Den tjuvaktiga författarinnan, av Erik Thulin
Det här är min första bekantskap med Thulin som författare. Han har bland annat skrivit en scheisselång serie för Storytel Original som verkar ball.
Om boken
“Kriminalkommissarie Edvard Nordenmark stirrar på mobilen. En fot har hittats i havet. Det är inte den första. I tolv års tid har olika kroppsdelar flutit iland utanför Norrköping. Att likdelar hittas i havet är inte ovanligt. Men här, i den vackraste av alla skärgårdar, Sankt Anna, kontinuerliga fynd i tolv års tid. Omöjligt.
Samtidigt är Amina Almroth, 43, succéförfattare, medias gullegris med den besynnerliga egenheten att stjäla allt i sin väg, på väg till ön Morbrorsklabben för att föreläsa för andra kvinnor om skrivandets ädla konst. Framför sig ser hon några dagar med spabehandlingar, avkoppling och nätverkande. I stället blir hon indragen i en polisutredning, efter att en kvinna försvunnit spårlöst och en annan hittats död. En galning härjar på ön och något döljer sig i mörkret i de gamla övergivna militärtunnlarna.”
Granberg läser humor
Jag ska inte tjata. Ni två som följer bloggen vet att jag älskar Fredde som inläsare även om jag är lite partisk. Han är fantastisk, som alltid.
Skruvad humor deluxe
Erik Thulin, detta yrväder från Östergötland. På ett rent personligt plan så måste jag sticka in att karln är en av de absolut trevligaste, mest ödmjuka människor jag fått äran att lära känna. Att han har underbar humor krävs inte mer än två minuter i sällskap för att fatta.
Det smittar såklart av sig på boken. Jag kan bitvis känna igen mitt eget skrivande här och då tänker jag främst på Gourmand. Vår humor är bitvis väldigt lika, även om Thulin trissar upp sin humor några snäpp mer än jag gör.
Det här är en förbaskat välskriven bok, så pass att jag känner att jag själv ligger i lä. Karaktärerna är underhållande, underfundiga och roliga att följa. Edvard som huvudkaraktär är lätt att tycka om. Han pendlar mellan smart och driftig snut och lite “Dum & dummare”-infall, främst privat.
Intrigen är intressant och drivet är bra. Jag gillar de olika miljöerna och oftast väldigt oväntade vändningar berättelsen tar. Men främst är det ju karaktärerna och humorn jag fastnar för och när det gäller humor så kan det vara lite vanskligt. Det är en hårfin gräns där – dels om det funkar eller ej (VILKET DEN GÖR!) men också hur upptrissat det är. Här kan jag tycka att humorn ibland får lite väl fritt spelrum, det kan bli på bekostnad av spänningen. Samtidigt vill jag inte att den ska dämpas. Och samtidigt så finns det scener som är så hiskeligt jäkla spännande (främst en scen framåt slutet där hjälten tar sig vatten över huvudet är något av det snyggaste, mest nerviga jag lyssnat till på länge!).
Det funkar väldigt, väldigt bra och oftast lyckas man klara den hårfina gränsen så att humorn inte tar över. Sen bör tilläggas att jag ofta ler och garvar rakt ut över dråpligheter som inträffar här. Jag kan tycka att slutet känns abrupt, men så har jag inte hunnit med uppföljaren.
Jag reagerar också att den tillhör serien Hundföraren, som enligt Storytel-info ska innefatta Edvard och en Golven retriever, men det här är inte Turner & Hooch, y’all! Men jag gissar på att vi får lära känna en viss jycke i kommande böcker, annars känner jag mig lite snuvad på mina marshmallows.
Den tjuvaktiga författarinnan är en riktigt trevlig bekantskap och jag ser fram emot mer av Thulin.