Eldstorm, av Dag Öhrlund
Öhrlund är tillbaka med den nionde boken i serien om tjurige Truut med det stora hjärtat.
Om boken
“En kvinnlig politiker som arbetar med migrationsfrågor bränns till döds tillsammans med sin son. Fallet tilldelas Sveriges mest älskade kommissarie, den buttre men varmhjärtade Ewert Truut. Ewert och hans trogna medarbetare hittar inga spår efter mördaren innan nästa brutala mordbrand inträffar. Liksom tidigare tvingas Ewert kämpa mot oförstående chefer inom polisen samtidigt som han tar hand om två katter, två hundar och en papegoja som lär sig allt fler opassande meningar. Dessutom är han bekymrad över att hans två närmaste medarbetare drabbats av känslomässiga stormar i privatlivet. Som tur är kan han trösta sig med en stor Cadillac, Emsertabletter, cigarretter, vin och 70-talsmusik. Ewerts nya kärlek, hjärtspecialisten Rebecka, ger honom styrka och erbjuder en lycklig framtid. Men vilka är de galna kvinnorna som jagar honom, hotar honom och kanske till och med vill döda honom?”
Öhrlundsk inläsning
Det blev ramaskri i Facebook-grupperna när förra boken släpptes då man valt att ersätta Stefan Sauk med Öhrlund själv. Och det är ett hett debatterat ämne – att byta inläsare mitt i en serie. Personligen hade jag inget emot det. Jag kan bli ganska mätt på Sauks testostämma och teatraliska karaktärer och tycker dessutom att Öhrlund gjorde ett väldigt bra jobb. Det tycker jag fortsatt, även om ljudkvalitén hade kunnat vara både ett och två snäpp bättre.
Truut den nionde
Jag har alltid gillat Truut. Den buttre, fördomsfulla snuten med det stora hjärtat är underhållande att följa. Oftast har böckernas intriger varit direkt underordnade och det faktiska nöjet och spänningen helt legat i att få följa hans förehavanden och privatliv. Lite så är det nu också, men det börjar faktiskt bli ganska tjatigt. Senaste två böckerna har varit ganska mycket vattentrampande. Relationsproblemen i hans två närmaste kollegors liv har pendlat mellan underhållande och fascinerande men även där känns det som mycket samma lika. Lite så känner jag även inför Truuts tjurigheter. Det blir en hel del repetition vad gäller brinnande elbilar och hans kamp för att få köra sin miljödödare. Det blir lite urvattnat när vi kommer in i bok nummer nio och det fortfarande är samma ingredienser som blandas. Tack och lov är Öhrlund en så pass jäkla duktig författare att man ändå följer med och tycker att det är underhållande – Hade vi haft att göra med en mindre skarp förmåga är sannolikheten stor att jag hade övergivit serien. Man drar på munnen ofta och trivs för att man känner igen sig. Intrigen här är inte heller hårresande men det funkar. Även här är det trevligt med extrakryddan i form av folk i Truuts privata som vill honom illa. Något som dock kan störa min författarhjärna är känslan av att boken hade förtjänat en rejäl finslipning. Det förekommer en hel del repetition, rent dödkött, i tid och otid som lätt hade kunnat kapas bort. Det kan handla om en enkel recap på en eller ett par meningar kring saker vi redan fått klargjort fler än en gång och det är återkommande. Jag vill minnas att jag läst att Öhrlund jobbar på så vis att han skriver och sedan känner sig mer eller mindre klar med verket utan någon direkt redigering och är det sant så ska han ha en herrejesusjävlar eloge för den höga kvalitén.