Havets erövrare, av Leif Selander
Detta är andra delen i Selanders serie Den hårda vägen. Böckerna vill jag något förenklat kalla verklighetsbaserad vikingaaction.
Om boken
“Harald Sigurdsson tar sig ner längs floden Dnjepr mot Konstantinopel tillsammans med sitt manskap och bästa vännen Atle. Målet är att ansluta sig till Väringagardet, men det visar sig inte vara så lätt som de trott. Såväl petjeneger som pirater står i deras väg.
I Konstantinopel är den nya kejsarens position svag och matbrist hotar riket. Haralds rykte och en oväntad kontakt ger honom en möjlighet att visa vad han går för. I en tid fylld av palatsintriger, otrohet och giftmord är dock utmaningarna många.”
Vikinga-Winclair
Precis som med föregående bok är det Lars Winclair som får ge röst åt Harald och hans äventyr. Ett suveränt val och en lika suverän inläsning. Winclair är fenomenal.
Slåss som en viking
Första boken i serien, Flykten, tyckte jag väldigt mycket om så det är med stora förväntningar man ger sig i kast med Havets erövrare (av nån anledning skriver jag alltid Havrets erövrare, men detta är alltså ingen smygreklam för havregryn).
Selander är en förbaskat duktig författare, men det visste jag redan. Spänningsmomenten och de våldsammare bitarna är skickligt iscensatta, men det som kanske sticker ut mest är miljöbeskrivningar, dialog och allt tidstypiskt. Dialogen får han exempelvis till på ett sätt som känns genuint. Likaså märks det i all beskrivande text att Selander sitter på en oerhörd kunskap och att han gjort gedigen research. Att han är en vikingafetischist råder det ingen tvekan om – jag sitter på inside info om att han gjort en egen runsten vilket kräver sin tid, sin man – och ett visst mått kreativ galenskap jag själv också besitter utan att kunna stoltsera med liknande bedrift. När vi snackar sten har jag på sin höjd kastat macka med småsten, men åter till saken, nämligen boken!
Vi är inte överdrivet övergödda med berättelser från den här tiden så det känns ju lite högtidligt att få ge sig i kast med en sån här bok. Jag har även lyssnat på Tonny Gullövs populära vikingaböcker som är bra, men Selanders är faktiskt betydligt bättre. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför, men en bidragande orsak är att jag föredrar Selanders perspektiv och det blir heller inte sådär långrandigt. Oavsett så beskrivs händelserna och miljöerna i Havets erövrare på ett så pass trovärdigt sätt att jag köper allt rätt upp och ned utan att besitta kunskap kring vart och hur Selander tänjt på verkligheten.
Det här är helt klart en serie som förtjänar uppmärksamhet och framgång. Ska jag gnälla på något så är det väl möjligen att någon liten passage här och där som hade kunnat tightas till, men det är småsaker. Går jag in med författar- och redigeringshjärnan så märker jag även av en del upprepningar och rena korrekturfel, men det här är saker som redaktör och den som gjort korrekturläsning ska uppmärksamma och således ingen skugga över författaren (han är för övrigt ganska lång och ståtlig, så det är snarare han som kastar skugga över mig). Och för att citera Edda Headshot: Man spenderar pengar och tillbringar tid.