Med mörkret som vittne, av Hamit Aktas
En debutant vars litterära insats jag och min vän och kollega Carlén fick chans att förhandslyssna på. Håll i er!
Om boken
“Unga kvinnor har under flera år hittats mördade och fastspikade i bryggor på olika badplatser i Stockholm. Erfarna kriminalkommissarien John Messmer och kollegorna Hreinn och Alina saknar helt spår i utredningen.
Johns besatthet av att få fast mördaren har lett till separation från hustrun Nina och delad vårdnad om dottern Ida. En besatthet som till slut också tvingar honom att bryta mot de lagar som han har vigt sitt liv åt att upprätthålla.
Samtidigt i en välbärgad förstad till Paris är Edmond Bouiver ekonomiskt oberoende efter ett arv. Men minnena av att som liten pojke ha bevittnat våldtäkten och mordet på sin biologiska mamma plågar honom. Han står inte ut längre och inleder en egen jakt på mannen som gäckat den franska polisen sedan 1974. Spåren leder honom till Främlingslegionen och en insats i dåvarande Zaire.”
Malmsjö raskar över isen
Jonas Malmsjö levererar som vanligt på högsta nivå. Jag kommer allt oftare på att jag skulle vilja höra honom läsa in ett recept på säg en sockerkaka, bara för att få höra honom avsluta varje moment av bakningen på samma sätt som han avslutar varje kapitel med att läsa de avslutande orden ett … i … taget och avsluta med en liten suck.
John Messmör och hans ensemble
Nej, det är ingen felskrivning. Så fort jag hör namnet Messmer tänker jag automatisk på messmör, så enkelt är det. Var börjar vi då? “I början”, säger ni.
“Okej.”
Det här är alltså Hamit Aktas debutroman. Jag som själv lyssnar på oerhört mycket böcker och gjort mig skyldig till att släppa några egna kan ofta notera småsaker som tyder på just debut. Detta inte menat som något negativt, men saker folk ofta gör tidigt i karriären. I det här fallet tänker jag exempelvis på en spännande scen framåt slutet där en ABBA-låt får vara med. Man hoppar mellan beskrivande text om ett par-tre rader följt av en textrad ur aktuell låt som spelas i bakgrunden. Det här är en sak som funkar ganska bra i film men som egentligen kanske inte fyller så mycket funktion i text, men det är kul att experimentera. Nog om det. Som sagt. Debut. Och vilken jäkla debut, får vi ta och säga! Aktas fångar mig direkt. Han skriver förbaskat bra och på ett sätt som får spänningen att stegra. Sen har han lyckats skriva in karaktärer som är intressanta, trovärdiga och trevliga att följa.
En sak som jag kan störa mig på ibland, men som mestadels fungerar, är att han har en förmåga att hoppa mellan olika perspektiv i ett och samma kapitel. Det kan bli jäkligt fel och förvirrande, kanske främst på ljud, men jag tycker oftast att det lyckas, även om det ibland tenderar till lite övertydlighet. Men det förstör inte helheten på nåt sätt. Det tack vare att Aktas på övriga punkter levererar så förbaskat bra.
Intrigen är komplex, smart och medryckande. Miljöerna vi får besöka – alltifrån Zaire till Lovön, är intressanta och välbeskrivna. Det får boken att sticka ut lite extra. Passagerna med Främlingslegionen är riktigt, riktigt bra. Det är resten också, men det blir ett sånt trevligt avbrott från mordutredning att jag njuter. Beskrivningarna av händelserna i Zaire och hur folk behandlas är obehagliga och sorgliga och jag gissar, utan att ha låst på, att det mesta är taget ur verkligheten. Överlag känns boken välresearchad, det finns mycket småsaker som får den att glimma. Många oväntade vändningar och oförutsägbara karaktärsdrag och en del trevlig humor. Jargongen mellan Messmör och kollegorna gillar jag.
Nu känner jag att recensionen håller på att spåra lite, och en lång text blir det. Sammanfattningsvis så kan jag säga att jag faktiskt inte har särskilt mycket att klanka ned på mer än det jag tagit upp tidigare. Överlag är det här en riktigt imponerande debut som är välskriven och riktigt, riktigt nervig. Den sticker ut på många sätt vilken gör att jag gillar den lite extra.
Faktum är att Med mörkret som vittne är en av de bästa böcker jag lyssnat på i år. Den ni.