Sommaren 1985, av John Ajvide Lindqvist
Ajvide är tillbaka och bjuder på, ja, vad?
Om boken
“På Särsö i Roslagens skärgård finns ett kompisgäng – fyra killar och tre tjejer som hängt ihop så länge de kan minnas. Sommaren 1985 har alla utom en fyllt fjorton år och relationerna börjar förändras.
För att visa sig tuffa inför tjejerna gör killarna en båtutflykt till den svårtillgängliga ön Svärtan. På en undangömd strand finner de något otroligt: en sjöjungfru. Inte Disneyvarianten utan en rätt otäck havsvarelse med mänskliga drag. Den är fastknuten och döende eftersom den inte kan ta sig ner till vattnet. Killarna beslutar sig för att ta med varelsen hem, där de gömmer den i ett vattenfyllt badkar i en sjöbod. Men snart visar det sig att sjöjungfrun har förmågor som verkar splittrande på gänget. Vad är den egentligen kapabel till och varför var den fastknuten?”
Författarinläsning
Ajvide läser som vanligt in själv och det är jag tacksam över, för han gör det så jäkla bra.
Live Aid och en sjöjungfru
Även om Ajvide egentligen sedan länge lämnat sitt forna skräcklandskap – åtminstone sett till hur hans imponerande karriär började – så återfinns alltid något övernaturligt i hans böcker. Utöver det faktum att han skriver oerhört bra så är hans användande av övernaturligt något av det som alltid imponerat mest på mig – inte att han har med det, utan för förmågan att förmedla det.
Han har bland annat bjudit på vampyrer, zombies, märkliga entiteter som rör sig i avloppen och nu är det så dags för en sjöjungfru. Det tål att nämnas att den här berättelsen nog hade funkat riktigt bra även utan övernaturliga element, om de ersatts med något annat obehagligt skav, men jag är glad att han vågar. För egen del tillför det något. Och i vanlig ordning älskar jag hur Ajvide lyckas få med de övernaturliga elementen och få dem att kännas så pass realistiska. Det blir inte för mycket av något utan han lyckas förmedla det gemene man inte tror på men på ett sätt som får oss att köpa det. Det är faktiskt få författare som lyckas riktigt bra med.
Och intrigen i övrigt. Ja. Det är relationsdrivet, uppväxtdrama med Live Aid-sommaren 1985 som backdrop och det funkar fint. Här kanske jag inte har intresset på topp hela tiden, men det är så välskrivet att jag följer med – och det där andra återkommande temat blir lite som grädde på moset. Jag gillar hans återkommande film- och samtidsreferenser som kryddas ut tillräckligt ofta. Och den där underfundiga humorn som återkommer. Det är inte hans bästa, men jag gillar det skarpt. Jag gillar också längden. Varken för kort eller för långt. Möjligen slutar den i något avseende lite abrupt, men det mesta knyts ändå ihop bra.