Svart vecka: Ett fall för privatdetektiv Anders Johansson, av Tony Fischier

Fischier, som gett oss serien om Niklas Ragnvik, återvänder med något lite lättsammare.

Om boken

“Charlie Rönnberg vaknar upp på tåget från Göteborg till Stockholm. Men vad gör han där? Han minns varken hur han tagit sig till tåget eller varför. Vid hemkomsten möts han av information som ger honom kalla kårar, och som leder till att Charlie anlitar privatdetektiv Anders Johansson för att utreda vad som faktiskt hänt dagarna före tågresan. Anders Johansson som nyligen blivit dumpad av sin tjej vill helst av allt bara dränka sina sorger, men dras nu in i en märklig härva av gamla oförrätter, amatörporr och utpressning. Ovanpå på allt detta så visar det sig att mannen som fälldes för mordförsök på Anders för fyra år sedan nu ska friges – och han verkar vara hämndlysten.”

 

Wallström

Martin Wallström står för inläsning. Han är en suverän skådis och minst lika duktig inläsare. Personligen hade jag gärna sett Fredde Granberg läsa in detta då han med perfektion får till balansgången mellan humor och allvar. Wallström gör detta riktigt bra han också, men lyckas inte riktigt ta vara på Fischiers fullständigt briljanta humor.

 

Deckarbuskis

Det här är ju något helt annat än det Fischier bjudit på med sina böcker om Ragnvik som jag vill minnas (har faktiskt bara hunnit lyssna på första delen i serien!) som mörka och bitvis ganska råa. Här visar Fischier att han är lika mångfacetterad författare som han är i verkliga livet (musiker, konstnär och författare är inte alla som kan stoltsera med, kudos!).

Det finns mycket att gilla här. Inte minst för att jag känner igen denna blandning av allvar, humor och ren buskis från min egen “Gourmand” och den bakåtsträvande privatdetektiven Conny Erixon. Han och Anders Johansson hade kommit oerhört bra överens.

Intrigen i Svart vecka är underhållande och till en början ganska enkel, men med många underhållande och smarta förvecklingar. Men, men, men. Det är inte intrigen som står i huvudfokus här utan det jag främst fastnar för är persongalleriet. Från vår käre privatdetektiv och hans vänner till den stackars porrutpressade Charlie och hans kompisgäng. De flesta sticker ut, alla är intressanta och det öppnar upp för flera roliga scener och förvecklingar.

Fischier visar att han är en jäkel på att skriva humor, för även om det finns en hel del allvar i Svart vecka så är den till största del skriven med glimten i ögat. Det gnabbas och pikas och dialogerna är som en gigantisk påse lösgodis, fylld med alla mina favoritsmaker – och det bästa är att man varken tröttnar eller får ont i magen av de stora doserna. Jag ler mest hela tiden och skrattar rakt ut om vartannat, kan återigen känna igen humorn från främst mina två senaste böcker här. Och igenkänning är alltid trevligt.

Men åter till intrigen. Den är intressant, som redan skrivits, och bjuder på flera spännande vändningar. Måhända kan jag tycka att trovärdigheten får sig en spark på smalbenet, men det gör mig ärligt talat ingenting. Actionscenen på Liseberg blir kanske lite utdragen och småförvirrande, mest för att jag av någon anledning inte riktigt tycker att den passar in, men det är en väldigt liten sak att gnälla på när helheten är så här underhållande.

Vad gäller humorn påminner den även om Erik Thulins författarskap och jag kan således stoltsera med att i sommar ha lyssnat på två fantastiskt underhållande buskisdeckare.

 

Svart vecka landar på 4 av 5 pannkakor.