Tills jag skiljer oss åt, av Johanna Sernelin
Sernelin har imponerat tidigare. Hennes Lagt kort ligger gillade jag extremt mycket så förhoppningarna inför den här är stora!
Om boken
“”Förstår du varför du är här? Att du sitter häktad på sannolika skäl medan polisens förundersökning pågår. Kan du berätta vad som hände?” Hon skakar på huvudet, vill inte berätta om de huggande rörelserna eftersom hon inte vet om de var hennes. Men hon minns kniven. Och blodet. Hon visste inte att en kropp innehöll så mycket. Hon är egentligen bara städerskan i det välbärgade parets hem. Städerskan som blivit alltmer indragen i ett triangeldrama mellan fyra väggar. Ett dödligt drama där den skyldiga avtäcks alltmer, i takt med att städerskan bit för bit får minnet åter.”
Kauppis mörker
Lo Kauppi står för inläsning. Hon har en ganska vemodig ton som passar materialet riktigt bra.
Svärta, vackra svärta
Johanna Sernelin är en oerhört duktig författare. Det visste jag redan innan jag påbörjade den senaste boken och det tar inte många meningar innan jag känner igen henne. Språket är knivskarpt (no pun intended). Meningarna korta, snygga. Replikerna sylvassa. Boken är skriven i jag-perspektiv, vilket är ett konststycke i sig. De som följer mina recensioner vet att jag ibland har svårt för det här perspektivet därför att jag tycker att det lät kan ta udden av spänningen. Det krävs således en väldigt duktig författare för att nagla fast mig i intrigen och då är det ju skönt att det är just Sernelin vi pratar om.
Det finns en underfundighet i hennes sätt att skriva. En slags mörk komisk ton mitt i allt det tragiska. När det berättas om ett engångsligg någonstans i början av boken skrattar jag rakt ut när jaget beskriver hur ointressant hon tycker att det är, något om att “så skulle kuken in och ut”. Sernelin besitter ett speciellt, nästan unikt sätt att måla sina berättelser med svärta och mörker. Det är en väldigt sorglig berättelse som blir väldigt levande tack vare det underfundiga sättet att berätta. Det finns ett psykologiskt djup som är oerhört intressant och där är en av hennes absolut största styrkor: Vi får följa med in i huvudkaraktärens bråddjupa tankegångar och det är så snyggt gjort. Hennes tankegångar, återblickarna till dåtid och olika saker som traumatiserat. Den här beskrivningen av gökungen är väldigt talande och får mig att fascineras över hur Sernelin får ihop alla trådar. Jag kan bitvis även känna igen mig i sättet att skriva. Inte för att mörkret och svärtan i mina böcker är ens hälften så påtaglig, men snarare för den rika fantasin och den återkommande frågan från folk omkring en: “Var får du allt ifrån?”
Nu kom jag lite off-topic, eller kanske inte. Tills jag skiljer oss åt är en oerhört välskriven och fascinerande psykologisk spänningsroman, om ni inte redan fattat det. Jag tror att jag i recensionen av Lagt kort ligger beskrev den som sexig, ett ord jag helst inte använder, men samtidigt så talande. Jag skulle inte beskriva den här boken med samma ord och det beror på att de sexuella delarna främst är tragiska eller tragikomiska, men språket, återigen. Wow, för att använda ett annat ord jag helst inte skriver i en recension. Det ska sägas att jag ganska tidigt anar vart vi är på väg i intrigens utveckling (utan att spoila något alls) men det gör absolut inget och vändningarna är likförbaskat riktigt snygga.
Det här är, kort och gott, en förbaskat jäkla bra bok. Och Sernelin är en förbaskat jäkla duktig författare som förtjänar en förbaskat jäkla mycket större publik. Hon är drottningen av svärta.