Ghettoexit, av Sammy Jeridi
Jeridi är äntligen tillbaka med femte boken i sin populära, stenhårda serie om Ghettokungen Leon. Lyssna på den, annars får ni spö av Dragomir “Gago” Mrsic.
Om boken
“Leons lillebror Emir hatar honom. För att vinna tillbaka hans kärlek måste Leon lägga Stockholms undre värld bakom sig. Han byter sida, blir privatutredare och anställer sin trogna följeslagare Sarmed Karman, en turkisk torped med ett hjärta av guld.
Första uppdraget blir att lokalisera en förrymd patient från Karsuddens rättspsyk. Leon är inte ensam om att söka efter honom och hamnar direkt i korselden mellan den israeliska och iranska underrättelsetjänsten som båda opererar i Stockholm. Leon, som varit med om värre, tvekar inte att fullfölja sitt uppdrag – en Jaziri viker aldrig ner sig. Men när hans väg korsas av en gåtfull kvinna avslöjas en mörk livshemlighet som skakar om honom i grunden.
I en annan del av stan, i Rinkeby, sitter Ayanda Karlsson på Prästens testamente hemligheter som samhällseliten vill begrava för all framtid. Med hjälp av utpressning tänker hon dra in pengar för att en gång för alla tvätta bort Rinkebys ghettostämpel. Margareta Maggan Palm, poliskommissarie från Boden, är henne på spåren.”
Ghetto-Jonas
Som vanligt är det Jonas Malmsjö som lånar ut sin röst till Leon & Co. Jag har av säkra källor hört att det är skottpengar utlovade till den som ens kommer på tanken att inte låta Malmsjö läsa in Ghettoserien. Så jag vågar inte säga annat än att han gör det fantastiskt.
Leons liv är tuffare än ditt
Ghetto-serien är en jäkligt speciell bokserie. För den som inte läst mina tidigare recensioner så kan jag informera om att jag älskar böckerna. Och det säger jag inte enbart för det överliggande hotet att få dörren insparkad av Gago eller det faktum att Jeridi förevigat mazarinkungarna Carlén och Westberg i Ghettoexit.
“Jäkla Carlén och Westberg”, kan vara den absolut bästa mening Sammy någonsin kommer att skriva. Det säger jag naturligtvis utan att vara partisk.
Men, åter till poängen. Ghettoserien började i Stockholm och Solna, sen har den liksom varit på utflykt i halva världen, bland annat bland grottor i Tunisien. I Ghettoexit är vi tillbaka i hoodsen runt Solna och det känns på något vis väldigt mycket som att “hitta hem” till rötterna som är Ghettokungen.
Jag skriver det redan nu så är det klart: Ghettoexit ÄR den bästa boken i serien direkt efter just Ghettokungen. Eller. De delar nog förstaplats. Här sätter Jeridi själv på sig kungakronan (och han passar bättre i den än i den Backlundska peruken han bar i lördags). Jag har i tidigare recensioner varit lite gnällig på att intrigen förlitar sig lite väl mycket på rena tillfälligheter, folk vars vägar korsas lite väl passande, och sist kanske att karaktären Pussan gav lite snudd på buskis-feeling över det hela.
Men vet ni vad? I Ghettoexit har Jeridi putsat till precis alla delar jag kunnat gnälla över. Språket är suveränt, som vanligt, och påminner en hel del om makarna Grimwalker när det kommer till humor och liknelser som haglar. Dialogerna är hårda och vi tappar snabbt räkningen på alla svordomar. Allt är, med andra ord, precis som det ska vara. Men åter till det jag började med: Förbättringar. Intrigen i Ghettoexit är tightare än i de senaste delarna. Pulsen är skyhög, våldskapitalet stort och den är även intelligentare, mer genomarbetad. Han får in världspolitiken på ett hörn, lite av skattjaktsfeelingen från Ghettolegender finns med och karaktärerna är lika underbara som alltid. Främst Sarmed, vilken jävla dunka-dunka-stjärna. Alla borde ha en egen tvåhundrakilosvän och kombinerad livvakt. Men här lyckas han även utveckla karaktären Pussan. Ja, hon är kanske inte världens smartaste människa, men vi får se nya sidor och mer djup. Mer djup blir det på flera andra håll också. Alla de viktigaste karaktärerna får en lite mer psykologisk bredd. Och precis som i förra boken tar kvinnorna nästan större plats än männen och Jeridi är förbaskat duktig på starka kvinnoporträtt. Främst tycker jag dock att Ghettoexit sticker ut på ett rent känslomässigt plan. Ja. Den är våldsam, hård och jäkligt humoristisk, som alltid, men den är framförallt både mer känslosam och, bitvis, betydligt sorgligare än tidigare entries. Jeridi leker fucking bergochdalbana med mina känslor, bror.
Kort och gott och på repeat: Ghettoexit är Jeridis hittills bästa bok.
Och som konstaterat flera gånger om: Fi satan en sån bra tv-serie det här kommer att bli en vacker dag.
Ghettoexit kammar hem fullpott.
5 av 5 stenhårda pannkakor.
