Stormbarn, av Anna Granlund och Alex Storm
Stormbarn är den nionde boken i Storm-serien där Anna Granlund får bära facklan i en spin-off om Lily Rose.
Om boken
“Lily Rose skickades till Sverige för att infiltrera Alex Storms kriminella verksamheter. Istället blev hon passionerat förälskad i honom. Efter att ha befriat Alex enda överlevande dotter Frida från mördarsekten Jogai, inser Lily att om barnet och mannen hon älskar ska överleva måste hon ta Frida med sig och aldrig komma tillbaka.
Genom brinnande skogar på franska Rivieran och över Atlantens hotande vågor förföljs de av en mystisk kvinna på jakt efter Frida. Och inget hade kunnat förbereda Lily Rose på den skrämmande sanningen – Stormbarnets hemlighet som hela världen vill åt.
Stormbarn är en halsbrytande actionpackad berättelse om den livsfarliga och vackra lönnmördaren Lily Rose som tillsammans med Alex dotter Frida tvingas fly från både gamla och nya fiender.”
Lyckow Rose
Veteranen Maria Lyckow sköter inläsningen. Hon gör det bra, precis som vanligt, även om jag kan tycka att det saknas lite nerv och svärta i tonen.
Solo-Rose
Tidigare i år fick vi följa med på Jessica Storms egna äventyr skrivet av duktiga Ramona Ivener och nu är det alltså Anna Granlunds tur att berätta en egen story om Lily Rose, som nog är en av de allra mest kallhamrade jävlar som förekommit i Storm-universat.
Anna Granlund är en jäkla duktig författare, det vet jag ju sedan innan med hennes eldiga böcker i serien om Östermalms brandstation. Hon håller Storm-fanan högt, som väntat. Stormbarn är underhållande, välskriven spänning med mycket nerv. Den håller ungefär samma fart som Storm-böckerna brukar göra, det vill säga – man får sällan hämta andan. Vilket jag gillar. Jag tycker också att Granlund lyckas väl med små medel. Och med små medel menar jag miljöer. För boken utspelar sig ju i princip enbart på båt ute på öppet hav, vilket inte på något sätt begränsar utflykten. Det är lite som Speed, fast med båt (Jag vet att det finns en film som heter Speed 2: Cruise Control, men vi nämner den aldrig igen, okej?). Så rent tekniskt och spänningsmässigt håller det hög klass.
Lily Rose är en karaktär jag verkligen gillat i Storm-böckerna, även om jag kanske inte riktigt trodde att det var en karaktär jag skulle vilja följa i en egen bok, som huvudkaraktär. Granlund förvaltar det bra, men … Och här kommer mitt stora men: Jag tycker inte riktigt att Lily Rose förvandling fungerar. I “originalserien” möter vi en Lily Rose som är oerhört hård och hänsynslös, en take-no-prisoners-karaktär som utan problem sliter tungan ur fiendernas käftar och bränner dom på bål. Hon softar till liiitegrann när hon väl börjar falla för Alex, men behåller sitt hårda skal. Därför känns det lite märkligt när hon i Stormbarn plötsligt gjort en helvändning och blivit “morsa”. Nog lever hennes hårdhet kvar någonstans, men den kommer inte riktigt fram. Att hon exempelvis skulle få samvetskval över en nödställd båt och åberopa den välkända regeln om att aldrig lämna ett skepp i nöd känns verkligen inte som Lily. Jag tycker också att hon själv sammanfattar detta bra någonstans halvvägs när hon i en inre monolog (inte ordagrant, men i närheten) förbannar sig själv för att hon blivit “för mycket morsa och för lite lönnmördare”. Det går för fort, det blir för påtagligt och det tär på trovärdigheten och henne som karaktär, tyvärr. Det blir lite som att få se en bortklippt scen ur Harry Potter där Voldemort plötsligt står och steker pannkakor till ett gäng Voldemort junior-blekfisar och förhör dom i latinsk grammatik. Att Lily Rose i övrigt fortfarande är en riktigt spännande och välutvecklad karaktär spännande att följa kan jag dock skriva under på och hon bär sitt egna äventyr utan problem.
Sammantaget tycker jag att Granlund lyckas förvalta det hela riktigt bra, även om förvandlingen blir väl påtaglig. Välskrivet och utan en lugn stund, precis som en Storm-bok ska vara!