Tiotusen tårar, av Erik Lewin
Tiotusen tårar är senaste boken av Erik Lewin. Vi hade honom som gäst i Ljudboksklubben i våras och med allt som sker i världen just nu känns den läskigt aktuell.
Om boken
“I gryningen smyger en grupp rebeller beväpnade med machete fram ur djungeln. Invånarna i den lilla byn har inte en chans, och den stilla morgonen förbyts i ett blodigt kaos.
Det fredsbevarande svenskfinska FN-kompani som är stationerat i det afrikanska landet befinner sig nu i en mardröm. Urgamla motsättningar blossar upp och sliter sönder nationen i en alltmer akut konflikt. Det visar sig att rebellerna har tillgång till mycket mer effektiva vapen än macheter, och dessutom leds de av extremt välutbildade utländska legosoldater. Medan alltfler byar attackeras söker sig tusentals människor till FN-basen för att undkomma slakten.
Förbandets chefer står inför sin svåraste uppgift någonsin när de försöker rädda det svenskfinska kompaniet och flyktingarna ur det hotfulla läget. Med assistans från operationsledningen på högkvarteret hemma i Norden iscensätter de en livsfarlig räddningsaktion, alltmedan vissa politiker gör allt för att distansera sig från ansvar – såväl i FN som i Sverige. Den fredsbevarande insatsen övergår i en kamp för överlevnad, där soldaterna konfronteras med extrem grymhet men också ofattbara uppoffringar och mänsklig kampvilja.
Samtidigt landar en grupp tungt beväpnade operatörer i en beskjuten helikopter på basen. De leds av den gåtfulle mr Smith, en man som verkar obehagligt bekväm i den våldsamma situationen … “
Sauk den vresige
Säga vad man vill om Sauk och hans ofta teatraliska inläsningar. Ibland älskar jag dem, ibland orkar jag inte med dem. Men en sak är säker: Han är som klippt och skuren för Lewins böcker. Den hårda framtoningen passar materialet perfekt.
Läskigt nära verkligheten
Jag började med att lyssna på första boken i serien, Almedalen har fallit, precis innan intervjun i våras. Den presenterar ett scenario som känns väldigt nära verkligheten, inte minst efter det som hände där förra sommaren. Att sedan höra Lewin berätta om Tiotusen tårar och dra de uppenbara parallellerna till dels Rwanda 1994 men främst pågående hemskheter i Sudan som kom igång på allvar precis i samma skede som boken släpptes – Det är verkligen läskigt bra tajming. Intrigen är rafflande och blandar in än mer nutida händelser i form av pågående kriget i Ukraina.
Lewins språk är rikt och jag gillar att han lyckas få till militärlingot utan att det blir för mycket tekniska detaljer. Jag tänker genast på exempelvis Wilderäng, vars böcker jag gillar men ofta tyckt tyngs ganska mycket av onödigt detaljerade beskrivningar av militärprylar som gemene man inte behöver få förklarat för sig och som egentligen inte tillför något. Lewin klarar den balansgången finfint.
Precis som i Almedalen så är det tydligt att det är intrigen som står i centrum och karaktärerna är underordnade. För det är inga djupdykningar i personporträtt här utan vi får egentligen bara känna karaktärerna utifrån titel och den funktion de fyller. Gott så, tycker jag. Det här är kanske något vissa skulle kunna klanka ned på. Inte jag. För det är precis den typen av berättelse som gör att det fungerar. Och med det inte sagt att man inte gör nån liten dykning. Det finns fina stunder – som en rörande scen där en nyfödd tar namn efter en av huvudkaraktärerna, eller hur en “massmördare” förvandlas till hjälte. Lewin lyckas bära upp det hela tack vare en intressant och hemsk intrig – och pulsen är hög så gott som rakt igenom.
Det här är en bok som klockar in på 17,5 timme men känns betydligt kortare av ovan anledningar. Den innehåller några av de absolut mest pulshöjande scener jag haft nöjet att lyssna till, om man nu ska kalla det nöje med tanke på mängden realism. Och verkligheten är ständigt närvarande, jag stannar ofta upp och reflekterar över de mardrömsscenarion som utspelar sig just nu som skulle kunna vara plockade direkt ur Lewins böcker. Det är verkligen fasansfullt.