att byta inläsare mitt i en serie. Personligen hade jag inget emot det. Jag kan bli ganska mätt på Sauks testostämma och teatraliska karaktärer och tycker dessutom att Öhrlund gjorde ett väldigt bra jobb. Det tycker jag fortsatt, även om ljudkvalitén hade kunnat vara både ett och två snäpp bättre.

 

Truut den nionde

Jag har alltid gillat Truut. Den buttre, fördomsfulla snuten med det stora hjärtat är underhållande att följa. Oftast har böckernas intriger varit direkt underordnade och det faktiska nöjet och spänningen helt legat i att få följa hans förehavanden och privatliv. Lite så är det nu också, men det börjar faktiskt bli ganska tjatigt. Senaste två böckerna har varit ganska mycket vattentrampande. Relationsproblemen i hans två närmaste kollegors liv har pendlat mellan underhållande och fascinerande men även där känns det som mycket samma lika. Lite så känner jag även inför Truuts tjurigheter. Det blir en hel del repetition vad gäller brinnande elbilar och hans kamp för att få köra sin miljödödare. Det blir lite urvattnat när vi kommer in i bok nummer nio och det fortfarande är samma ingredienser som blandas. Tack och lov är Öhrlund en så pass jäkla duktig författare att man ändå följer med och tycker att det är underhållande – Hade vi haft att göra med en mindre skarp förmåga är sannolikheten stor att jag hade övergivit serien. Man drar på munnen ofta och trivs för att man känner igen sig. Intrigen här är inte heller hårresande men det funkar. Även här är det trevligt med extrakryddan i form av folk i Truuts privata som vill honom illa. Något som dock kan störa min författarhjärna är känslan av att boken hade förtjänat en rejäl finslipning. Det förekommer en hel del repetition, rent dödkött, i tid och otid som lätt hade kunnat kapas bort. Det kan handla om en enkel recap på en eller ett par meningar kring saker vi redan fått klargjort fler än en gång och det är återkommande. Jag vill minnas att jag läst att Öhrlund jobbar på så vis att han skriver och sedan känner sig mer eller mindre klar med verket utan någon direkt redigering och är det sant så ska han ha en herrejesusjävlar eloge för den höga kvalitén.

 

Eldstorm landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Döden på slottet

Döden på slottet, av Sofia Rutbäck Eriksson

Detta är tredje boken i Rutbäcks härliga spinoff om Herkules Persson.

 

Om boken

“Herkules Persson har verkligen sett fram emot att få gå på museer nu när jorden-runt-kryssningen anländer till London. Men istället blir han ombokad till en vistelse på ett slott på engelska landsbygden, där sannolikheten att få en lugn stund är bekymmersamt nära noll. Efter mötet med de färgstarka slottsgästerna och de pådyvlade utomhusaktiviteterna är Herkules på vippen att rymma – men dessvärre förhindras hans flykt av ett högst olyckligt tajmat mord. Att den lokala polisens företrädare, kommissarie Brown, inte är kårens mest lysande stjärna, gör att Herkules återigen tvingas bidra med sitt logiska tänkande och sinne för ordning och reda i utredningsarbetet. Annars är chansen mikroskopisk att han hinner tillbaka till kryssningen innan den lämnar landet!”

 

Herkules Granberg

Återigen är det mästaren Fredde Granberg som ger röst åt Herkules äventyr och tacksam är jag över det. Perfekt balans och den där typiska Granbergska fingertoppskänslan. Suveränt.

 

Herkules den tredje

Den här gången lämnar Herkules kryssningen för en motvillig vistelse i slottsmiljö. Språket flyter på precis lika bra som alltid när Rutbäck är i farten. Skämten haglar och man drar på smilbanden  för jämnan. Det är, som alltid, mysigt att hänga med Rutbäcks karaktärer. För det är, precis som tidigare, egentligen inte intrigen som gör att man faller för Herkules-böckerna eller Zapp-serien – Det är den underbara humorn och de färgstarka, fantastiska karaktärerna. De inte bara bär upp, utan utgör hela fundamentet.

Intrigen  i sig är intressant nog, absolut, men det är fingertoppskänslan för humor och galenskap och främst Herkules Persson som gör att man blir lycklig. Den småtjurige men godhjärtade bokstavskombinationsgubben lyckas alltid snubbla över nya fall och mer eller mindre galna bikaraktärer trots att han egentligen helst av allt vill ha lugn och ro. Återigen njuter jag stort av hans statistikhjärna och kan, på vissa sätt, känna igen mig lite i honom. Rutbäcks böcker är ständiga lyckopiller, så har du en motig dag, vecka, månad – eller liv – kan jag varmt rekommendera valfri av de överjävligt imponerande många böcker hon (och klonerna) lyckats producera. Hon klämmer fram en ny bok lika ofta som en annan käkar mazarin och lyckas hålla jämn och väldigt hög nivå!

 

Döden på slottet landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Tiotusen tårar

Tiotusen tårar, av Erik Lewin

Tiotusen tårar är senaste boken av Erik Lewin. Vi hade honom som gäst i Ljudboksklubben i våras och med allt som sker i världen just nu känns den läskigt aktuell.

Om boken

“I gryningen smyger en grupp rebeller beväpnade med machete fram ur djungeln. Invånarna i den lilla byn har inte en chans, och den stilla morgonen förbyts i ett blodigt kaos.

Det fredsbevarande svenskfinska FN-kompani som är stationerat i det afrikanska landet befinner sig nu i en mardröm. Urgamla motsättningar blossar upp och sliter sönder nationen i en alltmer akut konflikt. Det visar sig att rebellerna har tillgång till mycket mer effektiva vapen än macheter, och dessutom leds de av extremt välutbildade utländska legosoldater. Medan alltfler byar attackeras söker sig tusentals människor till FN-basen för att undkomma slakten.

Förbandets chefer står inför sin svåraste uppgift någonsin när de försöker rädda det svenskfinska kompaniet och flyktingarna ur det hotfulla läget. Med assistans från operationsledningen på högkvarteret hemma i Norden iscensätter de en livsfarlig räddningsaktion, alltmedan vissa politiker gör allt för att distansera sig från ansvar – såväl i FN som i Sverige. Den fredsbevarande insatsen övergår i en kamp för överlevnad, där soldaterna konfronteras med extrem grymhet men också ofattbara uppoffringar och mänsklig kampvilja.

Samtidigt landar en grupp tungt beväpnade operatörer i en beskjuten helikopter på basen. De leds av den gåtfulle mr Smith, en man som verkar obehagligt bekväm i den våldsamma situationen … “

 

Sauk den vresige

Säga vad man vill om Sauk och hans ofta teatraliska inläsningar. Ibland älskar jag dem, ibland orkar jag inte med dem. Men en sak är säker: Han är som klippt och skuren för Lewins böcker. Den hårda framtoningen passar materialet perfekt.

 

Läskigt nära verkligheten

Jag började med att lyssna på första boken i serien, Almedalen har fallit, precis innan intervjun i våras. Den presenterar ett scenario som känns väldigt nära verkligheten, inte minst efter det som hände där förra sommaren. Att sedan höra Lewin berätta om Tiotusen tårar och dra de uppenbara parallellerna till dels Rwanda 1994 men främst pågående hemskheter i Sudan som kom igång på allvar precis i samma skede som boken släpptes – Det är verkligen läskigt bra tajming. Intrigen är rafflande och blandar in än mer nutida händelser i form av pågående kriget i Ukraina.

Lewins språk är rikt och jag gillar att han lyckas få till militärlingot utan att det blir för mycket tekniska detaljer. Jag tänker genast på exempelvis Wilderäng, vars böcker jag gillar men ofta tyckt tyngs ganska mycket av onödigt detaljerade beskrivningar av militärprylar som gemene man inte behöver få förklarat för sig och som egentligen inte tillför något. Lewin klarar den balansgången finfint.

Precis som i Almedalen så är det tydligt att det är intrigen som står i centrum och karaktärerna är underordnade. För det är inga djupdykningar i personporträtt här utan vi får egentligen bara känna karaktärerna utifrån titel och den funktion de fyller. Gott så, tycker jag. Det här är kanske något vissa skulle kunna klanka ned på. Inte jag. För det är precis den typen av berättelse som gör att det fungerar. Och med det inte sagt att man inte gör nån liten dykning. Det finns fina stunder – som en rörande scen där en nyfödd tar namn efter en av huvudkaraktärerna, eller hur en “massmördare” förvandlas till hjälte. Lewin lyckas bära upp det hela tack vare en intressant och hemsk intrig – och pulsen är hög så gott som rakt igenom.

Det här är en bok som klockar in på 17,5 timme men känns betydligt kortare av ovan anledningar. Den innehåller några av de absolut mest pulshöjande scener jag haft nöjet att lyssna till, om man nu ska kalla det nöje med tanke på mängden realism. Och verkligheten är ständigt närvarande, jag stannar ofta upp och reflekterar över de mardrömsscenarion som utspelar sig just nu som skulle kunna vara plockade direkt ur Lewins böcker. Det är verkligen fasansfullt.

 

Tiotusen tårar landar på 4,5 av 5 pannkakor.