Skatflickan, av Nils-Petter Löf
Löf är tillbaka med en ny berättelse som går i samma dystra men vackra skala som Flora-böckerna.
Om boken
“Sedan Mia föddes har hon varit instängd på en vind utan någon som helst kontakt med omvärlden. Hennes enda värld har bestått av en trång isolerad takvåning och hennes enda sällskap har varit de egna tankarna och en handfull böcker. Efter att hon räddats från sin fångenskap vid fjorton års ålder ställs hon inför en värld full av nya intryck och utmaningar.
Skatflickan är en gripande och känslosam berättelse om överlevnad och mod. Det är en bok som kommer att påminna dig om hur viktigt det är att ge hoppet en chans, oavsett hur hopplöst det kan kännas.”
En ny inläsare
Matilda Finell läser och vad jag förstått så är detta hennes debut. Jag tycker att hon sköter sig väldigt bra. Visst kan det bli lite monotont här och var, men riktigt bra för att vara första.
Genrehoppare i fin form
Nils-Petter Löf har skrivit i många olika genrer – allt från dystopi och fantasy till politisk thriller – och ungdomsromaner, där denna och Flora-böckerna hamnar. Det är vemodigt och sorgligt men det där vänds till något positivt. Mia är intressant att följa och karaktärerna runtomkring henne likaså. En av de saker jag gillar mest med Löf och som alla hans böcker har gemensamt är förmågan att förmedla utsatta karaktärer. Och udda. Ta det återkommande exemplet med Kärnpartiet där vi får följa en influencer och en uteliggare – en otippad duo som fungerar väldigt bra.
Skatflickan är inget undantag. Den är välskriven, precis som böckerna om Flora, om än inte med samma poetiska tyngd. Berättelsen flyter på bra, mycket tack vare kompetent språk och intressanta karaktärer.
Jag blir inte riktigt lika känslomässigt påverkad som av första Flora-boken (nu jämför jag med den väldigt återkommande, men det beror på att de har många gemensamma beröringspunkter), men det gör inte så mycket.
Mias kamp för att lära sig alla svåra ord och prata som vanligt efter ett liv i isolation är intressant, bitvis rolig och känns trovärdig, men ska jag gnälla på nåt så är det möjligen att det blir lite stort fokus på just det. Kanske är det för att den av förklarliga skäl stappliga dialogen inte alltid gör sig jättebra på ljud, eller för att jag gillar karaktären stenhårt och väntar på den där klyschiga Hollywood-vändningen när hon överraskar genom att briljera inför de som sett ned på henne just för att hon inte lärt sig prata “som alla andra”.
Det här räknas kanske som en ungdomsbok, men jag tycker att den fungerar utmärkt även för vuxna och tar som vanligt upp viktiga ämnen som utsatthet och frånvarande föräldrar. Den är vacker och håller rakt igenom, även om det inte når upp till riktigt samma nivåer som Vad rimmar på Flora?