Syndare ibland oss, av Sofia Rutbäck Eriksson
En av Sveriges mest produktiva författare är tillbaka med första delen i en ny serie!
Om boken
“Ett begravningståg går genom byn Glasviken och fram till den steniga stranden för att strö ut aska i havet. Det som ska bli ett harmoniskt avsked blir en stund av chock, för vid havet väntar ännu en död kropp. Snart inser invånarna att något är rejält fel i det lilla norrbottniska kustsamhället. Trots att det är det sista som den unge polisen Remi vill, så tvingas han samarbeta med äldre kollegan Anna-Maria från grannkommunen. Tillsammans ger de sig i kast med en gåta som sakta börjar peka på områdets en gång så storslagna glasbruk. Det de hittar i byns förflutna och i sina egna känslor får dem att undra: kan vi någonsin undkomma våra gamla synder?”
Fredde i toppform
Fredde Granberg står för inläsning och är, som vanligt, i sin absoluta toppform. Världsklass.
Något nytt, Rutbäckskt
När Rutbäck är i farten vet man att det kommer att vara fyllt av humor, värme och ett rikt persongalleri. Här blir det dessutom, likt i böckerna om Arvidsträsk, lite mer vemod och känslor också. Riktigt vackert. Vi möter ett antal färgstarka karaktärer och det finns många att gilla. Remi är en synnerligen intressant huvudkaraktär och precis som vanligt i Rutbäcks böcker så är det faktiskt karaktärerna och deras relationer som står ett snäpp över intrigen. Anhörigtemat och annan problematik som tas upp är både högaktuellt och vackert berättat och skänker en ny dimension på ett sätt som faktiskt inte är så jäkla vanligt i deckargenren.
Serien påminner återigen på många sätt om Arvidsträsk-böckerna och Rutbäcks kärlek för den äldre generationen skiner igenom även här. Vi har ingen ny Knut, men inte långt ifrån.
Det här är genomgående trevlig lyssning. Man blir liksom lite varm inombords. Som vanligt när Rutbäck är i farten så är det deckare och mord fast utan blod och äckel. Det är mysig spänning som puttrar på. Något som sticker ut lite extra, precis som i Arvidsträsk (sorry, försöker sluta tjata om dem, men det finns så många beröringspunkter) är dialogen, som är genial.
Hatten av till Sofia som återigen visar prov på sin idérikedom (och inspiration hon enligt utsago som finns inspelad tas från yttre rymden) och förmåga att måla upp trovärdiga, fina karaktärer.