Minnet av att dö, av Leffe Grimwalker
Minnet av att dö är första delen i Grimwalkers nya serie Memoria Mori som att döma av info kan komma att bli typ tio böcker lång.
Om boken
“När en seriemördare kommer tillbaka från de döda tvingas jag in i mitt gamla liv igen. Jag är säker på att det inte kan vara han, men ju fler mord han begår, desto mer inser jag att det faktiskt är han. Agnus mord är vackra konstverk, det måste man ge honom, men jag vill inte ha med utredningen att göra, trots att min fosterfar gör allt för att dra in mig i den.
Samtidigt träffar jag flickan Ayla, en av alla dem som jag har en skuld till. Jag förstörde hennes pappas liv och nu vill jag rädda hennes, men frågan är om det inte blir tvärtom. När Agnus bestämmer sig för att mörda dem som står mig närmast måste jag ta upp jakten på honom, och ingenting är vad man tror att det är. Dessutom måste jag ta ett beslut. Ska jag döda min fru eller inte? Allt jag vill är att dö. Jag hoppar från broar, kör in i väggar, tar tabletter och försöker till och med supa ihjäl mig, men det är som om jag är odödlig.
Mitt förflutna väcks till liv när Agnus börjar ta kontakt med mig och jag inser att jag måste hitta honom. Inte bara för att stoppa honom från att döda dem jag älskar, utan också för att en gång för alla ta tag i mitt eget förflutna.”
Granberg + Grimwalker = Sant
Man har ju lärt sig att namnen Malmsjö och Grimwalker i princip sitter ihop, men den nya serien är alltså Fredde Granberg som läser. Han gör det naturligtvis fantastiskt. Främst bemästrar han de komiska inslagen med bravur där han fångar tonen perfekt.
Grimwalkers nya kläder
Vid det här laget, efter serier som Tick Tack och Alex Storm, har man vant sig vid en viss typ av böcker signerade Leffe Grimwalker. Rått, spännande, humoristiskt och berättat med farten av ett höghastighetståg. Minnet av att dö, första delen i Memoria Mori-serien, är något helt annat.
Leffes typiska ID känns igen väl – det rappa språket, den underbara humorn och underfundigheten. Inte minst roliga, Grimwalkerska karaktärsbeskrivningar. Nån har en haka hård nog att skala potatis mot och en annan har skäggstugg som går att riva morot i. Ni hör ju, karln har uppenbarligen en viss förkärlek för rotfrukter. Däremot är detta något betydligt mer vemodigt och mörkt än man kanske är van vid och intrigen är LÅNGT ifrån hans tidigare böcker. Detta visar på hur pass mångfacetterad Grimwalker är, för även om detta genremässigt påminner om tidigare böcker så är det fortfarande något nytt.
Tempot är även det ett annat. Det är ingen långsam berättelse vi leds in i, men det är betydligt mer broms än gas jämfört med tidigare. Menat som något negativt? Hell no. Ibland kan det vara skönt att kunna andas även när man sticker ut skallen genom fönstret istället för att fylla käften med flugor och g-krafter.
Låt mig även bjuda på en anekdot som absolut inte har något med recensionen att göra. Egentligen. Det förekommer en karaktär vid namn Peter Dupree och det upprepas ett par gånger något i stil med att “man inte kan heta Peter Dupree”. Det här hör jag i bilen på väg till Karlstad. Klockan är 05:50 och jag har sovit i ungefär tre timmar. Överött, för att vara övertydlig. Det leder till en liten egenskriven låt som jag sitter och sjunger för mig själv i höjd med Västerås:
Peter Dupree,
vem fan heter det?
Mycket kan man heta, men
man heter inte Peter Dupree
Nog om det och åter till da recension. Det tar en stund innan jag kommer in i intrigen, det kan antingen bero på egen tröghet ELLER det faktum att jag blir så överraskad av en så pass annorlunda Leffe-story, men när jag väl är fast så är det samma gamla grepp som vanligt. Intressanta karaktärer, ett trevligt mörker, men även väldigt kärleksfullt och mänskligt och här märks även tydligt att författaren vill mer än “bara” berätta sin story, vilket jag får bekräftat i det fina efterordet.